Stockholmssyndromet

Det måste erkännas: Stockholm är en vacker stad. Efter en kort sejour i Rom eller Paris kan man givetvis ha längre till att nyttja superlativ för att beskriva vår kära huvudstad, men i förhållande till Linköping (som faktiskt är något av en oas av likgiltighet i vårt annars ganska vackra land – vart fan är vattnet?) och Askersund (som har sina ljusglimtar, men på årets övriga 350 dagar är staden en relativt sorlig syn) så är huvudstaden parant oberoende av tid och väderlek.

Jag åkte upp till Stockholm för en kort vistelse hos min, inom mycket snar framtid, sambo. För ett par veckor sedan hade vi hunnit umgås kontinuerligt i ungefär 1½ vecka innan vi båda började på våra respektive sommarjobb. Så denna helg hann vi umgås i ungefär 1½ dygn i kontinuerligt tempo, vilket givetvis är en något helt väsensskilt från veckorna innan – men tyvärr är det ju svårt att bekämpa vårt vardagliga ansvar.

Hursomhelst började det med en tågfärd från Hallsberg. Jag har alltid tyckt att tågmiljön alltid är intressant att observera. Jag tycker mig alltid kunna identifiera något roligt eller allmänt intresseväckande, till skillnad från andra miljöer såsom flygplan, bussar eller tunnelbanor. På flygplan sitter medelålders par och sover och eventuellt drar upp gamla outredda gräl som dyker upp inför varje semester: hur budgeten ska se ut (ska vi inte lägga mer pengar på sprit istället för att upptäcka världen?), att den ena partnern dricker för mycket och skämmer ut motparten inför hela business class, eller om mannen faktiskt stängde av spisplattan innan de for och de kanske borde ringa tant Berit på andra sidan gatan som kan kontrollera situationen genom att kika in genom fönstret. Vrider man på huvudet mot 18C så sitter kostymklädda affärsmän (om det inte är ”Casual Friday”, då de faktiskt slipper att ha slips till sin kostym till deras ohälsosamt undertryckta frustration). Dessa affärsmän är alltid lika ointressanta att observera, de sitter mest och hatar sitt liv och sitt företag för att de blir tvungna att pendla till diverse europeiska metropol i ett av RyanAirs bevingade plastlådor fullt av människor fulare än genomsnittet (Ja, RyanAirs flygvärdinnor ÄR lite fulare än vanligt och heter inte ogärna Tatjana eller Sonja).

Hursomhelst har jag erfarenheten att det händer lite mer på tåg, men det kanske beror på min förhållandevis bristfälliga erfarenhet på området då jag inte är en frekvent användare av sagda transportmedel. Jag vet inte, men är folk som åker tåg lite dummare än genomsnittet? Nja, snarare är det väl så att de med epitetet ”dumma” – inte sällan finniga, uppmärksamhetskåta fjortisar som spelar hög musik medelst mobil med högtalarfunktion aktiverad – människorna hörs lite mer än sofistikerade dito. Det är ganska intressant att se vad människor på platserna mittemot läser, vad de äter och vad de lyssnar på. Inte helt olikt den analytiska metod som används för att granska personer i en livsmedelsaffär genom att snabbt spionera i deras varukorgar (Om någon handlar två gurkor och ett paket kondomer är det inte konstigt om man faktiskt höjer på ögonbrynen, även det är vanligare med en risifrutti istället för kondomer men smultron finns det alltid!)

”Va fan gjorde ru så för, din jävla fågel!” hör jag en gymnasiekille till höger om mig halvskrika i telefonen till sin kompis ifrån Göteborg. Fågel? Jag började nästan skratta högt. Sen när blev ordet fågel ett invektiv? Nåja, ungdomar skapar ju alltid sin jargong för att skapa en kollektiv identitet. Men var man inte lite mer underfundig när det begav sig?

Efter att ha anlänt till centralen i sthlm var det dags att bege sig till Alexandras jobb, möta upp henne och sedan ta tuben mot hennes hemvist. Den kvällen bestod enkom av middag med ett par vänner till henne, varvid veckans arbetsinsatser och acklimatisering till det icke-studentikosa förhållningssättet tagit musten ur energin och således bibringade en ”tidig” kväll. Söndagen bestod av flanerade på stans gator, där beslutet fattades att investera i ett hemmabiosystem av typen budget . Budget i emfas. Sedan fick man se Fernando frälsa Rioja-landet som en punkt på helgens timida, om än mysiga, bravader. Helgens expressumgänge lämnade givetvis i övrigt att önska, men mer tid för varandra nalkas inom snar framtid.

