Nu

Jag förde gaffeln mot munnen efter att ha dränkt min ruccolasallad i balsamico när min syster bytte samtalsämne vid matbordet och hon sa till min mor: ”- Jag oroar mig och har ångest inför hur jag ska placera mina ekonomiska resurser i pensionssparandet.” Jag höll på att sätta en soltorkad tomat i vrångstrupen och fylla näshålan med två skivor mozzarella följt av en fontänartad hostattack. Min häftiga reaktion består inte i att tomatsåsen bestod av koncentrerad vitlök, utan snarare att min syster uttalade sig om en sådan sak som pensionssparande i kombination av uttryck av oro. Till saken hör att min syster marginellt har passerat de aktningsvärda, tillika ungdomliga, 30 åren av sitt liv. Jag lyssnar på när min syster proklamerar en genuin oro över en livssituation som är ungefär 35 år bort i det vi kallar framtid. Detta är för mig helt verklighetsfrämmande och nästan vämjeligt, ändock är det tydligen inte helt ovanligt att människor har just sagda oro med likvärdig distans till det aktuella datumet.

Hur kan man vara så temporalt inverterad att man investerar i den långt belägna framtiden på bekostnad av nuet av denna magnitud? En unik förmåga hos människan är förmågan till planering och framförhållning, vilket är ett drag som ett resultat av evolution. Djur kan inte planera, även om vissa hävdar det genom att referera till att ekorrar kan bunkra upp föda inför vintern etc. Det är dock inte samma sak att kognitivt överväga potentiella betänkligheter och scenarion av människor som att ha det genetiskt betingat och ha det som instinkt hos en ekorre. Dessa exekutiva funktioner som vi är utrustade med är oerhört viktigt för att bedriva intellektuella aktiviteter. Men det känns som att det finns en gräns där det absurda tar vid och intellektuell planering övergår i absurd verklighetsfrånvändhet.

Det är allt annat än en pretentiös, halvsann aforism att hävda att få människor lever idag, utan de planerar för att leva imorgon. Sedermera förskjuts detta protokoll och mynnar ut i ett totalt avfärdande av livet självt. Det är faktiskt min ståndpunkt – att leva i framtiden är att förödmjuka de förutsättningar, möjligheter och människor vi existerar tillsammans med. Detta är också en av mina ståndpunkter som kan generaliseras till religiösa frågor såsom kristendom. Denna rörelse rättfärdigar ett fårliv fyllt av uppoffringar och kuvat beteende genom att placera ut en vägskylt som pekar mot ett metafysiskt tillstånd kallat ”himlen”. Det är DÅ människan belönas, när vi har lidit genom vårt liv i förhoppning att nå frälsning efter en kvalfylld död. Det prövar sannerligen människans solidaritet och tro, även om de filosofiska spörsmålen lämnas åt sidan. Vissa planer är enligt mig umbärliga, detta då den framtid vi hade igår inte är samma framtid vi har idag. Tider förändras, förutsättningar förändras, vi förändras. Jag lever faktiskt lite efter det latinska mottot som är så fruktansvärt klyschigt välbekant att jag vägrar skriva ut det. Detta manifesteras i mitt studieval; jag läser kognitionsvetenskap av intresse för de olika vetenskapliga disciplinerna filosofi, psykologi, artificiell intelligens, lingvistik, matematik och datalogi. Jag läser inte kognitionsvetenskap för att en dag kunna kalla mig något såsom förtappade jurister eller civilingenjörer. Vem fan pluggar kognitionsvetenskap i syfte att erhålla titeln ”kognitionsvetare” eller ”Master of Cognitive Science”? Master of Cognitive Science i alla ära, men i mitt fall är det inte målet som är målet. Medlet kan faktiskt i många fall vara målen övermäktiga.

Nuförtiden idkar jag aktivitet på det lokala systembolaget, där jag erbjuds froda mitt – ur hälsosynpunkt – kontroversiella vinintresse. Detta är en instans där målet är att erhålla pengar för att finansiera den efterlängtade lägenheten med min Alexandra. En principiell kompromiss som jag gladeligen genomför.