Transatlanticism

Detta inlägg får markera slutet på denna blogg. Om en vecka far jag till San Diego för att skriva masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), och under min vistelse där borta kan man säkrast finna lite bilder och annat på en för ändamålet skapad blogg:

kennyucsd.blogspot.com

Nu laddar jag min iPod med lite Death Cab, dammar av mina somriga T-shirts och laddar för avfärd!

*gone*

Non sequitur

Tackade nej till en erbjuden doktorandtjänst. Känslostorm.

Tackade ja till en annan doktorandtjänst två dagar senare. Känslostorm.

Men först projekt i San Diego. Känslostorm.

My life is a mess.

Travel Is Dangerous

I have a life, and it only goes in one direction – forward.

--Don Draper

”Ännu ett Draper-citat?” hör jag någon tröttsamt säga. Nå, jag har en viss fablesse för det repetitiva, och det är nästan allmängiltigt för människan att finna en viss attraktion till upprepade mönster; detta till den grad att det till och med finns en litterär teknik som använder denna typ av anafor. Hursomhelst, i mitt fall är det givetvis inte utan anledning – Don Draper är något av en husgud vars öde som en tragisk hjälte präglas av en viss livsfilosofi som jag själv kan identifiera mig med. Han har en enorm och orubblig målmedvetenhet och ambition som, på gott och ont, inte rubbas ens av hans anhöriga. Han rör sig enkom i en riktning – framåt.

Rörelseriktningar är relativa, vilket innebär att om man ska traversera framåt så behöver man en riktning – ett mål. Alla eventuella avstickare som rör sig vinkelrätt mot denna riktning är blott distraktioner. För egen del rör sig livet sannerligen framåt, nästan med en exponentiellt tilltagande hastighet, och med dessa förutsättningar är det ingalunda ovanligt att man induceras till en viss fartblindhet. Sagda fartblindhet kan, om inte kvickt varsebliven, utvecklas till en panikartad reaktion där en människa (ganska osmart sådan) släppa händerna från ratten och sätta hända händerna för ögonen för att på så sätt fjärma sig från stundens allvar. Detta är den ultimata distraktionen som syftar till att frånsäga sig beslutsansvar. Att låta sig lockas av distraktioner är något mycket mänskligt och vi gör det hela tiden; det kan handla om TV, alkohol, relationer, spel och princip vad som helst. Sartre ansåg till och med att glädje och skratt bara var en ansvarsflykt. Glad kille det där. Emellertid är givetvis inte alla distraktioner skadliga och inhiberande för fortskridandet mot målet. Det gäller dock att med en viss försiktighet och tillförsikt identifiera dessa och förstå dem. Det är en sak att utanför bilfönstret se en vacker solnedgång som gör att man lättar lite på gasen, det är en helt annan sak att aktivt köra in ett träd och tvingas lämna in bilen på verkstaden innan man kan fortsätta igen. Förutsatt att man når målet spelar distraktionerna mindre roll, i vissa fall kanske man inte ens minns dem, och i andra fall kan man åtminstone erinra sig om att det var en riktigt vacker solnedgång på vägen dit.

Det handlar om att ta ansvar, frammana disciplin och att gå framåt. En individs stagnation och brist på ambition är det osexigaste som finns.

Mitt liv rör sig, som sagt, sannerligen framåt. Nu har jag flygbiljett till San Diego, jag har ordnat en lägenhet (med pool och gym i Pacific Beach, whaddup!), jag har idag blivit officiellt erbjuden en doktorandtjänst på Linköpings universitet som jag ännu inte tackat ja till, och jag ska till Barcelona för att presentera min artikel. Det är fullt förståeligt att drabbas av en viss fartblindhet, men det krävs då att man tar sitt ansvar för att kväsa eventuella momentana uppmärksamhetstjuvar och rendera sig själv omdömesgill igen.

Jag har inte tid med distraktioner, men det verkar som att jag längs vägen anar något synnerligen angenämt i horisonten, och när man hör den här låten kan man inte undgå att med en hänryckning se att världen är vacker.

Janus

När det gäller affekt för andra människor så beter vi oss som utilitarister, där vi gör moraliska bedömningar av handlingar och beteende utifrån subjektiva preferenser snarare än universella eller transcendentala värderingar.

"Varje människa betecknar det som behagar och förnöjer honom som 'gott'; och 'ont' det som misshagar honom: på samma sätt som alla människor skiljer sig från varandra till kroppskonstitution, så skiljer de sig också från varandra vad gäller uppfattningen om gott och ont."

--Hobbes

Om någon uppfattar att någon gjort denne ont så beror det på att man "misstyckte" eller kände sig kränkt, och inte därför att personen i fråga är ond. Individens egna värderingar fungerade som ett rättfärdigande av en situation, snarare än som en förklaring till "ondgörarens" brott i enlighet med en absolut norm. Dett är ett klassiskt misstag som mannen med mustaschen iakttog:

"Till att börja med betecknar man individuella handlingar som goda eller onda helt utan avseende på deras motiv, och bara med hänvisning till deras nyttiga eller skadliga konsekvenser. Snart glömmer man emellertid dessa beteckningar, och tror att egenskaperna 'gott' och 'ont' finns inneboende i handlingarna utan avseende på deras konsekvenser..."

--Nietzsche

I affektens värld så är det således vad som ger tillfredsställelse och smärta som avgör vad som individen tycker är gott och ont, och vilka etiketter som oaktsamt kan klistras på. Man är en egocentrisk moralist som dömer vad som är rätt och fel utifrån sina egna intressen. Ens moralkodex är inget annat än en sublimering av ens begär. Och i ögonblick av oaktsamhet, eller litervis med alkohol, så är det lätt att uttrycka dessa förenklingar av verkligheten till vederbörande "ondgörare", trots att man egentligen själv är egoistisk snarare än vice versa. Och trots att man har gjort sig införstådd och rationaliserat sig till att "ondgörarens" handling egentligen endast är av godo, kan man inte skaka av sig känslan och åsikten av att ha blivit ondgjord.

Vidare är detta ännu ett ypperligt exempel på när den rationella sidan - kognition - av en själv inte lyckas utgöra sig till envåldshärskare och stävja inflytandet från affektens sida - emotion.

Men jag vet att det är rätt.

Palate

Bland det absolut bästa jag vet är att köra bil, och detta både att köra själv och i sällskap med andra. Förutom det uppenbart terapeutiska i att göra något repetitivt, och sålunda inträda i en slags introvert trans, så är frihetskänslan i fokus. Att med kort varsel ta sig från A till B är naturligtvis en viktig del i detta, men det är också något i själva rörelsemomentet som är intressant. Genom att köra fort så är det som att man expanderar rent spatio-temporalt; man tar upp lite större geografisk plats när man rör sig, även vid en viss given punkt i tiden. På så sätt känns det som att man är större, och i förlängningen också mer signifikant för världens existens och mer anknuten till den. Låter givetvis som rena gojan, men det var en känsla jag fick senast idag.

Eller så är förklaringen lika enkel som uppenbar – distansen minskar sin signifikans och därvid blir världen lite mindre voluminös. Oavsett hur det egentligen förhåller sig så är poängen att bilkörning är en uppskattad aktivitet (särskilt nu med tanke på att jag saknar egen bil men temporärt har tillgång till en), och av ovanstående resonemang att döma så skulle man kunna dra slutsatsen att jag är en fartdåre med hybris. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka det; jag är en beklagansvärd konformist som gärna håller hastighetsgräns+10km/h. Denna tumregel leder inte sällan till en viss frustration när någon medtrafikant håller hastighetsgräns-10km/h vid optimalt väglag och en visuell sikt som skulle få Kopernikus att smälla av utav hjärtsvikt.

--

När man då kommer på sig själv med att ligga bakom en bil med hastighetsgräns-15km/h först efter ca. en halvtimmes Följa John, samt att man skulle göra vad som helst för att få bilfärden att vara ännu längre än vad den egentligen är, då måste man erkänna att sällskapet i bilen är något utöver det vanliga.

--

Fick besked från San Diego att Dept. of Homeland Security nu fastställt att jag inte är någon terrorist, samt att jag har Visum-dokument som skickats till mig. Det var som tusan…

You May Emerge From This More Dead Than Alive

Om någon skulle skriva min biografi, så skulle det säkert vara Stephen King. Intressant uppbyggnad som löper ut i ett mäkta oödesmättat antiklimax. Från elegi till fars, eller från fars till elegi. Langoljärerna comes to mind.

--

Jag såg den gillrade fällan på avstånd. Den är som ett slutkapitel som ingen läser för att intrigen redan är avslutad.

--

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

--

Återupptäckte post-rock bandet "Hammock" som bl.a. pryder serien "Californication" med sin närvaro, samt att de har en vacker Ingmar Bergman-referens i den här låten. Den som identifierar hela den svenska monologen i låten , samt namnger filmen i vilken den figurerar, får ett pris! Den här låten för tankarna till Twin Peaks, som alltjämt betingar upplevelsen med en synnerligen välstämd bitterljuv känsla. Hammock brukar vara fullkompligt perfekt pluggmusik mycket tack vare sin vemodiga tonart och tempo; detta tillsammans med det faktum att musiken huvudsakligen är lättlyssnad och instrumental som undanröjer eventuella verbala uppmärksamhetsinterferenser.

--

Emellertid passar musiken alldeles ypperligt för andra tillfällen.

Libertin

Lösningen på alla ens problem är lika välkommen som ovanlig; i de flesta fall handlar Lösningen om självmord, där man vid sitt beslut finner total förnöjsamhet och lättnad över att det fattats. I mitt fall handlar Lösningen dock om något helt annat, men ändå något som kan åtgärda öppnandet av självaste Pandoras ask.

På bilden ser man campus på UCSD. Kan bli bra. Nu hoppas jag bara att Department of Homeland Security inte misstycker och klassar ateism, liberalism och fulvinsbryggning som terrorism!

--

Allt kan förändras över en helg. I sanning.

--

Jag är en väldigt okomplicerad människa; till och med träden förstår mig. Jag ligger ju under dem också. Jag är som vilken lövhög som helst.

When you have insomnia, you're never really asleep...

…and you’re never really awake.

Han fångade det där fenomenet ganska bra, den gode författaren av “Fight Club”. Har man någonsin fallit offer för insomnia så är det nästan lustigt familjärt. Är man lyckligt lottad och har ingått en blodspakt med John Blund så kanske man åtminstone kan, med lite ansträngning, erinra sig den senaste gången man var kraftigt sömndepraverad. Känslan av att man är distanserad från verkligheten där omgivningen känns märkligt främmande infekterar ens medvetande. Föreställ dig att du lämnar lägenheten dagen efter en lyckad festkväll för att inhandla godtycklig bakismat. Har du då någonsin känt att husen, människorna och färgerna känns något… udda? Känns det rent av som att världen är en blek kopia av sig själv alternativt förklädd i en semi-transparent slöja? Kanske känns det som att du inte är riktigt dig själv?

Det är för att du inte är det.

Enter ’derealization’.

Faktum är att derealization är tillstånd som är ett neurologiskt beskaffat sådant där emotionell innebörd och perceptuellt djup komprometteras. Derealization kan uppstå vid akut stress, neurokemisk förgiftning, neurologiska lesioner, sömndepravering samt – det intressanta – alkoholutträde (eng. alcohol withdrawal). Med andra ord så är det inte ovanligt att derealization följer som resultat av baksmälla. Emellertid skulle jag dock vilja påstå att den kraftigaste effekten kommer när man befinner sig i gränslandet mellan berusning och nykterhet/baksmälla.

En förklaring till detta fenomen är att det råder en temporär dysfunktion i konnektiviteten vid occipito-temporal cortex. Subkortikala strukturer som insula (nåja), amygdala och Wernicke’s area avskärmas ifrån våra synintryck. I funktionella termer innebär detta att visuella percept inte tillskrivs de emotionella och semantiskt värdeladdade attribut som annars gör sig gällande. Rent fenomenologiskt så skulle man kunna säga att individen förpassas till baksätet av verklighetens bil, eller att man beskådar den cartesianska ”inre teatern” från bakre raden istället för första parkett. I mitt tycke är detta ett mycket intressant fenomen, som är en kusin till depersonalization som jag inte avhandlar här, särskilt om man på sina läppar har koncept som qualia och jaget. Då kommer man åter in på nivåer av medvetande och nivåer av qualia, som jag i min långrandighet tydligen vägrar släppa. Medvetandet, qualia och jaget är kontinuerliga fenomen – snarare än diskreta entiteter – som ständigt fluktuerar och antar alternativa skrudar beroende på temporära neurokemiska egenskaper.

Så nästa gång man upplever vissa pinsamheter när man onykter/bakfull, så kan man ursäkta sig med att man helt enkelt inte var sig själv. För det finns inget sådant.