Nyss hemkommen bär det imorgon dock vidare till Linköping för att packa ihop alla saker i lägenheten som pryder omslaget till tidskriften ”Compact Living” med sina grandiosa 26 kvm för att förbereda en rockad till Gottfriedsberg och en ny mysig lägenhet med min älskade sambo.

Det blir ju roligare så

För ett par år sedan brukade jag spela ett vida känt onlinebaserat rollspel med förhållandevis jämna mellanrum. Det var underhållande under en begränsad tidsperiod tills jag kom underfund med att den imaginära processen som ägde rum faktiskt var fruktansvärt meningslös. Att investera dyrbara timmar och energi för att bli en respektabel identitet i ett sådant spel är ungefär som att som oskuld en natt drömma om en orgie med 10 ”särskilt attraktiva” tjejer där man själv har en obegränsad libido och lekamen, för att sedan desillusionerat vakna upp och hata livet för en kort sekund och sedan tänka ”jaha.”, varefter man hoppar på livets gråa hamsterhjul igen för att oundvikligen dö en långsam död. Man skulle kunna få uppfattningen att jag är bitter över de timmar jag lagt ned på ovanstående harang, men faktum är att det egentligen bara är en prioriteringsfråga och verkligheten är i realiteten klart överskattad. Vi tar den åtminstone på alldeles för stort allvar.

Hursomhelst kan man fråga sig vad som gör dessa spel ”särskilt attraktiva”. Jag menar, vad kan vara värt att bli 30kg tyngre på lösgodis, cola och onlinepizza.se:s VIP-kort och ett krackelerande partnerskap? Onlinespel som medium tillåter ett helt annat dekorum än det som människan är van att anamma i vardagslivets gilla gång. Timida och förlägna människor som planerar sitt liv och sina förehavanden i minutiös detalj i verkligheten kan i spelen förvandlas till impulsiva och burdusa gissel. Det är väl just detta faktum som gör att dessa spel blir en önskvärd tillflyktsort. Spelen erbjuder en fristad för människor att vara impulsiva, irrationella, grymma, snälla, kåta, äckliga och så vidare. Dessa människor och dessa handlingar är i denna kontext normativa. I det centraliserade storstadslivet människan lever i idag är dessa handlingar tabuartade och avvikande. Vi människor agerar återhållsamt, artigt och vi håller oss på avstånd och visar inte upp primitiva lustar och begär.

Människans storstadsanpassade livsstil är på många sätt en livsstil som tar avstånd från det som är mycket mänskligt. Visst är det då inte särskilt oväntat att individer söker fristäder i olika kontexter för att helt enkelt idka mänskliga beteenden som en katarsis. De nu levande mänskliga generationerna har flera olika sådana kontexter att ”vara sig själva för en stund”, där just onlinevärlden kanske är mest aktuell för min generation. De människor som fallerar att finna socialt accepterade fristäder kanske förkovrar sig i alternativa forum såsom porrchattar och andra hedonistiska nätverk. En annan fristad tror jag kan vara sportsliga aktiviteter, såsom fotboll exempelvis. När man spelar fotboll är man fri att fatta momentana beslut på impuls eller på planering. ”Ska jag göra en överstegsfint eller två?”, ”Jag borde passa, men det är vad motståndaren förväntar sig så jag gör en snurrfint istället och hänger den i krysset”. Vi tillåts vara irrationella, vilket är en dygd i fotbollens värld. Man kan visa extrema känslor av både glädje och sorg, bli förbannad och totalt tokkapa en spelare i Åmmeberg *host*. Förr var det till och med ovanligt för män att krama varandra förutom i sportsliga sammanhang. På fotbollsplanen kan vi fatta beslut som är stimulerande, som ger något önskvärt resultat och som har en risk inblandad i ekvationen; men som inte är alltför allvarligt. I verkligheten är sådana beslut betydligt svårare att fatta, och kräver mer omsorg där både vinster och förluster är betydligt mer omfattande och kan på sikt ge bestående konsekvenser som är irreversibla. Dessa spelfält, både fotbollsplanen och onlinespel, ger helt enkelt oss människor tillfälle att vara oss själva och omfamna vilka är där våra handlingar inte spelar så stor roll. Vi behöver inte ha både blixtlås, knappar, bälte, hängslen, ett säkerhetsbälte och en flytväst för att fatta ett beslut. Vi är faktiskt lite rädda att leva i nuet, vi gör hellre förberedelser att leva imorgon.

Nu blev jag nästan sugen på att idka mänskligt beteende i spelens värld igen, men nej. Jag får fortsätta vara genuint irrationell på Go-brädet istället.

En prioriteringsfråga

När man befinner sig i miljön som format sin existens sedan begynnelsen är det svårt att inte börja göra jämförelser med nutid och det förgångna. Denna introspektion är ofta underhållande, och i viss mån även lärorik. Jag gjorde en sådan iakttagelse ”on the fly” helt utan intention när jag var i färd med att städa sovrummet. Det kritiska momentet var att jag, istället för att fullfölja sagda moment, idogt antog den till synes livsuppehållande uppgiften att läsa av blockets senaste annonser. Det hade ju möjligtvis kanske eventuellt måhända kanhända dykt upp ett soffbord av typen ”Cana” från EM-möbler för 1000kr och råkade säljas av min granne. Kanske! Den handling som uppvisades av pojken med städaversion var något som man kan kalla för ”att skjuta upp saker”. Naturligtvis – det var det här som var den gemensamma nämnaren och det karaktäristika som är fångat likt en tidskapsel hos mig själv. Det finns inget enhälligt och slagkraftigt verb i det svenska språket för ”att skjuta upp saker”; förhalning låter mer som en formell avrättningsmetod praktiserad av en bödel snarare än ett harmlöst verb för något allt för mänskligt beteende. Det engelska språket har ett mycket mer fonetiskt och auditivt mer tilltalande ord – procrastination. Jag vet inte om det finns en svensk konvertering av det, om det inte gör det så borde det snarast införas. ”Prokrastinering”. Bedårande! Förvisso låter det inte mindre formellt än förhalning, och jag får vissa vibbar av ett kirurgiskt ingrepp i vänstra hjärtkammaren av det.

Hursomhelst så är denna prokrastinering något som alltid funnits vid min sida sedan första läxan erhölls i första klass. Jag uppfattade aldrig läxor som ett medel, utan snarare som ett passerbart hinder och att besegra dessa hinder enligt pedagogikens lagar inte gjorde mig särskilt mycket klokare. Föga överraskande är väl då att man utnyttjar sitt försprång och sin dyrbara tid till mer stimulerande spörsmål såsom lekar och TV-spel. Det kanske är därför som min prokrastinering alltjämt finns hos mig, och nu i större utsträckning som en bitterljuv kompanjon då det både kan ge goda och mindre goda verkningar. Det kan vara ett inlärt beteende som är svårt att bli kvitt, men det kanske inte är så fantastiskt imperativt. Konsekvenserna av det som tidigare var ett välkommet prerogativ i yngre ålder tenderar att bli mer allvarliga med åldern, då uppgifterna och ansvaret löper i positiv korrelation med åldern.

När uppgifter är av ringa stimulans som motiverar en människa att göra en uppgift, finns det alltid en variabel vars vikt ökar med tid – tidspress i samexistens med deadlines. Även den mest tråkiga och intetsägande uppgift prioriteras då den synas mot tiden. Panik är den bästa motivatorn, helt enkelt. Det kan tyckas lite onödigt att lida av panikartad ångest tätt intill deadline, men resultaten har för min del alltid blivit lyckade om inte extremt lyckade för det mesta.

Det finns faktiskt de människor som tror att det existerar en mindre korrelation mellan IQ och prokrasti…förhalning. De är av åsikten att människor som är kroniska…förhalare…har god temporal uppfattning om nuet och framtiden och således erbjuder sig själva uppskov tills det är av vikt att utföra en uppgift för att uppnå önskat resultat. Denna goda temporala förmåga skulle på något sätt tyda på icke-rudimentära exekutiva funktioner. Det är ett ovanligt misstag och snarare anses som ett undantag om en förhalare inte uppnår det önskade resultatet. Jag tror inte att människor som skjuter upp uppgifter är intelligentare än andra; jag vederlägger den teorin genom att hänvisa att våra gator och torg skulle flöda över att intellektuella om så vore fallet, men istället är de flesta av tämligen mundan kognitiv förmåga likt mig själv.

Jag tänkte skriva mer om mina orsaker till… prokrastination, men det skjuter jag upp tills vidare.

Svart katt --> vit katt

Charlie är 20 år gammal. Han är en mycket självständig individ. Han råkar också vara min gamla katt, som vid den ringa åldern av hurmångakattårsomhelst drabbats av demens(!). Enligt vissa kan detta faktum uppfattas som smått komiskt, men det är faktiskt verklighet. Detta har föranlett ett beslut om att injicera en spruta för att låta honom sakta somna in. Detta beslut tvistades det om vid ett par tillfällen och senast vid matbordet idag. Samtalets ”train of thought” anlände även till stationen om huruvida det existerade ett liv efter döden. Jag vidrörde detta ämne i förbifarten när jag pratade med min flickvän Alexandra häromdagen, där jag förtäljde att jag vid ett samtal med ett medium behandlat detta efter en personlig incident (lång historia för ännu längre sedan när jag var ca. 12 år). Sagda medium hävdade att jag en gång skulle komma att träffa min nyligen avlidna hund i något slags…jag vet inte…Nangiala?. Som ett sörjande barn var det givetvis ett enkelt medel för att inbringa lite hopp. När jag nu vidrörde detta ”efter döden”-fenomen igen vandrade tankarna iväg på hur denna värld skulle te sig i realiteten. Om du dör, vilka av dina karaktäristika bibehålls och representerar detta post mortem-Jag? Består detta jag av samma traits som det fysikaliska jaget? Löper de metafysiska karaktäristika i tangent med de vi nu säger oss besitta? Med andra ord: Är jag - i samma relativa utsträckning – lika snäll, dum, modest, kort, lång etc.?

När jag med blandad fascination och förskräckelse läste neuropsykologin, blev jag varse om de känsliga kortikala områden som påverkas av trauma såsom tumör och liknande. Om du får för dig att snubbla över ett järnspett som penetrerar frontal/prefrontalcortex och får en tumör i dexter parietalcortex kommer du sannolikt att lida av svåra kognitiva funktionsnedsättningar. Så till den grad att du lider av personlighetsförändringar, spatial och generell intelligensnedsättning och möjligtvis lingvistisk deficit. Fallstudier visar att personlighetsförändringarna kan vara allt annat än timida, och IQ kan minska med så mycket som 30. Skulle du då hävda att du är samma person som innan? Man skulle kunna hävda att man är en ”utvecklad” form av sig själv och således bara är en temporalt skild version av sitt gamla jag. Lite krasst, så funkar det delvis.

Men hur kan detta resonemang generaliseras till vår metafysiska domän? Om vi dör, bibehåller vi då vår naturliga intelligenskvot eller initieras en slags övergångsmässig homeostas så att vi alla blir ”lika”? Om vi säger att vi blir lika, hur förhåller sig då vårt metafysiska jag med vårt fysikaliska jag? Jag ser vissa svårigheter om vi tillfogar IQ som en del av vårt jag. IQ är bara en instans av karaktäristika av jaget, vi skulle kunna genomföra samma tankeexmperiment med personlighetstyper etc. Om vi anammar ovanstående förlorar vi vårt självkoncept och har då egentligen inte någon befogenhet att nämna koncepten ”jag” och ”själ” i samma egentliga mening. Det saknas en fundamental premiss.

Om vi istället anammar att karaktäristika överförs via domänerna; att våra fysikaliska karaktäristika är ekvivalenta med de metafysiska dito; så måste vi rättfärdiga existensen av en icke-neural intelligens. Själens karaktäristika måste göras oberoende av de fysiska fotbojorna i form av kortikala strukturer som tillåter högre kognitiva funktioner såsom ”intelligent beteende”. Detta resonemang blottar även det en akilleshäl. Eller ja, hela resonemanget i sig är en akilleshäl. Följaktligen måste vi revidera den gamla urtypiska bilden av människans själ. Om den nu existerar, och om liv efter döden existerar.

Efter en diskussion med Fredrik angående en hemtenta i medvetandefilosofin (fylld av hybris och smutskastning av etablerade filosofer. Ah, naivitet) kom vi in på ett sidospår där vi spekulerade i att människans ”själ” egentligen består av kvalia, något helt väsensskilt från kristen dogmatik. Men de resonemangen förtjänar en egen kolumn av svammel. Nu ska jag istället göra mig redo att beträda Systembolagets portar; och då inte jakt på en blå Chimay utan att faktiskt stå på andra sidan disken och rekommendera viner. En inte helt tokig sommaraktivitet!

Askersund revisited

Igår anlände jag hem till mina rötters stad för att temporärt lägga kognitionsvetenskaplig lektyr åt sidan, för att istället idka jordgubbsfrosseri, fotbollsfrenesi och allmän sommarharmoni. Kontrasten mellan det liv man lever nu och det liv man en gång levde kan upplevas som slägga i huvudet. För varje gång jag förnimmer detta slag i huvudet känns det med ens mycket tyngre. Stadens karaktär, eller snarare min attityd gentemot den, blir till synes allt mer tvetydig. Jag känner mig alltid hemma här. Så fort Askersunds vertitabla skyline (Sic!) kan skönjas mot horisonten från riksväg 50 så infinner sig en rogivande känsla. Familjär, om så önskas. Men när inträdet över tröskeln utbytes mot promenader inuti dess kärna uppfylls jag av något annat – ett nästan vämjeligt kynne. Alla de människor som man observerar liknar allt mer skuggor av sitt forna jag, där färgpaletten reduceras en nyans i taget. När jag emellertid frågar min mor vid dagens middag om eventuella skvaller och allmänna uppdateringar så får jag, föga överraskande, svaret: ”Här är allt som vanligt”. Nog är det så, eller så renderar min mors interna placering i systemet hennes vittnesmål icke-representativt för det objektiva faktumet. Som extern observatör är jag av annan åsikt, men det är ju givetvis inte staden som förändrats. Det kanske bara är jag.

Den Franska Nya Vågen

Nystipulerade ambitioner och mål; visst finns det inget så utmanande, prövande, belönande och i slutändan inte sällan desillusionerande och nederlagsåtföljt. Som den mikrobloggare jag skulle vilja hävda att jag är - så till den grad att Wolfgang Röder förutstpår korrekt väderprognos med större frekvens än jag publicerar inlägg i denna blogg - så är siktet inställt på att modifiera denna sorliga syn till blogg till något helt väsensskilt. Frekventare inlägg, färre antal rader, essens (!) som innehåller något värdigt ett kommunikativt syfte.

Varför bloggar man egentligen? Vissa ser det säkert som ett livsdokument som innehåller inkarvade fotspår om vederbörandes livsprogress, med en kommunikation som begränsar sig främst till den egna individen för den egna individen. Vidare kan bloggaktivitet ses som en medel för självuttryck där texter till största delen präglas av samhällskritiska synpunkter och åsikter i största allmänhet. Publicerade med antagandet att någon faktiskt bryr sig. Å andra sidan blir man förvånad vilket intresse de mest kufiska spörsmål och utlåndanden kan tilldra sig. Sedermera kanske bloggen huvudsakligen innehar ett självterapeutiskt ändamål, där tankar och känslor exponeras för allmänheten. Förståeligt om själva skrivprocessen är det väsentliga, och inte slutprodukten. Varför en konventionell icke-digital (eller digital, om man vill vara lite neo-tekniskt effektiv) metod förbises till fördel för den offentliga lämnar jag därhän. En excentrisk skara människor må se sin blogg som ett litterärt verk, där slutprodukten är det väsentliga med stil och gracil.

Men vad är då denna bloggs proveniens och prospekt? Någon av anledningarna ovan, månne? Att deklarera mitt syfte tror jag dock underminerar mitt, någonstans existerande, sådant. Genom att låta det vara osagt tillåter jag mig själv att vara versatil, där möjligheter ligger öppna. Jag hävdade en gång att "möjligheter" var det som betydde mest i mitt liv, där val ligger öppna för övervägande där man själv kan vältra sig i en stor palett. Frihet, if you will.

Nåja. Det var en snabb introduktion efter att ha anlänt hem till Askersund igen över sommaren. Framtiden, eller dåtiden, kommer utsäga hur detta lilla projekt kommer att sluta.