Pendeo

”It is not always the same thing to be a good man and a good citizen”
--Aristoteles

När barn uppfostras är alltid målet för den auktoritära förmyndaren att stipulera och lära ut till barnet vad som är rätt och fel. Att ledsaga barnet så att det inte stjäl, inte slåss och i största allmänhet är, vad man skulle kunna kalla det, rättrådig. Barnet indoktrineras till den enkla binära världen där allt är svart och vitt; det finns ett givet rätt och ett givet fel gällande beslutsfattande i varje given situation. I den domän som barn huserar kanske situationerna är så pass mundana att det är en generellt fungerande strategi, som helt enkelt slås till i spillror när verklighetens dörr öppnar sig några år längre fram. För nog är det väl lite väl grovt förenklat att säga att allt är antingen rätt eller fel, eller kanske är det bara bristande information och ignorans som gör att det ter sig som att det inte finns ett rätt och ett fel?

Faktorer som är bakomliggande varje beslut är otaliga. Och en stor procentuell andel härrör ur sociala aspekter, där vi förväntas uppfylla särskilda betingelser som enligt den stora massan anses vara eftersträvansvärda och icke-agiterande. Således är en stamkund hos den villrådige människan tanken ”Vad skulle andra människor tycka om jag gjorde såhär?”, där vi på något sätt försöker integrera våra personliga åsikter med kollektivets i en fin beräkningsprocess för att få fram ”rätt” beslut. Denna kompromiss mot konformism kan ju tyckas skälig, speciellt när vi faktiskt värderar oss själva utifrån andras åsikter och syn på oss som individer. Desto mer prekär blir omständigheten om uppfattningen om rätt går näst intill diametralt emot kollektivets, där det egentligen inte existerar en gyllene medelväg. Inte utan förkastliga konsekvenser som följd åtminstone.

När emotioner är iblandande har vi en förmåga att agera synnerligen irrationellt, eller rationellt beroende på hur man ser på det. Då kan vi sällan sätta fingret på vad som gör en giltig slutsats just giltig. Våra medvetna, explicita, tankar upptar ju uppenbarligen en relativt liten del av vår totala pågående kognitiva aktivitet, och i många resonemang kan försöksdeltagare i experiment inte verbalt redogöra för sin introspektion – utan litar mycket på en ”magkänsla” – intuition, och således implicita tankegångar. Så ibland kanske det är rättfärdigat att handla utifrån dem, oavsett vad massan anser om det. En överväldigande majoritet av den stora massan är ju trots allt relativt ignoranta och tämligen enfaldiga, i alla fall om man sympatiserar med piedestalupphöjde, åtminstone enligt hans egna självbild, Schopenhauer och hans intelligenta misantropi. Det kanske är på sin plats att lita till sin egna begåvning och förmåga.

Så när man hyser dessa tvivel om rätt och fel blir ofta utgången någon slags pseudo-kompromiss där man försöker legera variabler från båda läger, vilket obönhörligen leder till en alldeles eminent soppa.

Uttrycket ”Varken hackat eller malet” comes to mind. Jag antar att endast tiden och andra externa faktorer utvisar om vakuumet blir hackat eller malet tillslut.