Charlie är 20 år gammal. Han är en mycket självständig individ. Han råkar också vara min gamla katt, som vid den ringa åldern av hurmångakattårsomhelst drabbats av demens(!). Enligt vissa kan detta faktum uppfattas som smått komiskt, men det är faktiskt verklighet. Detta har föranlett ett beslut om att injicera en spruta för att låta honom sakta somna in. Detta beslut tvistades det om vid ett par tillfällen och senast vid matbordet idag. Samtalets ”train of thought” anlände även till stationen om huruvida det existerade ett liv efter döden. Jag vidrörde detta ämne i förbifarten när jag pratade med min flickvän Alexandra häromdagen, där jag förtäljde att jag vid ett samtal med ett medium behandlat detta efter en personlig incident (lång historia för ännu längre sedan när jag var ca. 12 år). Sagda medium hävdade att jag en gång skulle komma att träffa min nyligen avlidna hund i något slags…jag vet inte…Nangiala?. Som ett sörjande barn var det givetvis ett enkelt medel för att inbringa lite hopp. När jag nu vidrörde detta ”efter döden”-fenomen igen vandrade tankarna iväg på hur denna värld skulle te sig i realiteten. Om du dör, vilka av dina karaktäristika bibehålls och representerar detta post mortem-Jag? Består detta jag av samma traits som det fysikaliska jaget? Löper de metafysiska karaktäristika i tangent med de vi nu säger oss besitta? Med andra ord: Är jag - i samma relativa utsträckning – lika snäll, dum, modest, kort, lång etc.?
När jag med blandad fascination och förskräckelse läste neuropsykologin, blev jag varse om de känsliga kortikala områden som påverkas av trauma såsom tumör och liknande. Om du får för dig att snubbla över ett järnspett som penetrerar frontal/prefrontalcortex och får en tumör i dexter parietalcortex kommer du sannolikt att lida av svåra kognitiva funktionsnedsättningar. Så till den grad att du lider av personlighetsförändringar, spatial och generell intelligensnedsättning och möjligtvis lingvistisk deficit. Fallstudier visar att personlighetsförändringarna kan vara allt annat än timida, och IQ kan minska med så mycket som 30. Skulle du då hävda att du är samma person som innan? Man skulle kunna hävda att man är en ”utvecklad” form av sig själv och således bara är en temporalt skild version av sitt gamla jag. Lite krasst, så funkar det delvis.
Men hur kan detta resonemang generaliseras till vår metafysiska domän? Om vi dör, bibehåller vi då vår naturliga intelligenskvot eller initieras en slags övergångsmässig homeostas så att vi alla blir ”lika”? Om vi säger att vi blir lika, hur förhåller sig då vårt metafysiska jag med vårt fysikaliska jag? Jag ser vissa svårigheter om vi tillfogar IQ som en del av vårt jag. IQ är bara en instans av karaktäristika av jaget, vi skulle kunna genomföra samma tankeexmperiment med personlighetstyper etc. Om vi anammar ovanstående förlorar vi vårt självkoncept och har då egentligen inte någon befogenhet att nämna koncepten ”jag” och ”själ” i samma egentliga mening. Det saknas en fundamental premiss.
Om vi istället anammar att karaktäristika överförs via domänerna; att våra fysikaliska karaktäristika är ekvivalenta med de metafysiska dito; så måste vi rättfärdiga existensen av en icke-neural intelligens. Själens karaktäristika måste göras oberoende av de fysiska fotbojorna i form av kortikala strukturer som tillåter högre kognitiva funktioner såsom ”intelligent beteende”. Detta resonemang blottar även det en akilleshäl. Eller ja, hela resonemanget i sig är en akilleshäl. Följaktligen måste vi revidera den gamla urtypiska bilden av människans själ. Om den nu existerar, och om liv efter döden existerar.
Efter en diskussion med Fredrik angående en hemtenta i medvetandefilosofin (fylld av hybris och smutskastning av etablerade filosofer. Ah, naivitet) kom vi in på ett sidospår där vi spekulerade i att människans ”själ” egentligen består av kvalia, något helt väsensskilt från kristen dogmatik. Men de resonemangen förtjänar en egen kolumn av svammel. Nu ska jag istället göra mig redo att beträda Systembolagets portar; och då inte jakt på en blå Chimay utan att faktiskt stå på andra sidan disken och rekommendera viner. En inte helt tokig sommaraktivitet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar