Igår anlände jag hem till mina rötters stad för att temporärt lägga kognitionsvetenskaplig lektyr åt sidan, för att istället idka jordgubbsfrosseri, fotbollsfrenesi och allmän sommarharmoni. Kontrasten mellan det liv man lever nu och det liv man en gång levde kan upplevas som slägga i huvudet. För varje gång jag förnimmer detta slag i huvudet känns det med ens mycket tyngre. Stadens karaktär, eller snarare min attityd gentemot den, blir till synes allt mer tvetydig. Jag känner mig alltid hemma här. Så fort Askersunds vertitabla skyline (Sic!) kan skönjas mot horisonten från riksväg 50 så infinner sig en rogivande känsla. Familjär, om så önskas. Men när inträdet över tröskeln utbytes mot promenader inuti dess kärna uppfylls jag av något annat – ett nästan vämjeligt kynne. Alla de människor som man observerar liknar allt mer skuggor av sitt forna jag, där färgpaletten reduceras en nyans i taget. När jag emellertid frågar min mor vid dagens middag om eventuella skvaller och allmänna uppdateringar så får jag, föga överraskande, svaret: ”Här är allt som vanligt”. Nog är det så, eller så renderar min mors interna placering i systemet hennes vittnesmål icke-representativt för det objektiva faktumet. Som extern observatör är jag av annan åsikt, men det är ju givetvis inte staden som förändrats. Det kanske bara är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar