Heja ålder!

Ett par dygn har nu förflutit sedan jag för första gången kunde titulera mig som en vördnadsfull 25-åring. De som anser att ålder endast är en godtycklig siffra formad av samhälleliga byråkratifetischister med perverst kompulsiva kategoriseringsbehov vet inte riktigt vad de talar om.

”Man blir inte äldre än vad man gör sig till” säger någon till föga tröst. Förvisso ett uns av sanning; självbedrägeri är en form av dygd i sig som vi alla förlitar oss till emellanåt – eller i ärlighetens namn kanske allt som oftast, men att hävda att siffran 25 är semantiskt innehållslöst är som att hävda att uppfattningen av att man är en människa bara är våra perceptuella gränser, för om vi fantiserar tillräckligt så kan du ju vara en hund, katt eller varför inte träd! Nåja. Se på dig själv som en 10-åring snarare än en 25-åring och se hur din omgivning kommer att reagera. Inte är det med ryggdunk och en Heineken på lokala sunkhaket i alla fall. Nej, konformisten finns i oss alla – i olika grad. Åldern är förvisso en godtycklig siffra, men den är fylld med förväntningar, förpliktelser och andra ord med morfemet ”för-”. Hjärnan är inte längre särskilt plastisk, och människans personlighet är hädanefter förvånansvärt stabil i alla avseenden utom ett: Öppenhet gentemot nya stimuli. Människan blir gradvis mer medgörlig och konformerande å ena sidan, och å andra sidan tråkigare helt enkelt. Åtminstone värderar man det redan beprövade i större utsträckning. Det blir svårare och svårare för en människa att släppa de redan etablerade sociala förpliktelserna som existerar i takt med att man åldras samt att man heller inte lockas i samma grad som den yngre och mer naiva upplagan av jaget. Så redan innan jag har hunnit utbilda mig och förberett mig på livets utmaningar – såsom att resa runt i Kalifornien eller studera i Japan - så har neofyten i mig redan ympats i knoppen. Jag tar kandidatexamen till sommaren och ska med tämligen stor sannolikhet fortsätta på den inslagna vägen mot en masterexamen. Tankar och möjlighet finns dock för att eventuellt doktorera redan till hösten, beroende på hur vissa variabler utvecklar sig. Om livet ska innehålla flera stigar, olika beprövade sådana som leder till olika destinationer där man ska välja efter sitt hjärta, så verkar mitt liv innehålla ett enda järnvägsspår – utan möjlighet till avvikelse - som leder till enkom en station. Akademi, akademi, akademi – det enda jag kan något om. Kunde lika gärna varit alkemi, alkemi, alkemi. Om det hade varit så från början. Kanske händer det något till sommaren. Något oväntat. Eller kanske inte. Hursomhelst känner jag någonstans ett tryck, som Vilnius innan en eruptiv paroxysm av undantryckt massa.

Tillsvidare tappar jag dagligen upp ett varmt bad som kurmedel mot denna hiskeliga kyla som under tiden jag vistas utomhus får ansiktet att se ut att tillhöra en överförfriskad sibirisk gruvarbetare. Gruvfyllo. Tillsammans med en kopp kaffe och Camus bildar det en treenighet som religionens metafysiska motsvarighet endast kan drömma om att överträffa i ren själsmässig sublimitet. Och ja, jag tappar just i detta nu upp ett bad.