Stockholmssyndromet

Det måste erkännas: Stockholm är en vacker stad. Efter en kort sejour i Rom eller Paris kan man givetvis ha längre till att nyttja superlativ för att beskriva vår kära huvudstad, men i förhållande till Linköping (som faktiskt är något av en oas av likgiltighet i vårt annars ganska vackra land – vart fan är vattnet?) och Askersund (som har sina ljusglimtar, men på årets övriga 350 dagar är staden en relativt sorlig syn) så är huvudstaden parant oberoende av tid och väderlek.

Jag åkte upp till Stockholm för en kort vistelse hos min, inom mycket snar framtid, sambo. För ett par veckor sedan hade vi hunnit umgås kontinuerligt i ungefär 1½ vecka innan vi båda började på våra respektive sommarjobb. Så denna helg hann vi umgås i ungefär 1½ dygn i kontinuerligt tempo, vilket givetvis är en något helt väsensskilt från veckorna innan – men tyvärr är det ju svårt att bekämpa vårt vardagliga ansvar.

Hursomhelst började det med en tågfärd från Hallsberg. Jag har alltid tyckt att tågmiljön alltid är intressant att observera. Jag tycker mig alltid kunna identifiera något roligt eller allmänt intresseväckande, till skillnad från andra miljöer såsom flygplan, bussar eller tunnelbanor. På flygplan sitter medelålders par och sover och eventuellt drar upp gamla outredda gräl som dyker upp inför varje semester: hur budgeten ska se ut (ska vi inte lägga mer pengar på sprit istället för att upptäcka världen?), att den ena partnern dricker för mycket och skämmer ut motparten inför hela business class, eller om mannen faktiskt stängde av spisplattan innan de for och de kanske borde ringa tant Berit på andra sidan gatan som kan kontrollera situationen genom att kika in genom fönstret. Vrider man på huvudet mot 18C så sitter kostymklädda affärsmän (om det inte är ”Casual Friday”, då de faktiskt slipper att ha slips till sin kostym till deras ohälsosamt undertryckta frustration). Dessa affärsmän är alltid lika ointressanta att observera, de sitter mest och hatar sitt liv och sitt företag för att de blir tvungna att pendla till diverse europeiska metropol i ett av RyanAirs bevingade plastlådor fullt av människor fulare än genomsnittet (Ja, RyanAirs flygvärdinnor ÄR lite fulare än vanligt och heter inte ogärna Tatjana eller Sonja).

Hursomhelst har jag erfarenheten att det händer lite mer på tåg, men det kanske beror på min förhållandevis bristfälliga erfarenhet på området då jag inte är en frekvent användare av sagda transportmedel. Jag vet inte, men är folk som åker tåg lite dummare än genomsnittet? Nja, snarare är det väl så att de med epitetet ”dumma” – inte sällan finniga, uppmärksamhetskåta fjortisar som spelar hög musik medelst mobil med högtalarfunktion aktiverad – människorna hörs lite mer än sofistikerade dito. Det är ganska intressant att se vad människor på platserna mittemot läser, vad de äter och vad de lyssnar på. Inte helt olikt den analytiska metod som används för att granska personer i en livsmedelsaffär genom att snabbt spionera i deras varukorgar (Om någon handlar två gurkor och ett paket kondomer är det inte konstigt om man faktiskt höjer på ögonbrynen, även det är vanligare med en risifrutti istället för kondomer men smultron finns det alltid!)

”Va fan gjorde ru så för, din jävla fågel!” hör jag en gymnasiekille till höger om mig halvskrika i telefonen till sin kompis ifrån Göteborg. Fågel? Jag började nästan skratta högt. Sen när blev ordet fågel ett invektiv? Nåja, ungdomar skapar ju alltid sin jargong för att skapa en kollektiv identitet. Men var man inte lite mer underfundig när det begav sig?

Efter att ha anlänt till centralen i sthlm var det dags att bege sig till Alexandras jobb, möta upp henne och sedan ta tuben mot hennes hemvist. Den kvällen bestod enkom av middag med ett par vänner till henne, varvid veckans arbetsinsatser och acklimatisering till det icke-studentikosa förhållningssättet tagit musten ur energin och således bibringade en ”tidig” kväll. Söndagen bestod av flanerade på stans gator, där beslutet fattades att investera i ett hemmabiosystem av typen budget . Budget i emfas. Sedan fick man se Fernando frälsa Rioja-landet som en punkt på helgens timida, om än mysiga, bravader. Helgens expressumgänge lämnade givetvis i övrigt att önska, men mer tid för varandra nalkas inom snar framtid.

Nyss hemkommen bär det imorgon dock vidare till Linköping för att packa ihop alla saker i lägenheten som pryder omslaget till tidskriften ”Compact Living” med sina grandiosa 26 kvm för att förbereda en rockad till Gottfriedsberg och en ny mysig lägenhet med min älskade sambo.