Causa sui

Många människor anser att det uråldriga filosofiska konceptet ”fri vilja” är något utav det mest förbryllande och fascinerande problem som människan ställts inför. Givet vårt vetenskapliga etos och sekulära förhållningssätt i dagens samhälle så är problemet än mer aktuellt; om vi existerar i ett fullständigt deterministiskt universum så kanske det inte finns plats för fri vilja? Eller kanske räddar kvantmekaniken oss, så att vi istället handlar enligt statistiska sannolikheter och dispositioner? Med dessa premisser som utgångspunkt för denna problemlösning är det föga förvånande att progressionen går långsamt, eller snarare att progressionen är icke-existerande. En kurskamrat till mig ansåg under ett seminarium att determinism och fri vilja leder till en paradox. Mitt svar är ”Nja.”

Min åsikt är att bristen på svar på problemet inte beror på att problemet är svårt, utan att själva frågan är felställd och faktiskt absurd. Folk ställer sig frågan ”kunde jag ha tagit salladen istället för pizzan egentligen?” när de har dåligt samvete för sitt frosseri. Problemet med denna typ av hypotetiska frågeställning är att frågeställningen är absurd. De förväntar sig att man skulle ha gjort annorlunda om man kunde ha gjort annorlunda, eller åtminstone haft möjligheten att ha gjort annorlunda. Men om de hade gjort annorlunda, och tagit salladen, så hade de fortfarande kunnat ställa sig frågan ”kunde jag ha tagit pizzan egentligen?” och det hela hade blivit en cirkulär absurditet. Absurditeten består i att man försöker använda sig av sekventiella handlingsförlopp och initiera någon form av parallell tidsaxel. Jag tror att det är en kognitiv bieffekt av att människan har ett prospektivt minne, planeringar och förväntningar. Människan är den enda primat som kan representera tid framåt, utan genetiskt betingade tropismer. Genom att vi kan representera framtiden så leder detta till en kognitiv absurditet där vi försöker representera dåtid i framtidstermer med hjälp av kortikala strukturer som används till planeringar och prospekter. Jag tror att det blir en temporal paradox, och det är vår cerebrala utveckling som bär ansvaret. Det är alltså en semantisk absurditet att prata om fri vilja överhuvudtaget. Det är ett kvasiproblem som inte behöver existera.

”Fri vilja” varken existerar eller inte existerar. Bara ”vilja” i form av fenomenologiskt medvetande och agens. Vad du väljer att göra och hur du agerar är upp till dig, oavsett om det realiseras av din ”fria själ” eller av neural aktivitet. Det är ditt val i nuet, och det har ingenting med metafysisk frihet att göra annat än som existentiell kuriosa. Och nu väljer jag att gå till Villevalla och ta en öl, causa sui.