I have a life, and it only goes in one direction – forward.
--Don Draper
”Ännu ett Draper-citat?” hör jag någon tröttsamt säga. Nå, jag har en viss fablesse för det repetitiva, och det är nästan allmängiltigt för människan att finna en viss attraktion till upprepade mönster; detta till den grad att det till och med finns en litterär teknik som använder denna typ av anafor. Hursomhelst, i mitt fall är det givetvis inte utan anledning – Don Draper är något av en husgud vars öde som en tragisk hjälte präglas av en viss livsfilosofi som jag själv kan identifiera mig med. Han har en enorm och orubblig målmedvetenhet och ambition som, på gott och ont, inte rubbas ens av hans anhöriga. Han rör sig enkom i en riktning – framåt.
Rörelseriktningar är relativa, vilket innebär att om man ska traversera framåt så behöver man en riktning – ett mål. Alla eventuella avstickare som rör sig vinkelrätt mot denna riktning är blott distraktioner. För egen del rör sig livet sannerligen framåt, nästan med en exponentiellt tilltagande hastighet, och med dessa förutsättningar är det ingalunda ovanligt att man induceras till en viss fartblindhet. Sagda fartblindhet kan, om inte kvickt varsebliven, utvecklas till en panikartad reaktion där en människa (ganska osmart sådan) släppa händerna från ratten och sätta hända händerna för ögonen för att på så sätt fjärma sig från stundens allvar. Detta är den ultimata distraktionen som syftar till att frånsäga sig beslutsansvar. Att låta sig lockas av distraktioner är något mycket mänskligt och vi gör det hela tiden; det kan handla om TV, alkohol, relationer, spel och princip vad som helst. Sartre ansåg till och med att glädje och skratt bara var en ansvarsflykt. Glad kille det där. Emellertid är givetvis inte alla distraktioner skadliga och inhiberande för fortskridandet mot målet. Det gäller dock att med en viss försiktighet och tillförsikt identifiera dessa och förstå dem. Det är en sak att utanför bilfönstret se en vacker solnedgång som gör att man lättar lite på gasen, det är en helt annan sak att aktivt köra in ett träd och tvingas lämna in bilen på verkstaden innan man kan fortsätta igen. Förutsatt att man når målet spelar distraktionerna mindre roll, i vissa fall kanske man inte ens minns dem, och i andra fall kan man åtminstone erinra sig om att det var en riktigt vacker solnedgång på vägen dit.
Det handlar om att ta ansvar, frammana disciplin och att gå framåt. En individs stagnation och brist på ambition är det osexigaste som finns.
Mitt liv rör sig, som sagt, sannerligen framåt. Nu har jag flygbiljett till San Diego, jag har ordnat en lägenhet (med pool och gym i Pacific Beach, whaddup!), jag har idag blivit officiellt erbjuden en doktorandtjänst på Linköpings universitet som jag ännu inte tackat ja till, och jag ska till Barcelona för att presentera min artikel. Det är fullt förståeligt att drabbas av en viss fartblindhet, men det krävs då att man tar sitt ansvar för att kväsa eventuella momentana uppmärksamhetstjuvar och rendera sig själv omdömesgill igen.
Jag har inte tid med distraktioner, men det verkar som att jag längs vägen anar något synnerligen angenämt i horisonten, och när man hör den här låten kan man inte undgå att med en hänryckning se att världen är vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar