Palate

Bland det absolut bästa jag vet är att köra bil, och detta både att köra själv och i sällskap med andra. Förutom det uppenbart terapeutiska i att göra något repetitivt, och sålunda inträda i en slags introvert trans, så är frihetskänslan i fokus. Att med kort varsel ta sig från A till B är naturligtvis en viktig del i detta, men det är också något i själva rörelsemomentet som är intressant. Genom att köra fort så är det som att man expanderar rent spatio-temporalt; man tar upp lite större geografisk plats när man rör sig, även vid en viss given punkt i tiden. På så sätt känns det som att man är större, och i förlängningen också mer signifikant för världens existens och mer anknuten till den. Låter givetvis som rena gojan, men det var en känsla jag fick senast idag.

Eller så är förklaringen lika enkel som uppenbar – distansen minskar sin signifikans och därvid blir världen lite mindre voluminös. Oavsett hur det egentligen förhåller sig så är poängen att bilkörning är en uppskattad aktivitet (särskilt nu med tanke på att jag saknar egen bil men temporärt har tillgång till en), och av ovanstående resonemang att döma så skulle man kunna dra slutsatsen att jag är en fartdåre med hybris. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka det; jag är en beklagansvärd konformist som gärna håller hastighetsgräns+10km/h. Denna tumregel leder inte sällan till en viss frustration när någon medtrafikant håller hastighetsgräns-10km/h vid optimalt väglag och en visuell sikt som skulle få Kopernikus att smälla av utav hjärtsvikt.

--

När man då kommer på sig själv med att ligga bakom en bil med hastighetsgräns-15km/h först efter ca. en halvtimmes Följa John, samt att man skulle göra vad som helst för att få bilfärden att vara ännu längre än vad den egentligen är, då måste man erkänna att sällskapet i bilen är något utöver det vanliga.

--

Fick besked från San Diego att Dept. of Homeland Security nu fastställt att jag inte är någon terrorist, samt att jag har Visum-dokument som skickats till mig. Det var som tusan…