Tupac/Deepak: Två sidor av samma mynt?

Så nu när julen är över och glöggens vätskenivå glimmar med sin sorgsna och timida närvaro i botten på glaset som vittnar om den allra sista sippen för året så tror jag att jag kan skämma bort mig själv med en kortare uppdatering här. Jag avslutade höstperioden i Linköping med en inofficiell "lilljulafton" som firades med min sambo. Lite allmänt mys åtföljdes av ett julklappsutbyte med tillhörande rim som satte guldkant på tillställningen. Ett av de paket jag fick var en bok skriven av New-Age-oraklet Deepak Chopra med titeln "Livet efter döden"; rimmets kvintessens tillika motivet bakom denna allmosa var Alexandra tyckte att jag skulle vidga mina vyer och öppna mina sinnen och läsa något icke-akademiskt. Jag är genuint tacksam för gåvan och ser det som en legitim möjlighet att skärskåda någon annan typ av bok för en gångs skull, ibland blir man mätt på Camus och Dawkins; tro det eller ej.

Hursomhelst så är jag i färd med att ge boken en ärlig chans där jag intalar mig själv att faktiskt inte dogmatiskt a priori såga premisserna innan de presenterats för mig. Jag har nu läst de första 50 sidorna, och skulle jag med ett ord beskriva verket så vore det med adjektivet intressant. Chopra skriver på ett tillgängligt sätt och med en simpel och suggestiv berättarteknik som är bekvämt för ögat att vila sig på. Enligt utsago ska Chopra presentera argument och reson för varför det existerar ett liv efter döden utifrån premisser och idéer från vetenskapen - såsom kvantfysik, neurologi etc. - samt vedisk filosofi (som är en form av supergammal österländsk metafysisk filosofi med lagom dos av kontradiktioner). Han presenterar först sina premisser som han växt upp med under sin uppäxttid tid i Indien, vilket redogörs för utifrån en gammal folksaga. Han berättar hur den andliga världen hänger ihop med den materiella, där den materiella rumtiden endast är en manifestation och på något esoteriskt sätt är en subvärld till de astrala existensnivåerna (andliga supernivåer där själar och spöken springer fritt och lever rövare, med annan terminologi). Det som initialt slår mig är hur självrättfärdigande och självklart han redogör för att det som skrivs är fakta. Han skriver bland annat "..När vi föds har vi med oss de talanger vi utvecklat genom alla våra tidigare existenser...", vilket inte åtföljs av något närmare resonemang och hypotesprövande. Fallet är så som det skrivs av honom prima facie. Och när vi ändå berört ämnet: Om vi föds med de talanger vi tillgängliggjort oss under tidigare liv, så bör ju talangerna vara oberoende av vår uppväxt och våra föräldrars anlag. Vi har ju faktiskt våra talanger inneboende i oss exklusive våra föräldrars existens, enligt Chopra. Är det således enkom inneboende och biologiskt oberoende talang som står till svars för pianotalanger med absolut gehör, trots att deras föräldrar är ansenliga kompositörer och sångare? En talang existerar sällan i frånvaro av någon form av biologiskt arv, vilket givetvis kan vara nedslående för oss människor som saknar underbarn vars namn står på våra släktträd. Men optimismen kanske räcker som ethos för somliga?

Han skriver vidare om att människans själ återföds - inkarneras - i en materiell kropp för att denne har något begär som ännu inte blivit uppfyllt, varvid denne kan uppfylla denne och uppnå högre karma osv. Men om människan återföds enkom för att göra sig varse och stilla någon form av begär, varför dör då vissa spädbarn precis efter födseln? Jag vill hävda att denna individ inte hunnit skaffa någon form av erfarenhet överhuvudtaget. Detta då människans självmedvetande ännu inte utvecklats och kan således knappt kan klassas som individ eller människa, om man ska vara krass. Vari finner sig detta begär som eftersöks? Att uppleva den enorma smärta och kvalfyllda erfarenhet som präglar förlossningen? Nej, givetvis inte; det är befängt. Men Chopra hävdar enligt sin filosofi att det finns supersjälar som är medvetna om tidens händelser är allvetande såsom kristna tror att Gud är allvetande. De vet vad som ska hända helt enkelt när en själ bebor en mänsklig kropp för att uppfylla sina "begär". Det låter en smula dubiöst i mina öron.

Vidare skriver Chopra om att vissa lärsosatser är tagna från vissa provinser i Indien där andra utesluts och plockas fritt, och att varje människa är fri att själv anamma de satser som man tycker passar. Principiellt ringer det varningssignaler för mig när sådana vaga ledord framhävs, det tyder på inkonsekventa levnadsprinciper som anpassar sig till den lynniga människans kynne. Jag menar, när till och med kristna rörelser är så fantastiskt olika varandra i naturen men ändå härrör ur någon slags gemensam pool - då är det vämjeligt.

Nåja, i slutändan verkar det som om boken än så länge har väckt och gett upphov till reaktioner hos mig. Detta är ändå blott inledningsvis, och jag ska ge boken en legitim chans - men hur stor är sannolikheten att resonemanget ska gå hem hos mig när jag redan avsagt mig hans fundamentala principer på vilka han bygger sina resonemang? Nåja, vi får väl se.

PS. Kan det vara så att anledningen till varför denna form av New Age går hem hos kreti och pleti är att den är skriven i bestämd och suggererande form att "såhär är det" utan några rationellt utvecklade enventualiteter och kontingenser? Det är väl helt enkelt så att människor hellre hör hur det "faktiskt" är snarare än hur det sannolikt är". Sannolikhet är kanske ett för abstrakt koncept som tar för mycket tid att bena ut för jaget.

Californication, eller: "vem slog mig med en slägga?"

Så i ett feberrus av iver var jag tvungen att expresspublicera ett inlägg i syfte att uppnå den inte helt vördiga milstolpen av 50 inlägg. Med mina bloggmått mätt måste det motsvara ca. 10 års insamling av dammigt prosatjafs. Jag bejakar mitt populärkulturella kynne för en stund, vilket jag egentligen gör alldeles för ofta utanför den domän vi kallar för ”bloggosfären” (vilket är ett fantastiskt ihåligt och töntigt modeord som vi i sverige har anammat med en 5-årings entusiasm i samband med Blondinbella, Fredrik Virtanen, Magnus Uggla och Alex Schulmans ”personliga succéer”).

Jag fick en mycket oväntad, tillika positiv, överraskning när jag insåg att en ny säsong av ”Californication” har utkommit. Emellertid dog entusiasmen ganska fort när jag insåg att första säsongens briljans och virtousitet är fullkomligt omöjlig att nå upp till. Californications första säsong centreras kring karaktären ”Hank Moody” som är en avdankad författare vars livsbejakelse skulle ge alla kristna puritaner en kollektiv hjärnblödning. Detta då Hank är en kronisk sex- och alkoholmissbrukare med böjningar för allmän hedonism och cynism. Utöver detta kompletterar han sin karaktärsgarderob med dialoger såväl som monologer med en kall krispighet får min sarkastiska sida att rysa av välbehag. Inte blir det sämre när även birollerna är välutvecklade, nästan lika dekadenta, och visar ett suggestivt beteendemönster som genast vinner sympatier hos publiken. Grädden på moset (hemskt uttryck..grädde på mos..? Nåja, kommunikationsmässigt fungerar det väl) är att namnet ”Chuck Palahniuk” – en favorit givetvis efter mästerverk som Fight Club, Survivor och Choke – figurerar i serien och sätter stämpeln ”Mästerverk” på Californication. Miljön i serien är rå, sarkastisk, mörk där allehanda substanser förekommer på regelbunden basis. Det är en skildring av världen som kan anses väldigt cynisk, och till en början i serien är den överdrivet provokativ som till och med Charles Bukowski nästan skulle fnysa åt, men bakom substansernas och de vassa replikernas förgrund så vilar en veritabel mysatmosfär med varm sensmoral och feel-good-attityd.

Avtryck kl. 23.17

Ibland brukar jag fundera på vad jag egentligen skriver på den här bloggen; vad jag avhandlar för ämnen helt enkelt. I sanningens namn måste jag medge att ämnena inte är särskilt matnyttiga, eller för all del ens intressanta utom för möjligtvis mig själv. Men det kanske inte egentligen spelar så stor roll? Att identifiera sin bloggdomän och bli någon slags inbiten analytiker av någon särskild niche kanske inte är så nödvändigt. Jag är av den uppfattningen att folk i allmänhet är alldeles för tystlåtna i avseende att uttrycka sina åsikter och allmänna sinnesuppfattningar. Människor är så rädda att starta någon slags uppvigling som reducerar dem i den sociala hierarkin att det underminerar deras tankeförmåga och sociala stimulans. Poängen är helt enkelt att det vi egentligen vill säga - med våra bloggar, våra diskussioner och våra vardagliga flärdfria samtal - egentligen inte spelar någon roll. Poängen är väl mer att vi faktiskt uttrycker oss överhuvudtaget, oavsett kvintessens eller originalitet. Det är lite som när människor i sällskap står och ska välja en hyrfilm på det lokala haket; det kanske inte spelar någon roll huruvida man propagerar för "Fight Club" eller "American Pie 27". Vissa människor tar oerhört lång tid på sig att välja film, och försöker förvalta tiden i närmast pedantisk tidseffektiv fason. Det som faktiskt spelar roll är vem man väljer filmen med och att man faktiskt skapar en upplevelse tillsammans, oavsett vad det kan komma att innebära.
Människor vill berättiga sin existens och lämna en form av fingeravtryck här i världen, men egentligen kanske det inte spelar någon roll hur det där avtrycket ser ut - rakt, snett, fult, vackert, symmetriskt - utan att det faktiskt finns där överhuvudtaget för samtiden och framtiden att betrakta. Kvantitet kontra kvalitet kanske är en överdriven schism och inte alls så självklar sakfråga som man föreställt sig. Så jag kommer nog snarast att fortsätta att skriva nonsens, för även nonsens fyller en genuint vacker funktion.

Nu ska jag återvända till min sista portion grönte, som jag ivrigt ska försöka dricka upp för att ge plats för att införskaffa lite godare dito. Det nuvarande smakar kokt tidning.

Skräder ord

Äntligen har jag fått tillbaka min kära Jens of Sweden. Den har varit på villovägar ända sedan den sista middagen med Fredrik, vilket åtföljdes av att han åkte till Dublin vilket resulterade i att jag var mp3-lös i alldeles för många dygn. Att cykla till och från univeristetet, gå promenader längs stadens gator och att träna förlorar en stor del av sin charm. Det är något mycket själsligt sakralt att gå med sitt soundtrack of choice i olika kontexter i vardagen. Det är nog inte helt oävet att dra paralleller till filmsoundtracks där olika musikstycken ackompanjerar kongeniala scener. Intressant vore att studera vad denna artefakt har för inverkan på människans vardagliga interaktioner. Ibland kan man tycka att hela stadslivet är asocialt till den milda grad att varenda individ spatserar tillsammans med sin iPod.

Hursomhelst så laddade jag den med lite nyupptäckt musik, som jag har till stor del att tacka last.fm för. På sistone har mina öron stimulerats av musik som spelas av "Mogwai" och "God Is An Astronaut". Dessa två band tillhör genren "post-rock" vars alster jag nyligen börjat smådigga. Musiken är helt ambient där vanliga rockinstrument används men till mer innovativa syften än konventionell rock; melodierna och rytmiken är något annorlunda och frånvaron av lyrik gör det till en speciell musikform där avancerade tekniska nummer och melodier ges större utrymme. En subgenre till post-rock är även "math-rock" som spelar allmänt mystisk musik med lika mystisk komplexitet, men är helt klart intressant. Frånvaron av denna lyrik är något som jag definitivt tycker är intressant, då jag ofta tycker att lyriken är mer ett uttryck av plattityder och är faktiskt mer eller mindre löjeväckande. Människor kan tycka att det ter sig märkligt med en sådan här musik utan någon form av sång och lyrik att imitera, nynna och anamma som material att förstå sig på. Emellertid utgör ovan nämnda band till eminent sällskap vid promenader eller varför inte vid datorn.

Ser fram emot att uppleva Mogwai i november.

Det ekonomiska manifestet

För närvarande är jag i full färd med att läsa gruppsykologi, som innebär att studera gruppers vara eller icke-vara. Med allt vad det innebär med avseende på uppkomst, struktur, mål och till sist - förfall. Det är inte helt ovanligt att man börjar analysera fenomen i sin omgivning och tillämpar det aktuella schemat och begrepp man lärt sig och kategorisera dessa i olika koncept, vare sig man vill eller inte. Illustrativt kom jag idag exempelvis att tänka på lumpartider som är ett paradexempel på grupptät kontext. Senare kom jag att tänka på olika klickar som finns på universitetet, för universitetet är ju knappast ett undantag från verkligheten när det gäller löjligt stereotypa grupper såsom ”datornördar”, teknologer, PA-studenter och hurtiga lärare. Men det finns en subgrupp på universitetet som väcker mer känslor hos gemene student än övriga – ekonomen. Utan att säga för mycket skulle man kunna illustrera beteendemönstret hos en ekonom genom följande exempel. Observera att alla namn är fiktiva.

”Mitt namn är Patrik och jag är 23 bast. Om jag ska berätta något om mig själv kan vi börja med min morgonrutin. Efter att ha borstat tänderna med en av min tandläkare utsedd tandborste som är inom kategorin ”soft” som är hälsosam för tandköttet så använder jag två byglar med förfördelad tandtråd. Sedan sköljer jag i 30 sekunder med Listerine. Jag går igenom en snabb omgång med min nagelborste. Jag använder en djuprengörande lotion i ansiktet som verkligen går ner i porerna. Jag lägger sedan på en örtamyntamask på ansiktet som jag låter ligga i 10 minuter medan jag kollar igenom Dagens Industri för att snabbt orientera mig så att jag kan hänga med på fikapausen efter föreläsningen senare på förmiddagen. Jag vill ju inte verka dum. Efter det går jag tillbaka och använder min eldrivna tandputsare med kapacitet på 4000 varv per minut. Efter det sköljer jag med cepacol. Efter det har ansiktsmasken gjort sitt, varefter jag sköljer och sedan applicerar lite pepparmyntsscrub. Jag hoppar sedan in i duschen och tvättar mig med vattenaktiverad tvättgelé, smörjer in mig med mandelsdoftande scrub på kroppen samt peelingkräm i ansiktet. Sedan använder jag ett schampoo och ett balsam av märket ”någotjävligtdyrtochfruktansvärtlöjligtickefungerande” som eliminerar svett, salter, oljor och luftburna partiklar som kan finnas i håret och tynga ned det och resultera i mindre volym. Balsamets silikonteknologi är utmärkt som utnyttjar balsamets utredande effekt maximalt utan att tynga ned det. Schampoot innehåller D-panthenol, en vitamin b-komplexfaktor, polysorbat 80 som rengör håret och örtblandning som får håret att bibehålla sin glans utan att torka ut det. Ibland använder jag en Redken-produkt som motverkar metallfällningar och förlänger hårets livscykel. Efter min dusch kliver jag ur och ställer mig vid tvättstället och sedesamt smörjer in mig med en rakkräm från Pour Homme, lägger en varm handduk som jag i förväg värmt upp i badrummet på det eluppvärmda torkstället på mitt ansikte i ett par minuter för att mjuka upp motsträviga skäggstrån. Detta varefter jag gnider in en fuktighetsbevarande kräm och som får torka in. Ovanpå detta lager applicerar jag rakkräm med borste för att ge ett väldistribuerat lager som lyfter upp skäggstråna. Det hindrar också vattnet från att avdunsta och ger mindre friktion mellan rakblad och hud. Sedan rakar jag mig långsamt med ett lätt tryck, doppar rakbladet i varmt vatten för varje drag och drar det i skäggväxtens riktning. När jag är klar med rakningen så sköljer jag ansiktet med kallt vatten för att få bort överbliven rakkräm och minska irritationen. Jag vaskar ansiktet med rakvatten utan alkohol för att minimera uttorkning av huden som påskyndar hudens ålderstecken. Det sista steget är sedan att anbringa en fuktighetsbevarande lotion. Jag sköljer sedan ansiktet och lägger ett sista lager med en mjölk som lenar huden och får fukten att stanna kvar. Jag gnider senare in en ögonkräm för att se till att huden ser ung och frisk ut, och en till fuktighetsgivande och skyddande lotion. Jag handdukstvättar håret ömsint för att inte skada de fragila hårstråna och lägger sedan en fuktighetsgivande balsam för hårbotten. Sedan blåser jag håret med hårfön för att ge håret volym och lyster. Jag applicerar slutligen lite lotion och kammar det slätt bakåt med en bredtandad kam. Sedan går jag till min garderob och väljer ut…”

Med andra ord skulle man kunna kalla vår ekonom Patrik för ”Patrick Bateman”. Detta smått flärdfulla beteende är inte allt med dessa stereotypa ekonomer. Jag kommer strax till det, bear with me. I min andra kurs som jag läser – ”kognitiva systems beteende i komplexa miljöer” – läser vi bland annat om beslutsteori och om hur system och operatörer fattar beslut. För inte så jättelänge sedan trodde man att människan var tämligen rationell, som fattade beslut genom att rigoröst utvärdera alla alternativ man hade inför ett beslut. Man utvärderade alltså olika handlingar man skulle göra, beräknade nyttan med det beslutet och utvärderade den faktiska kostnaden att exekvera sagda beslut. Förutom detta trodde man också att människan oftast handlade tämligen egoistiskt och självcentrerat där man främst främjade egenintresset. Man trodde att människan knappt hade någon omtanke till andra människor utan att dessa i mångt och mycket beräknade allt i form av vinst kontra kostnad. Denna tro på beslutsfattande övergavs av i princip alla vetenskapliga discipliner – matematik, sociologi, psykologi, logik osv. – utom av en mäkligt självständig disciplin: ekonomi. Ekonomerna får idag fortfarande hör om att människan är på detta sätt och att vi tar beslut på detta sätt. Vad har det fått för konsekvenser, om några alls? Faktum är att studier har visat att människor som har studerat ekonomi i någon form är mindre samarbetsvilliga än den generella populationen som inte har studerat ekonomi. Så det jag ville komma till i min långa harang, som ni skulle hålla till tåls med, var att ekonomer är snåla och egoistiska as. Visserligen finns det undantag, men det är mycket roligare att vara lite radikal.

Tja, det kanske inte är så märkligt att ekonomer och deras studentorgan tillhör de minst omtyckta på hela Linköpings universitet…

Främmande tak

Var gång jag vaknar och blickar upp ser jag det vita taket som vanligt. Numera är det emellertid ett annat vitt tak än för några månader sedan. När man har ett etablerat hem finns det alltid en trygghet i att vakna upp och skåda något familjärt och som är enligt förväntan. Som nyinflyttad finns inte den där självklara känslan som man får i ett hem man har haft som hem de senaste åren; det krävs några extra millisekunder när man ligger i sängen och är i processen att vakna upp innan det familjära ger sig tillkänna och konceptet "hem" matchas i det kognitivt omedvetna. Man behöver vrida på huvudet och identifiera andra föremål eller lösören såsom sitt arbetsbord eller människan som delar hemmet och livet i sagda hem med. Märkligt är också att se föremål i en annan kontext än den kontext som är en del av dess förbrukade identitet; såsom att jag fäster blicken på taklampan i sovrummet, som givetvis är iögonfallande när den hänger ovanför sängen, som jag i mitt förra hem hade belägen i hallen. Samma lampa, men ändå inte. Föremålens identitet är manipulerade och smått deformerade, men ändå igenkännbara. För varje dag som går minskar diskrepansen mellan de olika identiteterna och jag behöver mindre antal millisekunder innan hemkänslan och harmonin infinner sig. Och med det i åtanke och vetskapen om min rådande trivsel bådar det sannerligen gott för vad än framtiden har att erbjuda.

En skog och en björn

Hur får man svar på vem man själv är? Är introspektion ala 40-tal verkligen vägen? Jag pratade nyss med en medelålders fransyska på ett forum som förkunnade en metod för självinsikt och förståelse. Detta varefter hon gav mig följande påståenden att besvara, vilket du fördelaktligen kan göra utan att läsa mina representerade svar:

1) You are in a wood...describe your wood.

Mitt svar: The wood is dense and lush with green Douglas Fur and visual cues and traces of a storm that the wood is recovering from. The wood has an uneven terrain with regurlarly occuring hills. The surroundings are free of paths and seem to be unexplored and uninhabited by civilian life.

2) You meet a bear...what do you do?

Mitt svar: I watch the bear and evaluates whether it has any aggressive intentions regarding my presence. If it hasn't noticed me yet I hide, if it has and is approaching me I foolishly stand where I am and initiate some offensive stance while trying to hide my fear.

3) You later stuble across a cracked/chipped cup and realise it belonged to our mother...
what do you do?

Mitt svar: I pick it up and ponder about it's history and the memories associated with it, reminiscing forgotten and fond moments whereby I put it in my backpack and look forward.

4) You meet up with a stream...how do you cross it?

and turn back if nothing feasible comes to mind. If the other direction proves to be Mitt svar: Looking in either direction for some concievable way to cross the stream, if no apparent bridge or likewise seems to be present I head in one direction and see where it leadsfutile, I look for material pieces in my immediate environment to get me across.

5) You are about to leave the wood but there is a wall...describe it!

Mitt svar: There seems to be a gigantic mountain, more like a chain of mountains connected to each other in the far horizon. Picture several Mount Fuji interconnected in the horizon. I have a tough mountain trail to conquer.

6) What do you see on the other side?

Mitt svar: It's empty, a green field of grass stretching out ominously wherever I look.

------------------------------------


Jag har en oberoende tolkning av dessa svar, så om du vill kan du besvara dessa uppmaningar själv för att sedan avstämma med de tolkningar jag har ger dig nedan. Håll till godo:

1) The wood represents life and your view of life. i.e. if it's a nice place to be in or if it's hard to get through
2) The bear represents problems and how you deal with them.
3) The cup is sentimentality.
4) The stream is your attitude towards relationships...if it's an "attractive, easy-to-cross" stream, relationships maybe easy or if it's deep and you have to wade in and comeback you might have fleeting relationships etc.
5) The wall is death...if it's a high wall that's hard to cross you maybe afraid of death.
6) The other side...is how you see life after death.

Man måste ju älska pseudovetenskap, tyvärr så är det ju många människor som förlitar sig på denna form av kunskapskälla (religion, folkpsykologi, astrologi etc) men ibland undrar man givetvis om det inte finns en gnutta sanning i det hela, självuppfyllande profetia eller ej.

2

Ett rop på Fox

Vi har alla varit där; efter inmundigande av sällskapsdryck till den grad att hämningar släpper, prefrontalcortex är aktiv endast i periferin med ett självuppblåst ego som resultat. Vi kungör våra mycket viktiga värderingar för de stackars medmänniskor som ackompanjerar den sociala och trevliga tillställningen. Värderingar som vi anser som välgrundade, angelägna och korrekta. Givetvis uppstår ibland mycket intressanta meningsbyten av filosofisk art, men sanningen att säga så är man ju inte intelligentare vid högre promillehalt. Eller? Ibland blir jag förvånad av den elokvens med vilken substantiell kommunikation sker mellan mig och andra människor; så till den grad att det skulle förvåna mig att jag skulle kunna besitta samma insikt vid nyktert tillstånd. Hursomhelst så satt jag, Fredrik, min sambo och Tomas vid ett bord på en studentfest. Vi diskuterade religion och Gud, vilket inte är helt ovanligt. Jag och Fredrik försvarar reson och logiska argument där Tomas och Alexandra yrkade på att tro var tillräckligt.

Tro och rationalism är två helt skilda saker. Tro är en uppfattning om någonting utan underlag från resonemang, och rationalism är uppfattningar som grundar sig på just någon form av underlag. Jag kan inte tro på Guds existens baserat på tro, då jag anser att tro är en icke-valid kognitiv procedur. För att jag ska ”tro” på något behöver jag någon form av rationellt fundament som anledning, men då förvandlas min ”tro” till en rationellt baserad uppfattning och då inte längre kan kallas tro. Genom rationalism antar man att varje del av verkligheten i någon mån kan förstås av det mänskliga intellektet och av vår förmåga att härleda och rättfärdiga vår kunskap. Genom att införa tro som koncept gör man per automat ett påstående att rationellt tänkande inte räcker för att förstå vår omvärld. Om rationellt tänkande hade räckt för att förstå allt som existerar i vår värld så skulle man inte behöva retirera till begreppet tro. De som ”tror” är alltså av uppfattningen att vi är begränsade.

Reson är en mental fakultet med vilken vi erhåller kunskap, och rationella demonstrationer är processer med vilka vi verifierar vår kunskap. En uppfattning som baseras på reson är en uppfattning som har skärskådats efter bevis, allmän koherens och kompatibilitet med tidigare erkänd kunskap. Reson kan inte ha gränser som ger andrum för ”tro”. Att försvara ståndpunkten att en uppfattning kan hållas utan reson är att säga att en uppfattning kan antas som sann utan eftertanke och verifikation.

Tro är en kognitiv genväg man tar när reson inte finns i tillräcklig mängd för att rättfärdiga en ståndpunkt. Det finns även en viss form av resonlig ”tro”, men det är en tro av helt annan art. Exempelvis tror jag på en morgondag, att solen kommer gå upp och att Francesco Totti kommer att vinna skytteligan i år. Men detta gör jag på rationella grunder och induktiva resonemang, således är de välgrundade. Steget är långt till en tro på Gud, det är en helt väsensskild form av tro.

Alexandra tycker att jag är tråkig, och på ett sätt är jag beredd att hålla med. Det är ett sätt att se på världen genom en viss typ av lins, å andra sidan har jag sett prov på människor som ser på världen helt och hållet utan någon form av sensorisk lins och således blir ämne för skada på både människor och samhälle. Det finns vissa saker i mitt mentala schema i världen som jag skulle vilja tro på, själens vidareexistens för att nämna ett exempel. Att få möjlighet att få träffa min far igen är något som jag desperat skulle få möjlighet till, men jag saknar anledning att tro något sådant. På ett sätt är det handikappande, men på så många andra sätt är det styrkande. Ibland känner jag avsaknaden av en naiv tro, men jag kanske tröttnar på mitt rationella förhållningssätt en dag och blir scientolog eller liknande. När jag var 10-12 år så trodde jag på sensationella världsomfattande konspirationer såsom UFO, New world order, Area 51 och liknande. Numera tror jag mer på kognitionsvetenskapliga framtidsvisioner om AI, bioteknik som integrerar människa och maskin till en varelse, och internet som framtidens verklighet. Jag var roligare när jag var liten.

På ett sätt skulle jag vilja säga som Fox Mulder så tidlöst yttrar det i Arkiv X:

”I want to believe”

Alienation i ett luftslott

”Det blir aldrig som man tänkt sig”. Det är ett av svenskans mest vanvårdade uttryck i folkmun. Man kan då underhålla sig med att undra varför folk anstränger sig alls. Förväntningar, modeller, optimism kontra negativism och tidigare erfarenheter är bara ett par faktorer som utgör detta ”tänkt sig” som aldrig riktigt utspelar sig enligt förutbestämt manus. När man befinner sig i en outforskad domän så renderar den kontexten de tidigare erfarenheterna tämligen urholkade och ej tillämpbara. Denna smått abderitiska följd kanske inte går att undvika, snarare enbart dra lärdom utifrån och generalisera till framtida situationer som kan vara av motsvarande natur som det förgångna förloppet. Av primär relevans är att ackommodera efter dessa rådande omständigheter och mer eller mindre bara komma till insikt att ”det är som det är” för att ånyo ta nya tag. Vem vet, man kanske har lärt sig något som kan appliceras i framtiden? Det verkade ju fungera för Socrates och Xantippa.

Eller i och för sig, det blir ju aldrig som man tänkt sig.

Lethe

Följande scenario inträffade för ett par dagar sedan.

”Vill du ha kvitto?” frågar jag slentrianmässigt samtidigt som jag med ett nonchalant grepp om kvittot med lång- och pekfingret påbörjar en rörelse som fjärmar sig från kvittomaskinen och rör sig med resolution mot den överfulla papperskorgen skymd från allmän beskådan. Sannolikheten för att den aktuella kunden med sitt luggslitna anlete skulle vilja ta emot kvittot bedömer jag som relativt liten. Om nu inte vederbörande köper ut något drickbart till en redan överberusad dryckeskompanjon. Kunden grymtar något oskönjbart, begraver sedan den smutsiga växeln som mottagits i dennes ännu smutsigare jeansficka varefter ett alltför bekant ”PLINGPLONG” ljuder från sensorn när denne lämnar butiken på väg att återuppta vandringen på dekadensens stig. Nog för att jag gillar dekadens, men denna dos är sannerligen mig ofta övermäktig. Kassalådan skjuts igen med van hand och jag lutar mig över disken lutandes mot dess kant med hjälp av båda armarna, detta då jag alltid står upp i kassan. Stolar är av någon outrannsaklig anledning bannlysta på min arbetsplats, vilket leder till att man gärna tar alla tillfällen i akt att sträcka på ryggen eller genomföra andra avlastningsmanövrar. Jag gnider bort lite biprodukter efter nattens sömn – eller frånvaro av densamma – från ögonvrån och funderar på om det är såhär det känns att gå på valium; att aldrig riktigt vara närvarande, där alltsammans lika gärna kunde vara något som för någon minut sedan upplevts via TV.

