Om vänskap och insikt

Häromdagen for jag, tillfälligt åtminstone, tillbaka i tiden åtta år. Spektaklet gick helt enkelt till så att man sammanstrålade med en samling människor som huvudsakligen försvunnit ur ens liv tillika identitet. Det var dags att möta sina demoner i form av en klassåterträff med högstadiet. Det var med en något ambivalent inställning jag bemötte detta.

En, åtminstone skenbart, vidmakthållen praxis för egen del är att undvika att älta och observera tiden retrospektivt. Jag söker ständigt att rikta blicken framåt; att inte involvera onödiga ögonblick av nostalgi och trygghet i min ekvation till utveckling eller någon form av framåtskridande. Därmed inte sagt att man skall försumma förgången tid med dess berikande erfarenheter och ljusa ögonblick, emellertid är jag av den enkla åsikten att människor tenderar att se sig om alltför ofta av olika skäl. Outforskade vatten kan ju tyckas vara ekvivalent med olycksbådande sådana, trots orimligheten i själva resonemanget. Att förebåda katastrofscenarion kan antas vara en enklare utväg, oavsett om det – ex post facto – visar sig vara korrekt eller inte. Man har inget att förlora, kan tyckas – vilket givetvis är felaktigt. Inställer man sig på katastrofscenarion repellerar man även möjligheten för succé. Det finns de extrema tänkare som anser att historien är roten till alla ständigt itererade misstag; detta då vi antar historiska händelser och resultat som någon slags modell av verkligen såsom den är och ständigt åberopar samma historiska cykel av misstag och framgång. Dock så leder detta anammade ad hoc-perspektiv ofta till feltolkningar, medveten förvrängning av information och allmän villfarelse. Naturligtvis är beaktande av historien inte helt och hållet negativ. Hur skulle vi annars lära av våra misstag? Men detta kan te sig av två sidor av samma mynt: på samma utgångspunkter som att vi lär oss något av våra erfarenheter så genererar vi möjligheter att begå dem igen som en produkt av stereotypt och enfaldigt tänkande.

Hursomhelst så fick jag nyligen möjligheten att stirra ett exempel av den förgångna tiden i vitögat. Detta manifesterades, enligt ovanstående, så att det anordnades en klassfest för min gamla högstadieklass, vilket bäddade för diverse hypoteser om människors utfall samtidigt som det stimulerade en viss genuin nyfikenhet. Förväntningar är alltid intressanta; oavsett vad som avhandlas så är bristen på data något attraktivt – något som för nyfikenheten till törst efter kunskap. Dock så är ofta förväntningar missriktade, lite beroende på vilken kontext som gör sig gällande. Illa kalkylerade och övervägda förväntningar är något av ett gissel som många människor drabbas av. Initialt har det väl egentligen inte så mycket med det explicita objektet som förväntningarna kan skyllas på, utan helt enkelt på den subjektiva och juvenila chimären om verkligheten. Det okända är ju lika delar intressant som skräckinjagande, eller hur man nu ska uttrycka det. Hursomhelst så angrep man situationen på så sätt att man hade förhoppningar på en viss konstans hos de personer som skulle träffa; givetvis vill man ju känna igen personerna och associera dem med sina respektive identiteter. Kontrasterande mot detta är förhoppningar och förväntningar på olika former av utveckling hos samma individer. På ett bitterljuvt sätt kan man konstatera att de olika hypoteserna som formades kring varje individ, tämligen ofta, infriades. Personerna var sig lika, de idkade det leverne som förutspåtts och var i största allmänhet ekvivalenta med de åtta år yngre individerna. Emellertid kan man skönja en viss trygghet i detta; att veta att personer förblir desamma. Det är väl denna trygghet som bottnar i att vi de facto har en viss given identitet och definition på existens. Ovillkorligen så såddes ett frö i huvudet som ifrågasatte sin egen persona och den egna mikroevolutionen. Bortsett från denna desillusion så var själva tillställningen mycket gemytlig. Gamla vänner att socialisera och fraternisera med är något som man allt för sällan evaluerar tillräckligt högt; att både få en uppdatering om gamla bekanta som man tappat kontakten med men som man ändå bryr sig om. Samtidigt som detta erbjöd tillfälle att delge tid till att umgås med personer som mer eller mindre kan klassificeras som själsfränder är ju något att omfamna i allra högsta grad. Jag förmodar att det är enkelt att låta individer glida iväg i denna ålder då saker sker relativt snabbt – människor flyttar utomlands och bedriver studier som man spenderar alltför lite tid med. För att citera en viss stackare i en viss bil: ”Människor växer inte på träd”. Så oavsett den uppenbara klyschan är det rättfärdigat att bejaka den förlegade identiteten – den är ju trots allt ett fundament för den nuvarande personen som man faktiskt är.

Pendeo

”It is not always the same thing to be a good man and a good citizen”
--Aristoteles

När barn uppfostras är alltid målet för den auktoritära förmyndaren att stipulera och lära ut till barnet vad som är rätt och fel. Att ledsaga barnet så att det inte stjäl, inte slåss och i största allmänhet är, vad man skulle kunna kalla det, rättrådig. Barnet indoktrineras till den enkla binära världen där allt är svart och vitt; det finns ett givet rätt och ett givet fel gällande beslutsfattande i varje given situation. I den domän som barn huserar kanske situationerna är så pass mundana att det är en generellt fungerande strategi, som helt enkelt slås till i spillror när verklighetens dörr öppnar sig några år längre fram. För nog är det väl lite väl grovt förenklat att säga att allt är antingen rätt eller fel, eller kanske är det bara bristande information och ignorans som gör att det ter sig som att det inte finns ett rätt och ett fel?

Faktorer som är bakomliggande varje beslut är otaliga. Och en stor procentuell andel härrör ur sociala aspekter, där vi förväntas uppfylla särskilda betingelser som enligt den stora massan anses vara eftersträvansvärda och icke-agiterande. Således är en stamkund hos den villrådige människan tanken ”Vad skulle andra människor tycka om jag gjorde såhär?”, där vi på något sätt försöker integrera våra personliga åsikter med kollektivets i en fin beräkningsprocess för att få fram ”rätt” beslut. Denna kompromiss mot konformism kan ju tyckas skälig, speciellt när vi faktiskt värderar oss själva utifrån andras åsikter och syn på oss som individer. Desto mer prekär blir omständigheten om uppfattningen om rätt går näst intill diametralt emot kollektivets, där det egentligen inte existerar en gyllene medelväg. Inte utan förkastliga konsekvenser som följd åtminstone.

När emotioner är iblandande har vi en förmåga att agera synnerligen irrationellt, eller rationellt beroende på hur man ser på det. Då kan vi sällan sätta fingret på vad som gör en giltig slutsats just giltig. Våra medvetna, explicita, tankar upptar ju uppenbarligen en relativt liten del av vår totala pågående kognitiva aktivitet, och i många resonemang kan försöksdeltagare i experiment inte verbalt redogöra för sin introspektion – utan litar mycket på en ”magkänsla” – intuition, och således implicita tankegångar. Så ibland kanske det är rättfärdigat att handla utifrån dem, oavsett vad massan anser om det. En överväldigande majoritet av den stora massan är ju trots allt relativt ignoranta och tämligen enfaldiga, i alla fall om man sympatiserar med piedestalupphöjde, åtminstone enligt hans egna självbild, Schopenhauer och hans intelligenta misantropi. Det kanske är på sin plats att lita till sin egna begåvning och förmåga.

Så när man hyser dessa tvivel om rätt och fel blir ofta utgången någon slags pseudo-kompromiss där man försöker legera variabler från båda läger, vilket obönhörligen leder till en alldeles eminent soppa.

Uttrycket ”Varken hackat eller malet” comes to mind. Jag antar att endast tiden och andra externa faktorer utvisar om vakuumet blir hackat eller malet tillslut.

