Skräder ord

Äntligen har jag fått tillbaka min kära Jens of Sweden. Den har varit på villovägar ända sedan den sista middagen med Fredrik, vilket åtföljdes av att han åkte till Dublin vilket resulterade i att jag var mp3-lös i alldeles för många dygn. Att cykla till och från univeristetet, gå promenader längs stadens gator och att träna förlorar en stor del av sin charm. Det är något mycket själsligt sakralt att gå med sitt soundtrack of choice i olika kontexter i vardagen. Det är nog inte helt oävet att dra paralleller till filmsoundtracks där olika musikstycken ackompanjerar kongeniala scener. Intressant vore att studera vad denna artefakt har för inverkan på människans vardagliga interaktioner. Ibland kan man tycka att hela stadslivet är asocialt till den milda grad att varenda individ spatserar tillsammans med sin iPod.

Hursomhelst så laddade jag den med lite nyupptäckt musik, som jag har till stor del att tacka last.fm för. På sistone har mina öron stimulerats av musik som spelas av "Mogwai" och "God Is An Astronaut". Dessa två band tillhör genren "post-rock" vars alster jag nyligen börjat smådigga. Musiken är helt ambient där vanliga rockinstrument används men till mer innovativa syften än konventionell rock; melodierna och rytmiken är något annorlunda och frånvaron av lyrik gör det till en speciell musikform där avancerade tekniska nummer och melodier ges större utrymme. En subgenre till post-rock är även "math-rock" som spelar allmänt mystisk musik med lika mystisk komplexitet, men är helt klart intressant. Frånvaron av denna lyrik är något som jag definitivt tycker är intressant, då jag ofta tycker att lyriken är mer ett uttryck av plattityder och är faktiskt mer eller mindre löjeväckande. Människor kan tycka att det ter sig märkligt med en sådan här musik utan någon form av sång och lyrik att imitera, nynna och anamma som material att förstå sig på. Emellertid utgör ovan nämnda band till eminent sällskap vid promenader eller varför inte vid datorn.

Ser fram emot att uppleva Mogwai i november.