Dante's requiem

Jag tycker att det är lite intressant att Svenska Kyrkan numera har avskaffat helvetet. Likt sina nordiska grannar har de numera reviderat sin uppfattning kring konceptet, och betydelsen av helvetet är nu upp till individen och dennes fria tolkning. Då slipper jag således fortsättningsvis att ha ångest för prospektiva, glödande högafflar och antropomorfa svansar.

Puh!

Termodynamik 101

Jag är föga förtjust i den kalla, sterila och obördiga vintern; och i sällskap med övertygelsen att endast det hjärta som kan böja sig är välsignat, då det ej kan krossas, så ter sig vintern särskilt diger.

Men det kanske krävs en sådan kall vinter för att inse att det inom mig finns en evinnerlig sommar; och om omvärlden är kall och obeveklig i sin existens, så kan man alltid kasta tärningen och fly till värmande destinationer som gör mitt inre sällskap i en sympatisk omfamning.

Darwins misstag

Det sägs att människans benägenhet till misstag är något som är tillhör hennes innersta väsen. Detta så till den grad att en devis cirkulerar i folkmun som lyder: ”Att fela är mänskligt”. En tröstande replik i tider av förtvivlan, oförutsedda konsekvenser och allmänna oegentligheter är det empatiska klargörandet att alla människor begår misstag. Det som dock särskiljer den intellektuelle från dåren är det faktum att den förre lär sig utav dem, och tillser att det förblir en engångsföreteelse; detta i kontrast till dåren som inte förstår sina misstag, eller åtminstone inte kan modifiera sitt beteende i enlighet med dem. Man skulle kunna tänka sig att människans misstagsdimension består av denna dikotomi, ett tillstånd med två polariserade ändpunkter. Antingen lär man sig, eller upprepar dem i blindo. Emellertid slår det mig: vad kallar man en människa som gör sin beskärda del av misstag och förstår dem, men ändå upprepar dem? Medvetet till och med! En människa som begrundar sina misstag retrospektivt och inser att konsekvenserna av handlingarna är mer ondsinta än den momentana tillfredsställelsen som gav upphov till misstaget, men ändå upprepar dem. Människan som inser att prospekterna för handlingarna är minst sagt illavarslande, men ändå accepterar dem till förmån för handlingarna i sig. Vad är denna människa? Denna människa renderar hela dikotomin till intet. Om en människa som lär sig av sina misstag och undviker att upprepa dem kan sägas vara smart, och en människa som inte lär sig av sina misstag och upprepar dem i blindo kan sägas vara dum, då måste sannerligen den medvetna misstagaren vara den största dåren av dem alla. Han är människan som förstår att man inte bör slicka på en lyktstolpe när det är minusgrader, även om det kan verka lockande (?), men ändå gör det. Upprepade gånger. Det måste vara det största darwinistiska håneriet någonsin.

Men denna dåre kanske anser att vissa misstag är värda att göra. Han kanske inte hinner uppleva sina handlingars konsekvenser. Kanske känner han något för en gångs skull. Eller så vet han bara att han ska dö.

Mad Men

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

"Mad Men" är möjligtvis den bästa TV-serien sedan "The Wire", som med ett utsökt karaktärsgalleri blandat med visuell perfektion nästan får mig att ställa mig upp och applådera.

Och ibland behöver man betrakta en antihjälte för att sätta ord på sig själv.

Skenbart? Uppenbart!

Vi lever alla i exil. Det krävs en ansenlig portion oöverlagd godmodighet för att hävda annorlunda. Exil kan tolkas som ett relativt begrepp, så det beror givetvis på vilka denotationer som man tillskriver det. Poängen är att vi alla är främlingar inför våra referensramar – oberoende av hur vi tolkar dem. Med exil menar jag en form av självbedrägeri där referensramen är vår facticity. Hur vi faktiskt är. Det ligger i människans essens att avvika från vår facticity. Vårt transcendentala ego. Vi kan inte inte vara självbedragare. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Tvärtom så är det något alldeles eminent fördelaktigt med det. Vår förmåga att hitta alternativa verkligheter genom mentala simuleringar och självbedrägerier gör vår tillvaro så mycket mer trivsam och flexibel. I värsta fall blir vi verklighetsfrånvända där vi ignorerar uppenbara fakta, och i bästa fall projicerar vi och förändrar omvärldens syn på vår facticity.

Vi är vad vi inte är, och vi är inte vad vi är. Så förkunnade den piprökande fransmannen med förkärlek för vin, kvinnor och politisk revolt.

På något sätt symboliserar dessa termer diskrepansen av vad som är och vad som kan bli. Och endast genom förändring så är det något som kan realiseras, vilket obönhörligen leder till ett svärmande för förändring i sig. Det kanske är därför jag har en irrationell kärlek till filmer som ”Into The Wild” och ”Lost In Translation”. Den yttersta formen av exil där själva fundamentet tillintetgörs och ersätts med något radikalt annorlunda substitut, där man istället ställs inför ett kolossalt främlingskap.

För att identifiera en kemisk substans egenskaper måste man testa det i olika extrema miljöer (kokpunkt, tryck m.m.), och människan är inget undantag. Genom exil och främlingskap blir vi till.

Jag är min egen bästa fiende. Men jag älskar varje sekund!

Mauvaise foi

Ett av människans mest önskvärda/oönskvärda attribut är att kunna fatta egna medvetna beslut. Själv ska jag ganska omgående fatta ett beslut om huruvida jag ska skriva min masteruppsats i USA eller ej. För er som har legat under min personliga sten under det senaste halvåret så kan jag förtälja att jag har fått ett erbjudande om att skriva min masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), som bedriver framstående forskning inom kognitionsvetenskap/neurovetenskap.

Vad är då haken?

Likvida medel! Människor har en tendens att förringa ekonomiska aspekter såvida det inte berör dem själva; i synnerhet om människorna kommer ifrån välbärgade socioekonomiska kontexter. Dock är så inte fallet för min del, utan jag får vrida och vända på de flesta mynt jag kommer i kontakt med. Emellertid verkar det som att universitetet kommer att anställa mig och således delvis täcka mina utgifter, vilket jag givetvis är tacksam för.

Givet att de finansiella kraven är tillgodosedda, så följer genast de mer akademiskt betingade sådana. Vad ska det hela utmynna i för akademiskt meriterande resultat? Givet att jag tackar ja till jobbet så kommer jag att ha två alldeles ypperliga handledare, men projektets essens och syfte är fortfarande oklart men ska utmynna i någon form av publicerbart material. Skulle jag tacka nej så har jag fortfarande mitt nuvarande projekt att bygga vidare på, som förövrigt är ett intressant neurovetenskapligt projekt tillsammans med Barrow Institute i USA och universitetet här i Linköping. Jag kommer att författa åtminstone en intressant vetenskaplig artikel utifrån koncepten mental energy, och skulle jag besluta mig för att fortsätta med detta projekt även i masteruppsatsen så kommer det bli ännu fler artiklar utifrån andra intressanta variabler.

Detta leder obönhörligen till att jag har två attraktiva alternativ att välja mellan: Ett upplevelsemässigt sublimt alternativ (Kalifornien) som eventuellt/möjligtvis kan leda till ett arbete med hög akribi, och ett alternativ som alldeles garanterat kommer att leda till publicerbart material. Man skulle kunna kalla det för ett akademiskt I-landsproblem, men de omkringliggande faktorerna bör inte ignoreras. Detta är ett beslut som involverar risk, och jag hade hoppats på att kursen i beslutsteori skulle kunna mildra mina kval.

Men icke.

Magical transformations of the world

"What you don't understand you can make mean anything."

--Chuck Palahniuk

Kognition är intressant. Så länge jag kan minnas har jag alltid fascinerats av det, och i grunden så antar jag att det bottnar i det faktum att den nivå av kognition som människan huserar är smått väsensskilt från andra etologiska motsvarigheter. Rekursivt tänkande, jag-känsla och medvetande comes to mind (no pun intended). Den smått koketta tillika grandiosa förklaringen består, förmodar jag, tillnärmelsevis i det faktum att det är det närmaste man kan komma till det gamla folkpsykologiska begreppet ”själen”. Även om jag numera ser mig själv som relativt bildad inom denna embryoniska disciplin, så har vi – i ärlighetens namn – en ansenlig bit kvar innan vi vet hur kognition realiseras. Det som på senare tid istället har fångat min uppmärksamhet (inte för att jag lämnat tillbaka begreppet kognition på hyllan, utan bara tillgodosett objektet med lite sällskap) är emotion. Emotion har alltid spelat andrafiolen till kognition; det är en slags oönskad men accepterad utomäktenskaplig avkomma, eller en välartad men ack så irriterande cysta. Emotion har bibringat en suddighet till den annars så skarpa och rationella människan. Min uppmärksamhet, och övriga kognitionsvetenskapen som helhet, har börjat riktas allt mer mot emotionernas intressanta värld.

