Mr. Hyde

Tv-programmet ”Idol” är en ganska intressant företeelse. Förutom det uppenbara underhållningsvärdet i att se människor få tillintetgjorda självkoncept via verbalt – på förhand inövade – pejorativa fraser av en lika patetisk och verklighetsfrämmande panel, så är det fascinerande att betrakta genuina människors interaktion med en makropopulation. Verktyget med vilket vi erhåller kunskap om oss själva och andra människor är ju det mest basala – jämförelse. Vi jämför oss själva med andra för att skapa en självbild, eller projicera ett dito; samtidigt som vi använder oss själva för att analysera andra. Så det är i och för sig inte uteslutande omärkligt att det kan bli lite fel. Med allt vad det innebär.

Självinsikt är något sällsynt; det sägs ju till och med att kunskap om ens egen okunskap om jaget är ett tecken på kunskap. Ändock skall vi jaga insikt och förståelse. En härlig paradox som är värdig akademiska haranger. Med aforismen ”Know thyself” såg Sokrates jaget som den största dygden och flertalet andra människor har sagt precis samma sak, men med mer intrikat och onödig formulering.

Det som är tilltalande med Stevenson’s ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” är hela konceptet med den mångsidighet som görs i anspråk hos Dr. Jekyll när denne inmundigar elixiret och således byter skepnad. Vi är inte alltid konsekventa med vår egen självuppfattning, och när den kognitiva dissonansen kommer krypande, likt Homeros karaktär Orestes värsta kval, så anpassar vi oss – utvecklas. Även om människan alltid är förutsägbar ur ett individualistiskt perspektiv med enkel neurofysiologi, psykologi och simpel kausalitet – så är det alltid intressant att se de komplikationer som uppstår ur en enda situation och gör oss oförutsägbara – och i slutändan - intressanta. För det är ju när vardagsmönstret och slentrianen bryts som vi faktiskt åstadkommer något konstruktivt och får oss att tänka. Och det måste ju i långa loppet, oavsett orsak och innehåll, ändå leda till något positivt.