Non sequitor

“If you cannot get rid of the family skeleton, you may as well make it dance.”

--George Bernard Shaw

Även om gode herr George Bernard Shaw verkar ha en märklig förkärlek till empiricismen, så är han är en fascinerande cyniker och realist. Eller ja, cyniker och realist är väl i mångt och mycket synonymt med varandra – men det är irrelevant för stunden.

Utveckling är intressant. Inte bara från ett individuellt perspektiv med jaget och dess attribut i centrum där man strävar efter självförverkligande med allt vad det innebär, utan från ett makroperspektiv med multipla individer över ett större tidsspann. Evolution med andra ord. Den där vackra teorin om fitness och reproduktion över en väldig mängd generationer där fördelaktiga gener favoriseras i ett flux och förs vidare av den tidigare generationens lyckligt lottade själar. Att på något sätt bortse från sitt futila individcentrerade perspektiv inger någon slags lättnad. Projicera bort och ignorera sitt egenvärde i den upplysta omvärld vi nu befinner oss. Människor anser sig alltid ha en relativt omfattande uppfattning om sig själva, vilket – i motsats till vad vi ofta behagar tro - ofta missar målet med flertalet meter i anspråk. Ibland måste vi anamma den tanken att vi är vår största kännare tillika bedragare.

Jag har alltid ansett att människor som bedriver aktivitet inom den andliga/ideella domänen har det simpelt i största allmänhet – jag menar, även martyrskap är enkelt så länge man lurar tillräckligt många människor att kontemplera det. Må det vara Che Guevara eller Muhammed. Skillnaden mellan Al Qaida och Jesus är egentligen marginell, bortsett från det faktum att Al Qaida-medlemmar är bekräftat existerande livsformer av den mänskliga rasen. Så om man inte riktigt kan bekanta sig med dessa ideal eller tankegångar så kan andra – mer materialistiskt beskaffade – perspektiv omfamnas. Man skulle kunna hävda att den evolutionära psykologin är spekulativ och cynisk, med dess jägarsamhällen och simpla utveckling och – i viss mån – tilltalande logik. Det är inte politiskt korrekt att framhäva orsaker till varför män föredrar kvinnors blonda lyster i håret, eller fertila smala midja vilket korrelerar med reproduktiva hormoner som utsöndras i hypofysen. Det är blott en social konstruktion av patriarkatet, enligt den förnöjsamma socialvetenskapen. Så med tiden kan vi ju bara hoppas att män med adekvat IQ blir mer reproduktivt eftertraktade i denna tid av informationsprocess än män med stora muskler som fungerade som fysiskt skydd mot animaliskt angrepp för många tusen år sedan. Emellertid så är ju inte reson och mutation alltid i tangent.

Det jag egentligen vill komma till är att anledningen till många givna konsekvenser inte nödvändigtvis behöver vara så märkvärdiga. Omfamna idéen att prejudikatet om öde och mening helt enkelt är förlegad och att ta aktivt ansvar för de val man gör på grund av konkreta och givna orsaker. Och inse att man fattar besluten enbart av den enkla anledningen att man har möjligheten att fatta sina egna beslut och stå för dem. Det är väl ett mer stimulerande och frihetsgivande substitut för högre mening om något.

Produktivitet är vad evolution kretsar kring, och vi lever ständigt i en kamp mot andra individer i alla närvarande åldersperioder. Det verkar dock som att en viss given åldersperiod är mer aktiv inom just alla sorters produktivitet; både inom kriminalitet, eller genialitet såsom konstkreationer eller jazzkompositioner gör sig gällande. Mellan 15-30-års ålder så eskalerar kriminell aktivitet tillika allmän produktivitet såsom ovan nämnda företagsamhet, vilket bottnar i någon evolutionär önskan om reproduktiv framgång. Eller helt enkelt som Alan S. Miller relativt förenklat uttryckte det:

“Men have had to conquer foreign lands, win battles and wars, compose symphonies, author books, write sonnets, paint cathedral ceilings, make scientific discoveries, play in rock bands, and write new computer software in order to impress women so that they will agree to have sex with them. Men have built (and destroyed) civilization in order to impress women, so that they might say yes.”

Ovanstående är så förtjusande politiskt inkorrekt och - i viss mån - sant att jag inte kan låta bli att småle och samtidigt ana oråd inför den ignorans vi ständigt vi måste bearbeta. Faktum är att jag, evolutionspsykologiskt sett gällande ålder, befinner mig vid ett vägskäl där det gäller att kristallisera mina färdigheter för att öka mitt reproduktiva värde. Jag är ju trots allt 23 jordsnurr så att säga, och det vore ju uppriktigt deprimerande att försöka uppnå något mitt under den kognitiva deklinationen som faktiskt är närvarande inom snar framtid. Å andra sidan; ska man ta till sig någon socialvetenskaplig konstruktion, så bör ju ovanstående ålderskris inte vara en utav dem.

Eller så skrattar jag gott åt föreställningen.

Mr. Hyde

Tv-programmet ”Idol” är en ganska intressant företeelse. Förutom det uppenbara underhållningsvärdet i att se människor få tillintetgjorda självkoncept via verbalt – på förhand inövade – pejorativa fraser av en lika patetisk och verklighetsfrämmande panel, så är det fascinerande att betrakta genuina människors interaktion med en makropopulation. Verktyget med vilket vi erhåller kunskap om oss själva och andra människor är ju det mest basala – jämförelse. Vi jämför oss själva med andra för att skapa en självbild, eller projicera ett dito; samtidigt som vi använder oss själva för att analysera andra. Så det är i och för sig inte uteslutande omärkligt att det kan bli lite fel. Med allt vad det innebär.

Självinsikt är något sällsynt; det sägs ju till och med att kunskap om ens egen okunskap om jaget är ett tecken på kunskap. Ändock skall vi jaga insikt och förståelse. En härlig paradox som är värdig akademiska haranger. Med aforismen ”Know thyself” såg Sokrates jaget som den största dygden och flertalet andra människor har sagt precis samma sak, men med mer intrikat och onödig formulering.

Det som är tilltalande med Stevenson’s ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” är hela konceptet med den mångsidighet som görs i anspråk hos Dr. Jekyll när denne inmundigar elixiret och således byter skepnad. Vi är inte alltid konsekventa med vår egen självuppfattning, och när den kognitiva dissonansen kommer krypande, likt Homeros karaktär Orestes värsta kval, så anpassar vi oss – utvecklas. Även om människan alltid är förutsägbar ur ett individualistiskt perspektiv med enkel neurofysiologi, psykologi och simpel kausalitet – så är det alltid intressant att se de komplikationer som uppstår ur en enda situation och gör oss oförutsägbara – och i slutändan - intressanta. För det är ju när vardagsmönstret och slentrianen bryts som vi faktiskt åstadkommer något konstruktivt och får oss att tänka. Och det måste ju i långa loppet, oavsett orsak och innehåll, ändå leda till något positivt.

Ego

"The man who writes about himself and his own time is the only man who writes about all people and all time."

-- George Bernard Shaw

En hektisk period, vars innehåll har varit tämligen homogent, har nu äntligen kommit till ända. De tidskrävande aktiviteterna har avlöst varandra under två veckors tid där allt fokus riktas bort från den egna individen och istället adresseras till en skara främmande människor vars enda vedergällning består av en slags tacksamhet som manifesteras genom glädje och trivsel. Så bortsett från några momentana situationer där det finns utrymme för självbejakelse, så har jaget legat i dvala för att sedan återuppstå och plötsligt erhålla någon form av tidsbuffert att förvalta efter eget tycke. Givetvis är denna mängd tid alldeles för knapphändig än vad som vore önskvärt – den uppfattningen delar väl samtliga människor. Så efter denna period är det inget annat än skönt att ta det relativt lugnt.

