När man befinner sig i miljön som format sin existens sedan begynnelsen är det svårt att inte börja göra jämförelser med nutid och det förgångna. Denna introspektion är ofta underhållande, och i viss mån även lärorik. Jag gjorde en sådan iakttagelse ”on the fly” helt utan intention när jag var i färd med att städa sovrummet. Det kritiska momentet var att jag, istället för att fullfölja sagda moment, idogt antog den till synes livsuppehållande uppgiften att läsa av blockets senaste annonser. Det hade ju möjligtvis kanske eventuellt måhända kanhända dykt upp ett soffbord av typen ”Cana” från EM-möbler för 1000kr och råkade säljas av min granne. Kanske! Den handling som uppvisades av pojken med städaversion var något som man kan kalla för ”att skjuta upp saker”. Naturligtvis – det var det här som var den gemensamma nämnaren och det karaktäristika som är fångat likt en tidskapsel hos mig själv. Det finns inget enhälligt och slagkraftigt verb i det svenska språket för ”att skjuta upp saker”; förhalning låter mer som en formell avrättningsmetod praktiserad av en bödel snarare än ett harmlöst verb för något allt för mänskligt beteende. Det engelska språket har ett mycket mer fonetiskt och auditivt mer tilltalande ord – procrastination. Jag vet inte om det finns en svensk konvertering av det, om det inte gör det så borde det snarast införas. ”Prokrastinering”. Bedårande! Förvisso låter det inte mindre formellt än förhalning, och jag får vissa vibbar av ett kirurgiskt ingrepp i vänstra hjärtkammaren av det.
Hursomhelst så är denna prokrastinering något som alltid funnits vid min sida sedan första läxan erhölls i första klass. Jag uppfattade aldrig läxor som ett medel, utan snarare som ett passerbart hinder och att besegra dessa hinder enligt pedagogikens lagar inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Föga överraskande är väl då att man utnyttjar sitt försprång och sin dyrbara tid till mer stimulerande spörsmål såsom lekar och TV-spel. Det kanske är därför som min prokrastinering alltjämt finns hos mig, och nu i större utsträckning som en bitterljuv kompanjon då det både kan ge goda och mindre goda verkningar. Det kan vara ett inlärt beteende som är svårt att bli kvitt, men det kanske inte är så fantastiskt imperativt. Konsekvenserna av det som tidigare var ett välkommet prerogativ i yngre ålder tenderar att bli mer allvarliga med åldern, då uppgifterna och ansvaret löper i positiv korrelation med åldern.
När uppgifter är av ringa stimulans som motiverar en människa att göra en uppgift, finns det alltid en variabel vars vikt ökar med tid – tidspress i samexistens med deadlines. Även den mest tråkiga och intetsägande uppgift prioriteras då den synas mot tiden. Panik är den bästa motivatorn, helt enkelt. Det kan tyckas lite onödigt att lida av panikartad ångest tätt intill deadline, men resultaten har för min del alltid blivit lyckade om inte extremt lyckade för det mesta.
Det finns faktiskt de människor som tror att det existerar en mindre korrelation mellan IQ och prokrasti…förhalning. De är av åsikten att människor som är kroniska…förhalare…har god temporal uppfattning om nuet och framtiden och således erbjuder sig själva uppskov tills det är av vikt att utföra en uppgift för att uppnå önskat resultat. Denna goda temporala förmåga skulle på något sätt tyda på icke-rudimentära exekutiva funktioner. Det är ett ovanligt misstag och snarare anses som ett undantag om en förhalare inte uppnår det önskade resultatet. Jag tror inte att människor som skjuter upp uppgifter är intelligentare än andra; jag vederlägger den teorin genom att hänvisa att våra gator och torg skulle flöda över att intellektuella om så vore fallet, men istället är de flesta av tämligen mundan kognitiv förmåga likt mig själv.
Jag tänkte skriva mer om mina orsaker till… prokrastination, men det skjuter jag upp tills vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar