Non sequitor

“If you cannot get rid of the family skeleton, you may as well make it dance.”

--George Bernard Shaw

Även om gode herr George Bernard Shaw verkar ha en märklig förkärlek till empiricismen, så är han är en fascinerande cyniker och realist. Eller ja, cyniker och realist är väl i mångt och mycket synonymt med varandra – men det är irrelevant för stunden.

Utveckling är intressant. Inte bara från ett individuellt perspektiv med jaget och dess attribut i centrum där man strävar efter självförverkligande med allt vad det innebär, utan från ett makroperspektiv med multipla individer över ett större tidsspann. Evolution med andra ord. Den där vackra teorin om fitness och reproduktion över en väldig mängd generationer där fördelaktiga gener favoriseras i ett flux och förs vidare av den tidigare generationens lyckligt lottade själar. Att på något sätt bortse från sitt futila individcentrerade perspektiv inger någon slags lättnad. Projicera bort och ignorera sitt egenvärde i den upplysta omvärld vi nu befinner oss. Människor anser sig alltid ha en relativt omfattande uppfattning om sig själva, vilket – i motsats till vad vi ofta behagar tro - ofta missar målet med flertalet meter i anspråk. Ibland måste vi anamma den tanken att vi är vår största kännare tillika bedragare.

Jag har alltid ansett att människor som bedriver aktivitet inom den andliga/ideella domänen har det simpelt i största allmänhet – jag menar, även martyrskap är enkelt så länge man lurar tillräckligt många människor att kontemplera det. Må det vara Che Guevara eller Muhammed. Skillnaden mellan Al Qaida och Jesus är egentligen marginell, bortsett från det faktum att Al Qaida-medlemmar är bekräftat existerande livsformer av den mänskliga rasen. Så om man inte riktigt kan bekanta sig med dessa ideal eller tankegångar så kan andra – mer materialistiskt beskaffade – perspektiv omfamnas. Man skulle kunna hävda att den evolutionära psykologin är spekulativ och cynisk, med dess jägarsamhällen och simpla utveckling och – i viss mån – tilltalande logik. Det är inte politiskt korrekt att framhäva orsaker till varför män föredrar kvinnors blonda lyster i håret, eller fertila smala midja vilket korrelerar med reproduktiva hormoner som utsöndras i hypofysen. Det är blott en social konstruktion av patriarkatet, enligt den förnöjsamma socialvetenskapen. Så med tiden kan vi ju bara hoppas att män med adekvat IQ blir mer reproduktivt eftertraktade i denna tid av informationsprocess än män med stora muskler som fungerade som fysiskt skydd mot animaliskt angrepp för många tusen år sedan. Emellertid så är ju inte reson och mutation alltid i tangent.

Det jag egentligen vill komma till är att anledningen till många givna konsekvenser inte nödvändigtvis behöver vara så märkvärdiga. Omfamna idéen att prejudikatet om öde och mening helt enkelt är förlegad och att ta aktivt ansvar för de val man gör på grund av konkreta och givna orsaker. Och inse att man fattar besluten enbart av den enkla anledningen att man har möjligheten att fatta sina egna beslut och stå för dem. Det är väl ett mer stimulerande och frihetsgivande substitut för högre mening om något.

Produktivitet är vad evolution kretsar kring, och vi lever ständigt i en kamp mot andra individer i alla närvarande åldersperioder. Det verkar dock som att en viss given åldersperiod är mer aktiv inom just alla sorters produktivitet; både inom kriminalitet, eller genialitet såsom konstkreationer eller jazzkompositioner gör sig gällande. Mellan 15-30-års ålder så eskalerar kriminell aktivitet tillika allmän produktivitet såsom ovan nämnda företagsamhet, vilket bottnar i någon evolutionär önskan om reproduktiv framgång. Eller helt enkelt som Alan S. Miller relativt förenklat uttryckte det:

“Men have had to conquer foreign lands, win battles and wars, compose symphonies, author books, write sonnets, paint cathedral ceilings, make scientific discoveries, play in rock bands, and write new computer software in order to impress women so that they will agree to have sex with them. Men have built (and destroyed) civilization in order to impress women, so that they might say yes.”

Ovanstående är så förtjusande politiskt inkorrekt och - i viss mån - sant att jag inte kan låta bli att småle och samtidigt ana oråd inför den ignorans vi ständigt vi måste bearbeta. Faktum är att jag, evolutionspsykologiskt sett gällande ålder, befinner mig vid ett vägskäl där det gäller att kristallisera mina färdigheter för att öka mitt reproduktiva värde. Jag är ju trots allt 23 jordsnurr så att säga, och det vore ju uppriktigt deprimerande att försöka uppnå något mitt under den kognitiva deklinationen som faktiskt är närvarande inom snar framtid. Å andra sidan; ska man ta till sig någon socialvetenskaplig konstruktion, så bör ju ovanstående ålderskris inte vara en utav dem.

Eller så skrattar jag gott åt föreställningen.