Alla människor vet vad kognition är. Åtminstone tror de att så är fallet. Lekmännens uppfattning skiljer sig mäkta ifrån expertisen i detta fall. Men gällande emotioner och deras subjektiva och kvalitativa aspekt så har lekmännen – kreti och pleti – nästan en lika god insyn i som expertisen. Vi vet alla hur det är att uppleva känslor av olika slag och hur kausalt beroende de är av psykosociala faktorer. Vi är våra egna experter, tror vi, men naturligtvis är det fel. Emotion och kognition är två sidor av samma mynt med en ”intersection” (Venn-diagram comes to mind) där skillnaden av respektive process snarare löper längs en kontinuerlig skala snarare än att de är kvalitativt åtskilda entiteter.

I en mer intressant utsträckning så tror jag att emotion har en mer prominent koppling till qualia än kognition eller perception. Kognition och perception, tror jag, är ett slags övergripande styrraketer för emotioner och qualia. Dock bör jag påpeka och påminna om att det inte finns någon qualia utan en känsla av jag, vilket i sin tur är beroende på en högre kognitiv process och aktivitet i insular cortex. Men för att inte bli långrandig så vill jag bara slänga ihop ett summa summarum om att om vi ska förstå qualia så måste även förstå hur emotioner realiseras och ackompanjerar jagets subjektiva upplevelse. Det leder oss osökt in på nivåer av qualia, men det beyond the scope just nu. Jag är tillräckligt långrandig ändå.

Om vi accepterar ovanstående premiss, samt att vi erkänner det faktum att kognition handlar om beslut – om val, oavsett kognitiv abstraktionsnivå. Så leder detta obevekligen till att även emotioner gör det. De behöver inte nödvändigtvis vara medvetna, men de är åtminstone förmedvetna (eng. preconscious) och är en drivkraft i samma dimension som kognition. Med två kollegor till mig så kom vi fram till att alla kognitiva processer ackompanjeras av emotioner och vice-versa i olika grader av medvetande. Jag står fortfarande bakom den triad-modell vi utvecklade, även om den kanske är naiv.

Poängen jag vill föra dock är att samtliga emotioner består av val, oavsett om de är storslagna eller småskaliga. Och med val följer ansvar. Emotioner är det slutgiltiga verktyget, när handlingar tar slut, med vilket vi kan påverka och förändra vår fenomenologiska existens och upplevelse av omvärlden. Handlingar i världen förändrar den ontologiska existensen, och emotioner tillgriper vi när handlingar inte räcker till eller vi är handfallna och sålunda påverkar den fenomenologiska existensen. Genom emotioner kan vi distansera oss från ångest (”kognitiv dissonans” comes to mind), eller glädje distanserar oss från viktigt ansvar, och så vidare. Emotioner är en fenomenologisk strategi för att göra världen till en trivsammare, rättvisare eller bara uthärdlig plats. Men med detta kraftfulla verktyg med vilket du kan bejaka din frihet så kommer också ett ansvar.

Emotion är intressant. Och jag anser att fokus bör läggas på det och inte bara ur ett filosofiskt exporativt syfte för att förstå kvalia, utan för att inse att emotioner involverar val även om det är kontraintuitivt. Emotioner formar vårt tänkande, men vårt tänkande kan även forma emotioner. Det är ditt val - och ansvar - hur.

