Californication, eller: "vem slog mig med en slägga?"

Så i ett feberrus av iver var jag tvungen att expresspublicera ett inlägg i syfte att uppnå den inte helt vördiga milstolpen av 50 inlägg. Med mina bloggmått mätt måste det motsvara ca. 10 års insamling av dammigt prosatjafs. Jag bejakar mitt populärkulturella kynne för en stund, vilket jag egentligen gör alldeles för ofta utanför den domän vi kallar för ”bloggosfären” (vilket är ett fantastiskt ihåligt och töntigt modeord som vi i sverige har anammat med en 5-årings entusiasm i samband med Blondinbella, Fredrik Virtanen, Magnus Uggla och Alex Schulmans ”personliga succéer”).

Jag fick en mycket oväntad, tillika positiv, överraskning när jag insåg att en ny säsong av ”Californication” har utkommit. Emellertid dog entusiasmen ganska fort när jag insåg att första säsongens briljans och virtousitet är fullkomligt omöjlig att nå upp till. Californications första säsong centreras kring karaktären ”Hank Moody” som är en avdankad författare vars livsbejakelse skulle ge alla kristna puritaner en kollektiv hjärnblödning. Detta då Hank är en kronisk sex- och alkoholmissbrukare med böjningar för allmän hedonism och cynism. Utöver detta kompletterar han sin karaktärsgarderob med dialoger såväl som monologer med en kall krispighet får min sarkastiska sida att rysa av välbehag. Inte blir det sämre när även birollerna är välutvecklade, nästan lika dekadenta, och visar ett suggestivt beteendemönster som genast vinner sympatier hos publiken. Grädden på moset (hemskt uttryck..grädde på mos..? Nåja, kommunikationsmässigt fungerar det väl) är att namnet ”Chuck Palahniuk” – en favorit givetvis efter mästerverk som Fight Club, Survivor och Choke – figurerar i serien och sätter stämpeln ”Mästerverk” på Californication. Miljön i serien är rå, sarkastisk, mörk där allehanda substanser förekommer på regelbunden basis. Det är en skildring av världen som kan anses väldigt cynisk, och till en början i serien är den överdrivet provokativ som till och med Charles Bukowski nästan skulle fnysa åt, men bakom substansernas och de vassa replikernas förgrund så vilar en veritabel mysatmosfär med varm sensmoral och feel-good-attityd.