"Varje människa betecknar det som behagar och förnöjer honom som 'gott'; och 'ont' det som misshagar honom: på samma sätt som alla människor skiljer sig från varandra till kroppskonstitution, så skiljer de sig också från varandra vad gäller uppfattningen om gott och ont."
--Hobbes
Om någon uppfattar att någon gjort denne ont så beror det på att man "misstyckte" eller kände sig kränkt, och inte därför att personen i fråga är ond. Individens egna värderingar fungerade som ett rättfärdigande av en situation, snarare än som en förklaring till "ondgörarens" brott i enlighet med en absolut norm. Dett är ett klassiskt misstag som mannen med mustaschen iakttog:
"Till att börja med betecknar man individuella handlingar som goda eller onda helt utan avseende på deras motiv, och bara med hänvisning till deras nyttiga eller skadliga konsekvenser. Snart glömmer man emellertid dessa beteckningar, och tror att egenskaperna 'gott' och 'ont' finns inneboende i handlingarna utan avseende på deras konsekvenser..."
--Nietzsche
I affektens värld så är det således vad som ger tillfredsställelse och smärta som avgör vad som individen tycker är gott och ont, och vilka etiketter som oaktsamt kan klistras på. Man är en egocentrisk moralist som dömer vad som är rätt och fel utifrån sina egna intressen. Ens moralkodex är inget annat än en sublimering av ens begär. Och i ögonblick av oaktsamhet, eller litervis med alkohol, så är det lätt att uttrycka dessa förenklingar av verkligheten till vederbörande "ondgörare", trots att man egentligen själv är egoistisk snarare än vice versa. Och trots att man har gjort sig införstådd och rationaliserat sig till att "ondgörarens" handling egentligen endast är av godo, kan man inte skaka av sig känslan och åsikten av att ha blivit ondgjord.
Vidare är detta ännu ett ypperligt exempel på när den rationella sidan - kognition - av en själv inte lyckas utgöra sig till envåldshärskare och stävja inflytandet från affektens sida - emotion.
Men jag vet att det är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar