Lethe

Följande scenario inträffade för ett par dagar sedan.

”Vill du ha kvitto?” frågar jag slentrianmässigt samtidigt som jag med ett nonchalant grepp om kvittot med lång- och pekfingret påbörjar en rörelse som fjärmar sig från kvittomaskinen och rör sig med resolution mot den överfulla papperskorgen skymd från allmän beskådan. Sannolikheten för att den aktuella kunden med sitt luggslitna anlete skulle vilja ta emot kvittot bedömer jag som relativt liten. Om nu inte vederbörande köper ut något drickbart till en redan överberusad dryckeskompanjon. Kunden grymtar något oskönjbart, begraver sedan den smutsiga växeln som mottagits i dennes ännu smutsigare jeansficka varefter ett alltför bekant ”PLINGPLONG” ljuder från sensorn när denne lämnar butiken på väg att återuppta vandringen på dekadensens stig. Nog för att jag gillar dekadens, men denna dos är sannerligen mig ofta övermäktig. Kassalådan skjuts igen med van hand och jag lutar mig över disken lutandes mot dess kant med hjälp av båda armarna, detta då jag alltid står upp i kassan. Stolar är av någon outrannsaklig anledning bannlysta på min arbetsplats, vilket leder till att man gärna tar alla tillfällen i akt att sträcka på ryggen eller genomföra andra avlastningsmanövrar. Jag gnider bort lite biprodukter efter nattens sömn – eller frånvaro av densamma – från ögonvrån och funderar på om det är såhär det känns att gå på valium; att aldrig riktigt vara närvarande, där alltsammans lika gärna kunde vara något som för någon minut sedan upplevts via TV.

”PLINGPLONG”. Jag hajjar till och jag upptäcker att nästa stamkund är på intåg. Svettpärlor pryder hans panna och hans hår spretar som om fem hårfönar på maxeffekt nyss stylat honom från olika håll. Inget av ovanstående attribut är något som överraskar, men jag observerar att han är lite blekare än vanligt. Vätskebrist som resultat av de 30 celsius som råder utanför butiken, eller har han blivit rånad på all sin vodka? Han går målmedvetet mot hyllan där dagens fix av ”Renat Brännvin” står alldeles för lättillgängligt. Jag ser i periferin hur han och hans svarta T-shirt – numera grå efter en ansenlig mängd tvättar – och hans blåa jeans med anakronistiskt hög midja närmar sig min kassa. Får de lokala alkoholisterna stiltips från Linköpings Tekfak:are? Eller är det viceversa? Nåja, tillbaka till ämnet. Samtidigt som han lämnar fram sin skrynkliga 100-lapp och erhåller två enkronor i växel säger han till mig följande: ”Idag har jag varit med om den värsta upplevelsen i mitt liv.” Vi medarbetare inom systembolaget i Askersund fungerar som någon slags social institution för dessa förtappade själar, vilket manifesterar sig i att de gärna ventilerar väder och vind och således inte enkom får stimulans via alkoholens neurokemiska egenskaper. Lakoniskt svarar jag föga intresserat ”Jasså, hur kommer det sig?” Han tittar på mig ovanligt intensivt och kontrar ”Idag, när jag skulle gå till toaletten, fick jag en hjärtinfarkt! Det var det värsta jag har varit med om, det var en otrolig smärta som började i bröstet och strålade ut i armarna! Det slutade med att jag kollapsade på golvet!”

Jag visste inte hur jag skulle reagera, och med ambivalenta intentioner om hur jag skulle respondera honom svarade jag något patetiskt i stil med ”Usch, det låter inte alls bra.” Jag fnissade nästan åt mitt löjeväckande och blaséartade svar. Men situationen kändes minsann surrealistisk och jag förlät således mig själv för mitt svar. Tankarna snurrade i mitt huvud, och det var snarast parodiskt att han gick direkt till systembolaget och köpte sprit. Jag var inte i auktoritär position att explicit uttrycka mitt misstycke gällande hans annalkande spritkonsumtion i ljuset av hans ohälsa, vilket ledde till att jag avslutade vår interaktion i samband med hans uttåg ur butiken genom att subtilt säga ”Ta hand om dig.”. Han svarade omsorgsfullt och tankfullt ”Ja, tack du. Det ska jag göra” och nickade emot mig. Han missade hela min poäng fullständigt.

Om han efterlevde min uppmaning återstår att se, svaret ges sannolikt om jag ser honom igen eller ej.