Qualia

Efter en liten uppfriskande höstpromenad så fick jag för mig att skriva om kvalia (eng. Qualia) och hur det kopplas till jaget. Den uppmärksamme individen upptäcker dock att jag skrev om jagets icke-existens för ett par inlägg sedan, vilket kan uppfattas som hyckleri eller i värsta fall någon form av begynnande schizofreni, vilket är korrekt och jag vidhåller mitt perspektiv; dock bör jag klargöra att känslan tillika illusionen av ett jag är det som jag åsyftar med kopplingen till qualia (i ärlighetens namn är den svenska termen fruktansvärd, så jag håller mig till den internationellt gångbara sådana). Jag anser att qualia kräver ett meta-jag som representerar den subjektiva upplevelsen, även om detta meta-jag inte har något med ett faktiskt jag att göra. Jag hittade detta klipp med Ramachandran (som förövrigt är något av min cerebrala Adonis som den neurovetenskapligt inriktade kognitionsvetare jag är) där han spekulerar kring förhållningen mellan dessa termer. Jag låter honom tala, inte bara för att jag håller med utan också för att hans kroppsspråk och retorik är något...utöver det vanliga.




Jag sympatiserar med hans synsätt, emellertid vill jag använda begreppet känslan av jag snarare än ett faktiskt neurologiskt realiserat jag. Vidare vill jag lägga till en kortikal struktur som imperativ för realiserandet av denna känsla - insular cortex, som jag förövrigt håller på att studera i ett pågående projekt. Men annars köper jag hans ansats. Förvisso tror jag att det finns nivåer av qualia och att dessa kan realiseras med olika kortikala nervbanor beroende på nivå, men det är oväsentligt i sammanhanget.

Om det finns en akademiker som gör mig skräckslagen och fascinerad samtidigt, så är det denne man! Här är det inte om blickar kunde döda, utan om kroppsspråk och explosiva klusiler kunde döda! Prospekterna på att jag kanske ska möta denna man under mitt exjobb i San Diego (ta i trä, peppar peppar osv) är faktiskt riktigt episkt.

Long Nights

Det är föga originellt att citera låttexter, men Eddie Vedder får vara mitt undantag.

Have no fear
For when I'm alone
I'll be better off than I was before

I've got this life
I'll be around to grow
Who I was before
I cannot recall

Long nights allow me to feel
I'm falling
I am falling
The lights go out
Let me feel
T'm falling
I am falling safely to the ground

Jag har lite svårt att bestämma mig om låten är bättre än filmen, i vilken den figurerar, än vice versa.

Butterfly effect

Jag anser mig själv vara en tämligen förutsägbar människa. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att människor i allmänhet är föga oberäkneliga; det är därför vi överhuvudtaget har begrepp såsom "dispositioner" och en - i ärlighetens namn - något överskattad disciplin kallad "psykologi". Regelbundenheter. Emellertid har jag alltid hävdat att människan är förutsägbar, men att situationerna i vilka de bevistas är allt annat än sålunda. Och det är när man stöter på dessa fantastiska variabler som människan blir intrikat. Variablerna kan förvisso vara tämligen ointressanta emellanåt. Faktiskt för det mesta. Men ibland...ibland dyker det upp något utöver det vanliga som rubbar balansen och smittar existensen och bildar en sublim entropi som sedermera renderar hela levnadsvillkoren fullkomligt inverterade.

Äntligen! Som jag har saknat det!

An Ugly Fact Of Life

Sanningen att säga så har jag bloggat i ett inte helt oansenligt antal år nu; mer eller mindre frekvent bör väl inflikas, men här är det temporala forskridandet som är av vikt. Således har jag hunnit skriva en del inlägg, och någon gång per år får jag för mig att återbesöka de där forna tiderna och se vad som präglade mitt liv just då. Genom att läsa gamla inlägg kan man återuppleva sig själv och identifiera sitt sinnestillstånd och emotionella status. Föga intressant är det att läsa det man har skrivit för ett par månader sen, men desto mer intressant är det att återvända till det som skrevs för kanske ett eller flera år sedan. Förutom en massa pompöst och pretentiöst skitsnack som jag alltid eftersträvar, så är det - förvånande nog - ganska få saker jag kan identifiera mig med.

Är det där verkligen jag?

Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.

Det där är inte jag.

Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.

Det här är jag.

Jag är uttråkad.

Ett av de mest oönskade elementen i människans liv är leda - känslan av att vara uttråkad. Människor skyr inga medel för att befria sig från den aktuella situationen. Därav omger sig människan med en myriad av underhållningskällor såsom TV, spel, vänner, fiender, sex och – föga ovanligt – alkohol. I dagens digitala samhälle är dock ledan snart ett minne blott. Ledans frånfälle realiseras genom den valmöjlighet och välstånd som ackompanjerar dagens bourgeois, där människan har ypperliga möjligheter att fly verklighetens ångestframkallande existens. För nog är det så, att det i slutändan handlar om en flykt från vardagliga göromål och – inte minst – existentiell ångest. Sartre hävdade att skratt och humor var en ursäkt och undanflykt för att inte engagera sig i de spörsmål som faktiskt var av värde och betydde något, såsom politik. Jag håller nog inte helt och hållet med honom, då han går ganska långt i slutändan, men det hindrar inte en människa att inse att han har en viss poäng. Antagligen skulle han vända sig i sin grav om han insåg vilken hysterisk ansvarsflykt som pågår en masse i dagens samhälle. Hursomhelst så är min poäng att den kollektiva attityden gentemot leda är att det är något notoriskt dåligt. Leda för oss ingenstans, det är fruktlöst, inget händer, och det är – givetvis – tråkigt. Vi vill ha tillfredsställelse; saker måste hända!

Vad jag vill hävda, istället, är att leda är något bra. Det är bra, och intressant (!), att vara uttråkad! Ordvalet av ”intressant” i samma mening som ordet ”uttråkad” kan te sig smått paradoxal: ”Hur kan något tråkigt vara intressant?!” Men jag vill hävda att det hela handlar om ett attitydfel, om att människan lärt sig att leda är något felaktigt och oönskvärt. De element som konstituerar fenomenet ”leda”, är människans behov och förmåga till existentiellt tänkande som manifesterar sig i ett behov och förmåga att söka och kräva mening och semantik bakom varje aktion och i den rådande omgivningen. Hade inte människans haft detta behov/kapacitet att strukturera och förstå sin omgivning och sin existentiella tillvaro, så hade inte fenomenet föresvävat oss. Människans strävan efter mål och mening gör livet spännande och varierande, men när målen och strukturerna krackelerar så finns inget ramverk kvar att ackommodera sina upplevelser utefter, vilket obönhörligen leder till känslan av fruktlöshet, meningslöshet och – med andra ord – leda och känslan av att vara uttråkad.

Men jag måste nog snabbt poängtera att det säkerligen finns två olika, distinkta, former av leda. Dels den mer uppenbara av de två, den situerade ledan, där man upplever en momentan känsla av brist på underhållning och känsla av engagemang i nuet. Den mer temporalt allomfattande formen av leda är den existentiella ledan, vilket består i ett tämligen kroniskt tillstånd av situerad leda, där människan är utled på världens existens och ens plats i den. Man saknar meningsfull struktur för sig själv, andra och världen. Denna typ av leda, spekulerar vissa, är ett fenomen som manifesterar sig hos människor som saknar aktiva livsval med efterföljande moraliska åtaganden och implikationer. Med rigorösa moraliska levnadsregler så eliminerar man existentiell leda. Detta torde således inte vara alldeles ovanligt i vår gudsförnekande, sekulära och – i mitt tycke – nihilistiska omvärld; pick your drug of choice.

Det är genom denna reflektiva leda som människan blir varse om livets absurditet där universum blottar sin frånvaro av värde. Det finns inga värden, och genom leda identifierar vi detta faktum och kan omfamna absurditeten och börja leta efter botemedel som tillfälligtvis kan kurera frånvaron av mening.

Så, när man har tråkigt och kommer på sig själv mitt uppe i en sörja av leda, så är det bara att inse att man har hittat kaninen undangömd i livets trollkarlshatt, och därefter göra sig varse att även om man blivit bluffad av en simpel illusionist, så har det i slutändan varit ganska underhållande ändå.

En bok?

