Tupac/Deepak: Två sidor av samma mynt?

Så nu när julen är över och glöggens vätskenivå glimmar med sin sorgsna och timida närvaro i botten på glaset som vittnar om den allra sista sippen för året så tror jag att jag kan skämma bort mig själv med en kortare uppdatering här. Jag avslutade höstperioden i Linköping med en inofficiell "lilljulafton" som firades med min sambo. Lite allmänt mys åtföljdes av ett julklappsutbyte med tillhörande rim som satte guldkant på tillställningen. Ett av de paket jag fick var en bok skriven av New-Age-oraklet Deepak Chopra med titeln "Livet efter döden"; rimmets kvintessens tillika motivet bakom denna allmosa var Alexandra tyckte att jag skulle vidga mina vyer och öppna mina sinnen och läsa något icke-akademiskt. Jag är genuint tacksam för gåvan och ser det som en legitim möjlighet att skärskåda någon annan typ av bok för en gångs skull, ibland blir man mätt på Camus och Dawkins; tro det eller ej.

Hursomhelst så är jag i färd med att ge boken en ärlig chans där jag intalar mig själv att faktiskt inte dogmatiskt a priori såga premisserna innan de presenterats för mig. Jag har nu läst de första 50 sidorna, och skulle jag med ett ord beskriva verket så vore det med adjektivet intressant. Chopra skriver på ett tillgängligt sätt och med en simpel och suggestiv berättarteknik som är bekvämt för ögat att vila sig på. Enligt utsago ska Chopra presentera argument och reson för varför det existerar ett liv efter döden utifrån premisser och idéer från vetenskapen - såsom kvantfysik, neurologi etc. - samt vedisk filosofi (som är en form av supergammal österländsk metafysisk filosofi med lagom dos av kontradiktioner). Han presenterar först sina premisser som han växt upp med under sin uppäxttid tid i Indien, vilket redogörs för utifrån en gammal folksaga. Han berättar hur den andliga världen hänger ihop med den materiella, där den materiella rumtiden endast är en manifestation och på något esoteriskt sätt är en subvärld till de astrala existensnivåerna (andliga supernivåer där själar och spöken springer fritt och lever rövare, med annan terminologi). Det som initialt slår mig är hur självrättfärdigande och självklart han redogör för att det som skrivs är fakta. Han skriver bland annat "..När vi föds har vi med oss de talanger vi utvecklat genom alla våra tidigare existenser...", vilket inte åtföljs av något närmare resonemang och hypotesprövande. Fallet är så som det skrivs av honom prima facie. Och när vi ändå berört ämnet: Om vi föds med de talanger vi tillgängliggjort oss under tidigare liv, så bör ju talangerna vara oberoende av vår uppväxt och våra föräldrars anlag. Vi har ju faktiskt våra talanger inneboende i oss exklusive våra föräldrars existens, enligt Chopra. Är det således enkom inneboende och biologiskt oberoende talang som står till svars för pianotalanger med absolut gehör, trots att deras föräldrar är ansenliga kompositörer och sångare? En talang existerar sällan i frånvaro av någon form av biologiskt arv, vilket givetvis kan vara nedslående för oss människor som saknar underbarn vars namn står på våra släktträd. Men optimismen kanske räcker som ethos för somliga?

Han skriver vidare om att människans själ återföds - inkarneras - i en materiell kropp för att denne har något begär som ännu inte blivit uppfyllt, varvid denne kan uppfylla denne och uppnå högre karma osv. Men om människan återföds enkom för att göra sig varse och stilla någon form av begär, varför dör då vissa spädbarn precis efter födseln? Jag vill hävda att denna individ inte hunnit skaffa någon form av erfarenhet överhuvudtaget. Detta då människans självmedvetande ännu inte utvecklats och kan således knappt kan klassas som individ eller människa, om man ska vara krass. Vari finner sig detta begär som eftersöks? Att uppleva den enorma smärta och kvalfyllda erfarenhet som präglar förlossningen? Nej, givetvis inte; det är befängt. Men Chopra hävdar enligt sin filosofi att det finns supersjälar som är medvetna om tidens händelser är allvetande såsom kristna tror att Gud är allvetande. De vet vad som ska hända helt enkelt när en själ bebor en mänsklig kropp för att uppfylla sina "begär". Det låter en smula dubiöst i mina öron.

Vidare skriver Chopra om att vissa lärsosatser är tagna från vissa provinser i Indien där andra utesluts och plockas fritt, och att varje människa är fri att själv anamma de satser som man tycker passar. Principiellt ringer det varningssignaler för mig när sådana vaga ledord framhävs, det tyder på inkonsekventa levnadsprinciper som anpassar sig till den lynniga människans kynne. Jag menar, när till och med kristna rörelser är så fantastiskt olika varandra i naturen men ändå härrör ur någon slags gemensam pool - då är det vämjeligt.

Nåja, i slutändan verkar det som om boken än så länge har väckt och gett upphov till reaktioner hos mig. Detta är ändå blott inledningsvis, och jag ska ge boken en legitim chans - men hur stor är sannolikheten att resonemanget ska gå hem hos mig när jag redan avsagt mig hans fundamentala principer på vilka han bygger sina resonemang? Nåja, vi får väl se.

PS. Kan det vara så att anledningen till varför denna form av New Age går hem hos kreti och pleti är att den är skriven i bestämd och suggererande form att "såhär är det" utan några rationellt utvecklade enventualiteter och kontingenser? Det är väl helt enkelt så att människor hellre hör hur det "faktiskt" är snarare än hur det sannolikt är". Sannolikhet är kanske ett för abstrakt koncept som tar för mycket tid att bena ut för jaget.