”PLINGPLONG”. Jag hajjar till och jag upptäcker att nästa stamkund är på intåg. Svettpärlor pryder hans panna och hans hår spretar som om fem hårfönar på maxeffekt nyss stylat honom från olika håll. Inget av ovanstående attribut är något som överraskar, men jag observerar att han är lite blekare än vanligt. Vätskebrist som resultat av de 30 celsius som råder utanför butiken, eller har han blivit rånad på all sin vodka? Han går målmedvetet mot hyllan där dagens fix av ”Renat Brännvin” står alldeles för lättillgängligt. Jag ser i periferin hur han och hans svarta T-shirt – numera grå efter en ansenlig mängd tvättar – och hans blåa jeans med anakronistiskt hög midja närmar sig min kassa. Får de lokala alkoholisterna stiltips från Linköpings Tekfak:are? Eller är det viceversa? Nåja, tillbaka till ämnet. Samtidigt som han lämnar fram sin skrynkliga 100-lapp och erhåller två enkronor i växel säger han till mig följande: ”Idag har jag varit med om den värsta upplevelsen i mitt liv.” Vi medarbetare inom systembolaget i Askersund fungerar som någon slags social institution för dessa förtappade själar, vilket manifesterar sig i att de gärna ventilerar väder och vind och således inte enkom får stimulans via alkoholens neurokemiska egenskaper. Lakoniskt svarar jag föga intresserat ”Jasså, hur kommer det sig?” Han tittar på mig ovanligt intensivt och kontrar ”Idag, när jag skulle gå till toaletten, fick jag en hjärtinfarkt! Det var det värsta jag har varit med om, det var en otrolig smärta som började i bröstet och strålade ut i armarna! Det slutade med att jag kollapsade på golvet!”

Jag visste inte hur jag skulle reagera, och med ambivalenta intentioner om hur jag skulle respondera honom svarade jag något patetiskt i stil med ”Usch, det låter inte alls bra.” Jag fnissade nästan åt mitt löjeväckande och blaséartade svar. Men situationen kändes minsann surrealistisk och jag förlät således mig själv för mitt svar. Tankarna snurrade i mitt huvud, och det var snarast parodiskt att han gick direkt till systembolaget och köpte sprit. Jag var inte i auktoritär position att explicit uttrycka mitt misstycke gällande hans annalkande spritkonsumtion i ljuset av hans ohälsa, vilket ledde till att jag avslutade vår interaktion i samband med hans uttåg ur butiken genom att subtilt säga ”Ta hand om dig.”. Han svarade omsorgsfullt och tankfullt ”Ja, tack du. Det ska jag göra” och nickade emot mig. Han missade hela min poäng fullständigt.

Om han efterlevde min uppmaning återstår att se, svaret ges sannolikt om jag ser honom igen eller ej.

John Blund är en klåpare

Jag öppnar och avslutar mitt abrupta blogginlägg med att bifoga ett soundtrack som anbelangar hela den gångna sommaren utöver den dagens rådande datum:

R.E.M. - Daysleeper

Beauty is in the eye of the beholder...

...eller dårskap:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2934447.ab

Att sedan Aftonbladets eminenta journalistkår har börjat inhämta material från allmänheten via
deras "71000"-tjänst lämnar jag därhän. Att säga att aftonbladet följer elektromagnetismens lagar tämligen väl är säkerligen en annan formulering för att "skit ska skit ha".

Semestervikarien

Genom att bege mig till Askersund över sommaren har jag bytt element; från studentlivets strukturellt ordnade kaos till proletärimitativa Gestapo-strukturen vi kallar för ”knegarliv”. Det innebär synapsförtvinande beteenden från 10-18, varvid en kronisk letargi tar vid där ens handlingskraftighet nästan understiger George W’s agerande gentemot Kyotoprotokollet. Det är som att ens libido med ens reduceras till noll där aktiviteter såsom TV-tittande, soffliggande och allmän icke-mobilitet är de mest lockande. Det är då inte särskilt underligt att så fort jag beger mig ut bland människor ständigt hör samma iterativa, nästan tvångsmässiga, fråga: ”Men vad ska du göra på semestern?” Personen som mottar frågan lyser upp och plötsligt kan man skönja någon form av livsglädje i det annars så solkiga och livströtta ansiktet. Personen tittar intensivt in i den frågandes ögon och kontrar nästan fanatiskt: ”Jo, du! Då jäklar ska jag dricka öl!”.

När väl den aktuella perioden av livsenergidepå nalkas så fattar vederbörande plånboken, tar på sig sina fula Crocs, tar med sig sina barn och sin partner och kliver direkt in på det berömda bolaget. Föräldrarna går omsorgsfullt omkring, och låter blicken fånga alla möjliga alternativ av färger och former – huvudsaken är att alkoholprocenten är adekvat, då är alla alternativ bestickande! Barnen far runt otåligt i föräldrarnas kölvatten, föga ovetandes att de knappt existerar i föräldrarnas explicita medvetande – något annat betydligt mer primärt skall ägnas uppmärksamhet. Fadern köper kanske en eller två plattor öl, en sunkig whisky av märket ”Lord Calvert” och en flaska ”Renat Brännvin”. Modern köper en låda cider i färger som skulle ge självaste regnbågen epilepsianfall, och tillsammans köper de kanske 3-4 BIB:ar. Föräldrarna lägger gladeligen ut åtskilliga tusen för att distansera sig från vardagen, medans barnen kanske får komma in på Liseberg för några hundralappar. Vilken tur för föräldrarna att barn inte har utvecklat kognitiva resurser för att bilda en monetär uppfattning och att de är så enkla att underhålla, annars kanske vi skulle ha en juvenilrevolt som skulle få tonårsrebellerna att blekna i jämförelse. Utrustade för att bemöta livet så spenderar de varenda semesterdag med att bli relativt stupfulla. Mycket kvalitativt. Desperationen för flykt av vardagen är så påtaglig att alla aspekter av existensen måste inverteras; hemma till borta, socialt introvert till socialt extrovert, inaktiv till aktiv (eller vice versa), bil till båt, västkust till östkust och nykter till – odrägligt berusad.

Människor trälar hela säsonger för att hamstra pengar för att kunna ge utlopp för en katarsis ett par veckor varje år. Det är den ultimata temporala synden; att försaka sitt här och nu för att existera imorgon. Alla människor är medvetna om det, men de saknar förmåga och ork att skrida till handling för att förändra sitt levnadsöde. Att göra något så livsomvälvande innebär också faktorer av osäkerhet och fråntagandet av den sociala tryggheten som etablerats, att det helt enkelt inte är värt att ifrågasätta den sociala maskinen vi kallar för samhälle. Istället accepterar vi situationen och försöker göra det bästa utav det, vilket kan ses som hedersamt i sig. Men när jag hör någon fråga, med överdriven intonation som eskalerat från konversationshistorikens kontext, vad motparten ska göra på semestern så kan jag inte låta bli att bli en smula melankolisk. Nåja, jag har ingen konkret semester då jag vikarierar för de livsfrånvända men det kanske är dags för mig också att öppna en flaska Sauvignon Blanc från Marlborough i Nya Zeeland och inställa mig i den sällsamma skaran vi kallar människor.

En dag på systemet, eller: "Jag kanske skjuter huvudet av alla"

Jag har arbetat hela veckan, och utöver det är det fredag. Ergo ett portionsförpackat blogginlägg i stolpform.

a) Mynt och sedlar är fruktansvärt hälsovådliga och är en veritabel smittohärd. Detta medför att jag tvättar händerna ca. 8-10 gånger om dagen. Minst. När Fylle-Leffe på darrig hand lämnat över 3987335 mynt eller sedlar förmultnade bortom igenkännelighet för att betala för sina Sofiero alternativt Explorer Vodka är det inte helt löjligt att göra så.

b) Kreditkort 101
För det första: det heter chip, inte chips. Kreditkort är idag, i relativt stor omfattning, utrustade med chip. Det är ett ersättningssystem till den förlegade magnetremsan som var alltför säkerhetskänsligt för skimming. Ett chips är ett fysiskt, metalliskt objekt som är implementerat på kortets översida. Således är det ej något metafysiskt fenomen med, till synes, subpartikulära egenskaper och processer. I ljuset av detta kan vi med säkerhet klarlägga att ett kreditkort som skall användas som betalmedel via chip rimligtvis bör föras in i kortterminalen med CHIPPET FÖRST! Hur ska terminalen kunna läsa av ett chip när chippet befinner sig utom fysisk kontakt? Vad är problemet? VISAS "hologram" är knappast ett chip.

Mitt professionella vokabulär som brukas innanför systembolagets väggar är tämligen begränsat (hej, hejdå, då blir det 65 och femtio, vill du ha en påse? nej, det här vinet är faktiskt inget vidare det heller, Grillat nötkött? Då passar nog inte Chapel Hill särskilt harmoniskt..osv) så den fras som outmanat stoltserar på första plats på prispallen är följande fras: "Du får stoppa in kortet med chippet först." tillsammans med "Det där är chippet.."

c) Dagens vintips: "Campolieti" från Italien. Det är ett rött vin som delar en del egenskaper med de renommerade Amarone-vinerna då Campolieti kommer i kontakt med rester från Amarone-druvorna vid dess produktion. Och med Amarone-viner som släktskap kan man inte misslyckas, vilket resulterar i en härlig syra, lite kryddig smak med inslag av svartvinbär (experter säger körsbär, men vafasen). Gott tillsammans med lite nöt- eller lammkött.

Nu

Jag förde gaffeln mot munnen efter att ha dränkt min ruccolasallad i balsamico när min syster bytte samtalsämne vid matbordet och hon sa till min mor: ”- Jag oroar mig och har ångest inför hur jag ska placera mina ekonomiska resurser i pensionssparandet.” Jag höll på att sätta en soltorkad tomat i vrångstrupen och fylla näshålan med två skivor mozzarella följt av en fontänartad hostattack. Min häftiga reaktion består inte i att tomatsåsen bestod av koncentrerad vitlök, utan snarare att min syster uttalade sig om en sådan sak som pensionssparande i kombination av uttryck av oro. Till saken hör att min syster marginellt har passerat de aktningsvärda, tillika ungdomliga, 30 åren av sitt liv. Jag lyssnar på när min syster proklamerar en genuin oro över en livssituation som är ungefär 35 år bort i det vi kallar framtid. Detta är för mig helt verklighetsfrämmande och nästan vämjeligt, ändock är det tydligen inte helt ovanligt att människor har just sagda oro med likvärdig distans till det aktuella datumet.

Hur kan man vara så temporalt inverterad att man investerar i den långt belägna framtiden på bekostnad av nuet av denna magnitud? En unik förmåga hos människan är förmågan till planering och framförhållning, vilket är ett drag som ett resultat av evolution. Djur kan inte planera, även om vissa hävdar det genom att referera till att ekorrar kan bunkra upp föda inför vintern etc. Det är dock inte samma sak att kognitivt överväga potentiella betänkligheter och scenarion av människor som att ha det genetiskt betingat och ha det som instinkt hos en ekorre. Dessa exekutiva funktioner som vi är utrustade med är oerhört viktigt för att bedriva intellektuella aktiviteter. Men det känns som att det finns en gräns där det absurda tar vid och intellektuell planering övergår i absurd verklighetsfrånvändhet.

Det är allt annat än en pretentiös, halvsann aforism att hävda att få människor lever idag, utan de planerar för att leva imorgon. Sedermera förskjuts detta protokoll och mynnar ut i ett totalt avfärdande av livet självt. Det är faktiskt min ståndpunkt – att leva i framtiden är att förödmjuka de förutsättningar, möjligheter och människor vi existerar tillsammans med. Detta är också en av mina ståndpunkter som kan generaliseras till religiösa frågor såsom kristendom. Denna rörelse rättfärdigar ett fårliv fyllt av uppoffringar och kuvat beteende genom att placera ut en vägskylt som pekar mot ett metafysiskt tillstånd kallat ”himlen”. Det är DÅ människan belönas, när vi har lidit genom vårt liv i förhoppning att nå frälsning efter en kvalfylld död. Det prövar sannerligen människans solidaritet och tro, även om de filosofiska spörsmålen lämnas åt sidan. Vissa planer är enligt mig umbärliga, detta då den framtid vi hade igår inte är samma framtid vi har idag. Tider förändras, förutsättningar förändras, vi förändras. Jag lever faktiskt lite efter det latinska mottot som är så fruktansvärt klyschigt välbekant att jag vägrar skriva ut det. Detta manifesteras i mitt studieval; jag läser kognitionsvetenskap av intresse för de olika vetenskapliga disciplinerna filosofi, psykologi, artificiell intelligens, lingvistik, matematik och datalogi. Jag läser inte kognitionsvetenskap för att en dag kunna kalla mig något såsom förtappade jurister eller civilingenjörer. Vem fan pluggar kognitionsvetenskap i syfte att erhålla titeln ”kognitionsvetare” eller ”Master of Cognitive Science”? Master of Cognitive Science i alla ära, men i mitt fall är det inte målet som är målet. Medlet kan faktiskt i många fall vara målen övermäktiga.

Nuförtiden idkar jag aktivitet på det lokala systembolaget, där jag erbjuds froda mitt – ur hälsosynpunkt – kontroversiella vinintresse. Detta är en instans där målet är att erhålla pengar för att finansiera den efterlängtade lägenheten med min Alexandra. En principiell kompromiss som jag gladeligen genomför.

Djävulens hantlangare

Tänk dig att du ska inhandla en oansenlig mängd öl som fuktgivande sällskap vid exempelvis en fotbollsmatch. Du har dividerat möjligheterna kring varje ölsort men slutligen bestämt dig för ettungefärligt X antal av ölsorten Y. Frågan som sedermera tränger sig in i ditt medvetande är exakt hur många du faktiskt ska ha; 1? 2? 4? 7?
Ovanstående antal är i högsta grad en möjlighet, men en ledtråd är...

...ett jämnt antal!

Det existerar inte en alkoholtörstande konsument som införskaffar ett ojämnt antal burkar fyllda med öl. Kreti och Pleti köper månne 2 av varje sort, eller 4 stycken. Kanske rent av köper vederbörande 2 av en sort och 4 av en annan - men det existerar inte att någon köper 3 av en ölsort. Detta fenomen existerar utan undantag! Om en kund tvingas reducera sin önskade mängd öl med en burk eller en flaska av någon outrannsaklig anledning, så vidgas kundens pupiller och perspirationen ökar till rekordnivåer - panikångesten kulminerar inom en halvsekund.

Förr i tiden trodde man att människor med OCD (Obsessive compulsive disorder) var besatta utav djävulen. Prevalensen av OCD i populationen är tämligen ovanlig, men när det gäller alkohol är varje individ banne mig djävulens egna marionett.

Darwins akilles

Man skulle kunna tro att det, bakom kulisserna i en sådan här liten stad som jag befinner mig, existerar en myriad av attraktiva och översexuella människor. Varför? De individer som fortsätter att vandra längs samma gamla utslitna trottoarkanter i hela sitt - ständigt dekadenta - liv i en liten håla som Askerund skulle kunna poneras vara sådana individer som utvecklas tidigt i puberteten och blir attraktiva och drar nytta av sin fördelaktiga genetik för att erhålla uppmärksamhet. Andra missgynnade individer får uttrycka sig själva och hävda sin existens genom andra medel, såsom kognitiv förmåga eller andra nicher i grupper. De tidigt utvecklade individerna är de som, oönskat eller ej, bildar familj i unga år och tvingas slå ned rötter i marken innan de lärt sig bemästra sitt utseende genom erfarenhet eller förmåga.

Summa summarum borde hålor bestå av människor, som Nietzsche skulle benämna som någon slags "Ne Plus Ultra", med överlägsen genetik som resulterar i attraktiva människor med muskeltillväxt över det normala.
Men när man vrider på huvudet längs den där trottoarkanten kan man inte konstatera annat än att jag har förkastligt fel.

Stockholmssyndromet

Det måste erkännas: Stockholm är en vacker stad. Efter en kort sejour i Rom eller Paris kan man givetvis ha längre till att nyttja superlativ för att beskriva vår kära huvudstad, men i förhållande till Linköping (som faktiskt är något av en oas av likgiltighet i vårt annars ganska vackra land – vart fan är vattnet?) och Askersund (som har sina ljusglimtar, men på årets övriga 350 dagar är staden en relativt sorlig syn) så är huvudstaden parant oberoende av tid och väderlek.

Jag åkte upp till Stockholm för en kort vistelse hos min, inom mycket snar framtid, sambo. För ett par veckor sedan hade vi hunnit umgås kontinuerligt i ungefär 1½ vecka innan vi båda började på våra respektive sommarjobb. Så denna helg hann vi umgås i ungefär 1½ dygn i kontinuerligt tempo, vilket givetvis är en något helt väsensskilt från veckorna innan – men tyvärr är det ju svårt att bekämpa vårt vardagliga ansvar.

Hursomhelst började det med en tågfärd från Hallsberg. Jag har alltid tyckt att tågmiljön alltid är intressant att observera. Jag tycker mig alltid kunna identifiera något roligt eller allmänt intresseväckande, till skillnad från andra miljöer såsom flygplan, bussar eller tunnelbanor. På flygplan sitter medelålders par och sover och eventuellt drar upp gamla outredda gräl som dyker upp inför varje semester: hur budgeten ska se ut (ska vi inte lägga mer pengar på sprit istället för att upptäcka världen?), att den ena partnern dricker för mycket och skämmer ut motparten inför hela business class, eller om mannen faktiskt stängde av spisplattan innan de for och de kanske borde ringa tant Berit på andra sidan gatan som kan kontrollera situationen genom att kika in genom fönstret. Vrider man på huvudet mot 18C så sitter kostymklädda affärsmän (om det inte är ”Casual Friday”, då de faktiskt slipper att ha slips till sin kostym till deras ohälsosamt undertryckta frustration). Dessa affärsmän är alltid lika ointressanta att observera, de sitter mest och hatar sitt liv och sitt företag för att de blir tvungna att pendla till diverse europeiska metropol i ett av RyanAirs bevingade plastlådor fullt av människor fulare än genomsnittet (Ja, RyanAirs flygvärdinnor ÄR lite fulare än vanligt och heter inte ogärna Tatjana eller Sonja).

Hursomhelst har jag erfarenheten att det händer lite mer på tåg, men det kanske beror på min förhållandevis bristfälliga erfarenhet på området då jag inte är en frekvent användare av sagda transportmedel. Jag vet inte, men är folk som åker tåg lite dummare än genomsnittet? Nja, snarare är det väl så att de med epitetet ”dumma” – inte sällan finniga, uppmärksamhetskåta fjortisar som spelar hög musik medelst mobil med högtalarfunktion aktiverad – människorna hörs lite mer än sofistikerade dito. Det är ganska intressant att se vad människor på platserna mittemot läser, vad de äter och vad de lyssnar på. Inte helt olikt den analytiska metod som används för att granska personer i en livsmedelsaffär genom att snabbt spionera i deras varukorgar (Om någon handlar två gurkor och ett paket kondomer är det inte konstigt om man faktiskt höjer på ögonbrynen, även det är vanligare med en risifrutti istället för kondomer men smultron finns det alltid!)

”Va fan gjorde ru så för, din jävla fågel!” hör jag en gymnasiekille till höger om mig halvskrika i telefonen till sin kompis ifrån Göteborg. Fågel? Jag började nästan skratta högt. Sen när blev ordet fågel ett invektiv? Nåja, ungdomar skapar ju alltid sin jargong för att skapa en kollektiv identitet. Men var man inte lite mer underfundig när det begav sig?

Efter att ha anlänt till centralen i sthlm var det dags att bege sig till Alexandras jobb, möta upp henne och sedan ta tuben mot hennes hemvist. Den kvällen bestod enkom av middag med ett par vänner till henne, varvid veckans arbetsinsatser och acklimatisering till det icke-studentikosa förhållningssättet tagit musten ur energin och således bibringade en ”tidig” kväll. Söndagen bestod av flanerade på stans gator, där beslutet fattades att investera i ett hemmabiosystem av typen budget . Budget i emfas. Sedan fick man se Fernando frälsa Rioja-landet som en punkt på helgens timida, om än mysiga, bravader. Helgens expressumgänge lämnade givetvis i övrigt att önska, men mer tid för varandra nalkas inom snar framtid.

Nyss hemkommen bär det imorgon dock vidare till Linköping för att packa ihop alla saker i lägenheten som pryder omslaget till tidskriften ”Compact Living” med sina grandiosa 26 kvm för att förbereda en rockad till Gottfriedsberg och en ny mysig lägenhet med min älskade sambo.

Det blir ju roligare så

För ett par år sedan brukade jag spela ett vida känt onlinebaserat rollspel med förhållandevis jämna mellanrum. Det var underhållande under en begränsad tidsperiod tills jag kom underfund med att den imaginära processen som ägde rum faktiskt var fruktansvärt meningslös. Att investera dyrbara timmar och energi för att bli en respektabel identitet i ett sådant spel är ungefär som att som oskuld en natt drömma om en orgie med 10 ”särskilt attraktiva” tjejer där man själv har en obegränsad libido och lekamen, för att sedan desillusionerat vakna upp och hata livet för en kort sekund och sedan tänka ”jaha.”, varefter man hoppar på livets gråa hamsterhjul igen för att oundvikligen dö en långsam död. Man skulle kunna få uppfattningen att jag är bitter över de timmar jag lagt ned på ovanstående harang, men faktum är att det egentligen bara är en prioriteringsfråga och verkligheten är i realiteten klart överskattad. Vi tar den åtminstone på alldeles för stort allvar.

Hursomhelst kan man fråga sig vad som gör dessa spel ”särskilt attraktiva”. Jag menar, vad kan vara värt att bli 30kg tyngre på lösgodis, cola och onlinepizza.se:s VIP-kort och ett krackelerande partnerskap? Onlinespel som medium tillåter ett helt annat dekorum än det som människan är van att anamma i vardagslivets gilla gång. Timida och förlägna människor som planerar sitt liv och sina förehavanden i minutiös detalj i verkligheten kan i spelen förvandlas till impulsiva och burdusa gissel. Det är väl just detta faktum som gör att dessa spel blir en önskvärd tillflyktsort. Spelen erbjuder en fristad för människor att vara impulsiva, irrationella, grymma, snälla, kåta, äckliga och så vidare. Dessa människor och dessa handlingar är i denna kontext normativa. I det centraliserade storstadslivet människan lever i idag är dessa handlingar tabuartade och avvikande. Vi människor agerar återhållsamt, artigt och vi håller oss på avstånd och visar inte upp primitiva lustar och begär.

Människans storstadsanpassade livsstil är på många sätt en livsstil som tar avstånd från det som är mycket mänskligt. Visst är det då inte särskilt oväntat att individer söker fristäder i olika kontexter för att helt enkelt idka mänskliga beteenden som en katarsis. De nu levande mänskliga generationerna har flera olika sådana kontexter att ”vara sig själva för en stund”, där just onlinevärlden kanske är mest aktuell för min generation. De människor som fallerar att finna socialt accepterade fristäder kanske förkovrar sig i alternativa forum såsom porrchattar och andra hedonistiska nätverk. En annan fristad tror jag kan vara sportsliga aktiviteter, såsom fotboll exempelvis. När man spelar fotboll är man fri att fatta momentana beslut på impuls eller på planering. ”Ska jag göra en överstegsfint eller två?”, ”Jag borde passa, men det är vad motståndaren förväntar sig så jag gör en snurrfint istället och hänger den i krysset”. Vi tillåts vara irrationella, vilket är en dygd i fotbollens värld. Man kan visa extrema känslor av både glädje och sorg, bli förbannad och totalt tokkapa en spelare i Åmmeberg *host*. Förr var det till och med ovanligt för män att krama varandra förutom i sportsliga sammanhang. På fotbollsplanen kan vi fatta beslut som är stimulerande, som ger något önskvärt resultat och som har en risk inblandad i ekvationen; men som inte är alltför allvarligt. I verkligheten är sådana beslut betydligt svårare att fatta, och kräver mer omsorg där både vinster och förluster är betydligt mer omfattande och kan på sikt ge bestående konsekvenser som är irreversibla. Dessa spelfält, både fotbollsplanen och onlinespel, ger helt enkelt oss människor tillfälle att vara oss själva och omfamna vilka är där våra handlingar inte spelar så stor roll. Vi behöver inte ha både blixtlås, knappar, bälte, hängslen, ett säkerhetsbälte och en flytväst för att fatta ett beslut. Vi är faktiskt lite rädda att leva i nuet, vi gör hellre förberedelser att leva imorgon.

Nu blev jag nästan sugen på att idka mänskligt beteende i spelens värld igen, men nej. Jag får fortsätta vara genuint irrationell på Go-brädet istället.

En prioriteringsfråga

När man befinner sig i miljön som format sin existens sedan begynnelsen är det svårt att inte börja göra jämförelser med nutid och det förgångna. Denna introspektion är ofta underhållande, och i viss mån även lärorik. Jag gjorde en sådan iakttagelse ”on the fly” helt utan intention när jag var i färd med att städa sovrummet. Det kritiska momentet var att jag, istället för att fullfölja sagda moment, idogt antog den till synes livsuppehållande uppgiften att läsa av blockets senaste annonser. Det hade ju möjligtvis kanske eventuellt måhända kanhända dykt upp ett soffbord av typen ”Cana” från EM-möbler för 1000kr och råkade säljas av min granne. Kanske! Den handling som uppvisades av pojken med städaversion var något som man kan kalla för ”att skjuta upp saker”. Naturligtvis – det var det här som var den gemensamma nämnaren och det karaktäristika som är fångat likt en tidskapsel hos mig själv. Det finns inget enhälligt och slagkraftigt verb i det svenska språket för ”att skjuta upp saker”; förhalning låter mer som en formell avrättningsmetod praktiserad av en bödel snarare än ett harmlöst verb för något allt för mänskligt beteende. Det engelska språket har ett mycket mer fonetiskt och auditivt mer tilltalande ord – procrastination. Jag vet inte om det finns en svensk konvertering av det, om det inte gör det så borde det snarast införas. ”Prokrastinering”. Bedårande! Förvisso låter det inte mindre formellt än förhalning, och jag får vissa vibbar av ett kirurgiskt ingrepp i vänstra hjärtkammaren av det.

Hursomhelst så är denna prokrastinering något som alltid funnits vid min sida sedan första läxan erhölls i första klass. Jag uppfattade aldrig läxor som ett medel, utan snarare som ett passerbart hinder och att besegra dessa hinder enligt pedagogikens lagar inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Föga överraskande är väl då att man utnyttjar sitt försprång och sin dyrbara tid till mer stimulerande spörsmål såsom lekar och TV-spel. Det kanske är därför som min prokrastinering alltjämt finns hos mig, och nu i större utsträckning som en bitterljuv kompanjon då det både kan ge goda och mindre goda verkningar. Det kan vara ett inlärt beteende som är svårt att bli kvitt, men det kanske inte är så fantastiskt imperativt. Konsekvenserna av det som tidigare var ett välkommet prerogativ i yngre ålder tenderar att bli mer allvarliga med åldern, då uppgifterna och ansvaret löper i positiv korrelation med åldern.

När uppgifter är av ringa stimulans som motiverar en människa att göra en uppgift, finns det alltid en variabel vars vikt ökar med tid – tidspress i samexistens med deadlines. Även den mest tråkiga och intetsägande uppgift prioriteras då den synas mot tiden. Panik är den bästa motivatorn, helt enkelt. Det kan tyckas lite onödigt att lida av panikartad ångest tätt intill deadline, men resultaten har för min del alltid blivit lyckade om inte extremt lyckade för det mesta.

Det finns faktiskt de människor som tror att det existerar en mindre korrelation mellan IQ och prokrasti…förhalning. De är av åsikten att människor som är kroniska…förhalare…har god temporal uppfattning om nuet och framtiden och således erbjuder sig själva uppskov tills det är av vikt att utföra en uppgift för att uppnå önskat resultat. Denna goda temporala förmåga skulle på något sätt tyda på icke-rudimentära exekutiva funktioner. Det är ett ovanligt misstag och snarare anses som ett undantag om en förhalare inte uppnår det önskade resultatet. Jag tror inte att människor som skjuter upp uppgifter är intelligentare än andra; jag vederlägger den teorin genom att hänvisa att våra gator och torg skulle flöda över att intellektuella om så vore fallet, men istället är de flesta av tämligen mundan kognitiv förmåga likt mig själv.

Jag tänkte skriva mer om mina orsaker till… prokrastination, men det skjuter jag upp tills vidare.