Äntligen är det sommar. Så är åtminstone fallet enligt kalendern, men det stabila högtrycket lyser med sin frånvaro, oavsett vad SMHI säger. SMHI är något slags institut som lyckas med den imponerande bedriften att ge felaktig väderprognos för dagens väder trots alla ”vetenskapliga” meterologiska instrument. Jag övertriumferar SMHI med hjälp av ett optiskt instrument – ögat. Snart gör Penn & Teller ett inslag i ”Bullshit” om SMHI/meterologi i en episod med temat pseudovetenskap. Hursomhelst, så är annars sommaren en period av läsning. Människor plockar fram sina pocketböcker och läser på semestern var de än befinner sig; hemma i soffan, i trädgården, på stranden, i parken. Jag tillhör den skaran som gärna plockar fram något trevligt att läsa, och av någon anledning brukar jag läsa minst en bok av Chuck Palahniuk varje sommar. Denna sommar har han inte släppt något intressant, och jag lockas inte i särskilt stor utsträckning att läsa om något av hans alster; mitt liv är tillräckligt repetitivt och cykliskt som det är utan återanvändning av litteratur. Därför är jag på jakt efter något nytt och synnerhet något intressant, men i ärlighetens namn är det inte en alldeles trivial uppgift att leta efter den där nålen i deckar/thriller/spänningsroman/kriminalare/hjärndött-höstacken. Jag vägrar läsa deckare och när jag sållar bland topplistorna på diverse litteraturåterförsäljare så är de helt infekterade av dem. Så när jag väl hittar något intressant, som sällskap vid stranden likväl som i ett salongsberusat tillstånd i hängmattan, så är upplagan slut på adlibris/bokus etc. Upplagorna förtvinar och klassiker dör ut. Jag ville läsa Camus "Pesten" och Don Delillo's "Vitt brus". Men icke!

Hopplöst.

Causa sui

Många människor anser att det uråldriga filosofiska konceptet ”fri vilja” är något utav det mest förbryllande och fascinerande problem som människan ställts inför. Givet vårt vetenskapliga etos och sekulära förhållningssätt i dagens samhälle så är problemet än mer aktuellt; om vi existerar i ett fullständigt deterministiskt universum så kanske det inte finns plats för fri vilja? Eller kanske räddar kvantmekaniken oss, så att vi istället handlar enligt statistiska sannolikheter och dispositioner? Med dessa premisser som utgångspunkt för denna problemlösning är det föga förvånande att progressionen går långsamt, eller snarare att progressionen är icke-existerande. En kurskamrat till mig ansåg under ett seminarium att determinism och fri vilja leder till en paradox. Mitt svar är ”Nja.”

Min åsikt är att bristen på svar på problemet inte beror på att problemet är svårt, utan att själva frågan är felställd och faktiskt absurd. Folk ställer sig frågan ”kunde jag ha tagit salladen istället för pizzan egentligen?” när de har dåligt samvete för sitt frosseri. Problemet med denna typ av hypotetiska frågeställning är att frågeställningen är absurd. De förväntar sig att man skulle ha gjort annorlunda om man kunde ha gjort annorlunda, eller åtminstone haft möjligheten att ha gjort annorlunda. Men om de hade gjort annorlunda, och tagit salladen, så hade de fortfarande kunnat ställa sig frågan ”kunde jag ha tagit pizzan egentligen?” och det hela hade blivit en cirkulär absurditet. Absurditeten består i att man försöker använda sig av sekventiella handlingsförlopp och initiera någon form av parallell tidsaxel. Jag tror att det är en kognitiv bieffekt av att människan har ett prospektivt minne, planeringar och förväntningar. Människan är den enda primat som kan representera tid framåt, utan genetiskt betingade tropismer. Genom att vi kan representera framtiden så leder detta till en kognitiv absurditet där vi försöker representera dåtid i framtidstermer med hjälp av kortikala strukturer som används till planeringar och prospekter. Jag tror att det blir en temporal paradox, och det är vår cerebrala utveckling som bär ansvaret. Det är alltså en semantisk absurditet att prata om fri vilja överhuvudtaget. Det är ett kvasiproblem som inte behöver existera.

”Fri vilja” varken existerar eller inte existerar. Bara ”vilja” i form av fenomenologiskt medvetande och agens. Vad du väljer att göra och hur du agerar är upp till dig, oavsett om det realiseras av din ”fria själ” eller av neural aktivitet. Det är ditt val i nuet, och det har ingenting med metafysisk frihet att göra annat än som existentiell kuriosa. Och nu väljer jag att gå till Villevalla och ta en öl, causa sui.