Beauty is in the eye of the beholder...

...eller dårskap:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2934447.ab

Att sedan Aftonbladets eminenta journalistkår har börjat inhämta material från allmänheten via
deras "71000"-tjänst lämnar jag därhän. Att säga att aftonbladet följer elektromagnetismens lagar tämligen väl är säkerligen en annan formulering för att "skit ska skit ha".

Semestervikarien

Genom att bege mig till Askersund över sommaren har jag bytt element; från studentlivets strukturellt ordnade kaos till proletärimitativa Gestapo-strukturen vi kallar för ”knegarliv”. Det innebär synapsförtvinande beteenden från 10-18, varvid en kronisk letargi tar vid där ens handlingskraftighet nästan understiger George W’s agerande gentemot Kyotoprotokollet. Det är som att ens libido med ens reduceras till noll där aktiviteter såsom TV-tittande, soffliggande och allmän icke-mobilitet är de mest lockande. Det är då inte särskilt underligt att så fort jag beger mig ut bland människor ständigt hör samma iterativa, nästan tvångsmässiga, fråga: ”Men vad ska du göra på semestern?” Personen som mottar frågan lyser upp och plötsligt kan man skönja någon form av livsglädje i det annars så solkiga och livströtta ansiktet. Personen tittar intensivt in i den frågandes ögon och kontrar nästan fanatiskt: ”Jo, du! Då jäklar ska jag dricka öl!”.

När väl den aktuella perioden av livsenergidepå nalkas så fattar vederbörande plånboken, tar på sig sina fula Crocs, tar med sig sina barn och sin partner och kliver direkt in på det berömda bolaget. Föräldrarna går omsorgsfullt omkring, och låter blicken fånga alla möjliga alternativ av färger och former – huvudsaken är att alkoholprocenten är adekvat, då är alla alternativ bestickande! Barnen far runt otåligt i föräldrarnas kölvatten, föga ovetandes att de knappt existerar i föräldrarnas explicita medvetande – något annat betydligt mer primärt skall ägnas uppmärksamhet. Fadern köper kanske en eller två plattor öl, en sunkig whisky av märket ”Lord Calvert” och en flaska ”Renat Brännvin”. Modern köper en låda cider i färger som skulle ge självaste regnbågen epilepsianfall, och tillsammans köper de kanske 3-4 BIB:ar. Föräldrarna lägger gladeligen ut åtskilliga tusen för att distansera sig från vardagen, medans barnen kanske får komma in på Liseberg för några hundralappar. Vilken tur för föräldrarna att barn inte har utvecklat kognitiva resurser för att bilda en monetär uppfattning och att de är så enkla att underhålla, annars kanske vi skulle ha en juvenilrevolt som skulle få tonårsrebellerna att blekna i jämförelse. Utrustade för att bemöta livet så spenderar de varenda semesterdag med att bli relativt stupfulla. Mycket kvalitativt. Desperationen för flykt av vardagen är så påtaglig att alla aspekter av existensen måste inverteras; hemma till borta, socialt introvert till socialt extrovert, inaktiv till aktiv (eller vice versa), bil till båt, västkust till östkust och nykter till – odrägligt berusad.

Människor trälar hela säsonger för att hamstra pengar för att kunna ge utlopp för en katarsis ett par veckor varje år. Det är den ultimata temporala synden; att försaka sitt här och nu för att existera imorgon. Alla människor är medvetna om det, men de saknar förmåga och ork att skrida till handling för att förändra sitt levnadsöde. Att göra något så livsomvälvande innebär också faktorer av osäkerhet och fråntagandet av den sociala tryggheten som etablerats, att det helt enkelt inte är värt att ifrågasätta den sociala maskinen vi kallar för samhälle. Istället accepterar vi situationen och försöker göra det bästa utav det, vilket kan ses som hedersamt i sig. Men när jag hör någon fråga, med överdriven intonation som eskalerat från konversationshistorikens kontext, vad motparten ska göra på semestern så kan jag inte låta bli att bli en smula melankolisk. Nåja, jag har ingen konkret semester då jag vikarierar för de livsfrånvända men det kanske är dags för mig också att öppna en flaska Sauvignon Blanc från Marlborough i Nya Zeeland och inställa mig i den sällsamma skaran vi kallar människor.

En dag på systemet, eller: "Jag kanske skjuter huvudet av alla"

Jag har arbetat hela veckan, och utöver det är det fredag. Ergo ett portionsförpackat blogginlägg i stolpform.

a) Mynt och sedlar är fruktansvärt hälsovådliga och är en veritabel smittohärd. Detta medför att jag tvättar händerna ca. 8-10 gånger om dagen. Minst. När Fylle-Leffe på darrig hand lämnat över 3987335 mynt eller sedlar förmultnade bortom igenkännelighet för att betala för sina Sofiero alternativt Explorer Vodka är det inte helt löjligt att göra så.

b) Kreditkort 101
För det första: det heter chip, inte chips. Kreditkort är idag, i relativt stor omfattning, utrustade med chip. Det är ett ersättningssystem till den förlegade magnetremsan som var alltför säkerhetskänsligt för skimming. Ett chips är ett fysiskt, metalliskt objekt som är implementerat på kortets översida. Således är det ej något metafysiskt fenomen med, till synes, subpartikulära egenskaper och processer. I ljuset av detta kan vi med säkerhet klarlägga att ett kreditkort som skall användas som betalmedel via chip rimligtvis bör föras in i kortterminalen med CHIPPET FÖRST! Hur ska terminalen kunna läsa av ett chip när chippet befinner sig utom fysisk kontakt? Vad är problemet? VISAS "hologram" är knappast ett chip.

Mitt professionella vokabulär som brukas innanför systembolagets väggar är tämligen begränsat (hej, hejdå, då blir det 65 och femtio, vill du ha en påse? nej, det här vinet är faktiskt inget vidare det heller, Grillat nötkött? Då passar nog inte Chapel Hill särskilt harmoniskt..osv) så den fras som outmanat stoltserar på första plats på prispallen är följande fras: "Du får stoppa in kortet med chippet först." tillsammans med "Det där är chippet.."

c) Dagens vintips: "Campolieti" från Italien. Det är ett rött vin som delar en del egenskaper med de renommerade Amarone-vinerna då Campolieti kommer i kontakt med rester från Amarone-druvorna vid dess produktion. Och med Amarone-viner som släktskap kan man inte misslyckas, vilket resulterar i en härlig syra, lite kryddig smak med inslag av svartvinbär (experter säger körsbär, men vafasen). Gott tillsammans med lite nöt- eller lammkött.

Nu

Jag förde gaffeln mot munnen efter att ha dränkt min ruccolasallad i balsamico när min syster bytte samtalsämne vid matbordet och hon sa till min mor: ”- Jag oroar mig och har ångest inför hur jag ska placera mina ekonomiska resurser i pensionssparandet.” Jag höll på att sätta en soltorkad tomat i vrångstrupen och fylla näshålan med två skivor mozzarella följt av en fontänartad hostattack. Min häftiga reaktion består inte i att tomatsåsen bestod av koncentrerad vitlök, utan snarare att min syster uttalade sig om en sådan sak som pensionssparande i kombination av uttryck av oro. Till saken hör att min syster marginellt har passerat de aktningsvärda, tillika ungdomliga, 30 åren av sitt liv. Jag lyssnar på när min syster proklamerar en genuin oro över en livssituation som är ungefär 35 år bort i det vi kallar framtid. Detta är för mig helt verklighetsfrämmande och nästan vämjeligt, ändock är det tydligen inte helt ovanligt att människor har just sagda oro med likvärdig distans till det aktuella datumet.

Hur kan man vara så temporalt inverterad att man investerar i den långt belägna framtiden på bekostnad av nuet av denna magnitud? En unik förmåga hos människan är förmågan till planering och framförhållning, vilket är ett drag som ett resultat av evolution. Djur kan inte planera, även om vissa hävdar det genom att referera till att ekorrar kan bunkra upp föda inför vintern etc. Det är dock inte samma sak att kognitivt överväga potentiella betänkligheter och scenarion av människor som att ha det genetiskt betingat och ha det som instinkt hos en ekorre. Dessa exekutiva funktioner som vi är utrustade med är oerhört viktigt för att bedriva intellektuella aktiviteter. Men det känns som att det finns en gräns där det absurda tar vid och intellektuell planering övergår i absurd verklighetsfrånvändhet.

Det är allt annat än en pretentiös, halvsann aforism att hävda att få människor lever idag, utan de planerar för att leva imorgon. Sedermera förskjuts detta protokoll och mynnar ut i ett totalt avfärdande av livet självt. Det är faktiskt min ståndpunkt – att leva i framtiden är att förödmjuka de förutsättningar, möjligheter och människor vi existerar tillsammans med. Detta är också en av mina ståndpunkter som kan generaliseras till religiösa frågor såsom kristendom. Denna rörelse rättfärdigar ett fårliv fyllt av uppoffringar och kuvat beteende genom att placera ut en vägskylt som pekar mot ett metafysiskt tillstånd kallat ”himlen”. Det är DÅ människan belönas, när vi har lidit genom vårt liv i förhoppning att nå frälsning efter en kvalfylld död. Det prövar sannerligen människans solidaritet och tro, även om de filosofiska spörsmålen lämnas åt sidan. Vissa planer är enligt mig umbärliga, detta då den framtid vi hade igår inte är samma framtid vi har idag. Tider förändras, förutsättningar förändras, vi förändras. Jag lever faktiskt lite efter det latinska mottot som är så fruktansvärt klyschigt välbekant att jag vägrar skriva ut det. Detta manifesteras i mitt studieval; jag läser kognitionsvetenskap av intresse för de olika vetenskapliga disciplinerna filosofi, psykologi, artificiell intelligens, lingvistik, matematik och datalogi. Jag läser inte kognitionsvetenskap för att en dag kunna kalla mig något såsom förtappade jurister eller civilingenjörer. Vem fan pluggar kognitionsvetenskap i syfte att erhålla titeln ”kognitionsvetare” eller ”Master of Cognitive Science”? Master of Cognitive Science i alla ära, men i mitt fall är det inte målet som är målet. Medlet kan faktiskt i många fall vara målen övermäktiga.

Nuförtiden idkar jag aktivitet på det lokala systembolaget, där jag erbjuds froda mitt – ur hälsosynpunkt – kontroversiella vinintresse. Detta är en instans där målet är att erhålla pengar för att finansiera den efterlängtade lägenheten med min Alexandra. En principiell kompromiss som jag gladeligen genomför.

Djävulens hantlangare

Tänk dig att du ska inhandla en oansenlig mängd öl som fuktgivande sällskap vid exempelvis en fotbollsmatch. Du har dividerat möjligheterna kring varje ölsort men slutligen bestämt dig för ettungefärligt X antal av ölsorten Y. Frågan som sedermera tränger sig in i ditt medvetande är exakt hur många du faktiskt ska ha; 1? 2? 4? 7?
Ovanstående antal är i högsta grad en möjlighet, men en ledtråd är...

...ett jämnt antal!

Det existerar inte en alkoholtörstande konsument som införskaffar ett ojämnt antal burkar fyllda med öl. Kreti och Pleti köper månne 2 av varje sort, eller 4 stycken. Kanske rent av köper vederbörande 2 av en sort och 4 av en annan - men det existerar inte att någon köper 3 av en ölsort. Detta fenomen existerar utan undantag! Om en kund tvingas reducera sin önskade mängd öl med en burk eller en flaska av någon outrannsaklig anledning, så vidgas kundens pupiller och perspirationen ökar till rekordnivåer - panikångesten kulminerar inom en halvsekund.

Förr i tiden trodde man att människor med OCD (Obsessive compulsive disorder) var besatta utav djävulen. Prevalensen av OCD i populationen är tämligen ovanlig, men när det gäller alkohol är varje individ banne mig djävulens egna marionett.

Darwins akilles

Man skulle kunna tro att det, bakom kulisserna i en sådan här liten stad som jag befinner mig, existerar en myriad av attraktiva och översexuella människor. Varför? De individer som fortsätter att vandra längs samma gamla utslitna trottoarkanter i hela sitt - ständigt dekadenta - liv i en liten håla som Askerund skulle kunna poneras vara sådana individer som utvecklas tidigt i puberteten och blir attraktiva och drar nytta av sin fördelaktiga genetik för att erhålla uppmärksamhet. Andra missgynnade individer får uttrycka sig själva och hävda sin existens genom andra medel, såsom kognitiv förmåga eller andra nicher i grupper. De tidigt utvecklade individerna är de som, oönskat eller ej, bildar familj i unga år och tvingas slå ned rötter i marken innan de lärt sig bemästra sitt utseende genom erfarenhet eller förmåga.

Summa summarum borde hålor bestå av människor, som Nietzsche skulle benämna som någon slags "Ne Plus Ultra", med överlägsen genetik som resulterar i attraktiva människor med muskeltillväxt över det normala.
Men när man vrider på huvudet längs den där trottoarkanten kan man inte konstatera annat än att jag har förkastligt fel.