När jag var liten och färdades med bil i sällskap med min mor behövde jag alltid något att läsa, och vid en frånvaro vad något läsbart ifrågasatte jag alltid vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. Till svar från mor fick jag alltid: ”Titta ut genom fönstret och se på omgivningen”.ust då tyckte jagngen"id: "d vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. något l Just då fann jag förslaget relativt banalt och automatiserat som resultat av brist på konstruktivt dito. Men vid den åldern hade jag inte lärt mig att uppskatta de ögonblick som inte består av ett veritabelt stimulusbombardemang. Det är ju ett faktum; vi älskar att bli underhållna och är av naturen lättjefulla. Om alla människor fick möjligheten att konvertera sitt nuvarande liv till ett enda långt "Vänner"-avsnitt, där den elektrokemiska aktiviteten ständigt huseras av en konstant deltanivå med sporadiska dopaminutsöndringar, så skulle nog en övertygande majoritet välja att göra så.

Jag tror att jag har lärt mig uppskatta stunderna för introspektion, även om det inte alltid är fruktbart i någon större utsträckning. Sokrates omfamnade döden på sin dödsbädd då han ansåg att döden skulle befria honom från alla sinnenas distraherande moment och ge alla kognitiva resurser till förfogande till tänkandet som han ansåg var det centrala hos människan. Även om man inte tror på själens existens eller liv efter detta så är han nog inte helt ute på villovägar. Emellertid så är jag ganska säker på att jag kommer uppskatta den nytillkomna tiden att disponera.

Nolle-P har givetvis inte endast varit ett gissel, utan mycket givande stunder har spenderats med en förträfflig samling människor som verkligen ställer upp för varandra. Gruppdynamiken är alltid fragil under prövande situationer, där frågetecken och osäkerheten var närvarande innan arbetet satte igång på allvar. En samling intressanta individer som verkligen är unika på sitt sätt gjorde en formidabel insats; och gjorde jag ens i närheten av det jobb som vissa gjorde så kan jag inte annat än vara stolt med det projekt som fullbordats och avslutats. Ett visst dekorum vidmakthölls gällande vissa regler som inte enkom existerade för nollornas skull, där man exempelvis efter genomfört Nolle-P äntligen fick avnjuta en kall Chimay. En petitess, och rent av löjligt att ens tråna efter en sådan enkel sak efter så kort tid. Men visst är det alltid så; gräset är grönare på andra sidan - och förbjudna ting lockar alltid med sin hånfulla aura. Det kan uppenbarligen generaliseras och appliceras på det mesta.

Replik

Efter att mitt andra persona vaknat ur sin stilla dvala, har den bloggianska inaktiviteten slagit till med full vigör. Ett persona; en identitet som dött (Kenny von LKPG) för att låta den andre ta vid (Kenny von Askersund). Den nya identiteten - eller snarare gamla - med sin egen uppsättning sociala kontakter och rutiner. De gamla vännerna träder fram och de nya åsidosätts temporärt. Denne lystrar till ett annat namn, även om den förhoppningsvis är densamme för observatörerna. Det är som en nytt set procedurala minnen/rutiner initieras per automat; nya frukostrutiner, nya underhållningsrutiner, arbetsrutiner etc. Som att dö och födas igen med ett knapptryck. Men allt kanske är precis som det alltid har varit ändå, och att allt tidigare nämnt endast är en fascinerande önsketanke, vad vet jag? Bloggen har, som sagt, varit outnyttjad under sommaren. Detta är mycket beroende på både bristande tid och intresse att uppehålla bloggen med frekventa inlägg (men jag har ju aldrig varit en hungrig bloggare förut, så varför gå emot sin natur?), men efter att ha avverkat min arbetstid på det lokala korvhaket..err..bensinstationen så tänkte jag att det äntligen vore på sin plats.

Jag är ateist. Så, nu har jag utblottat mig för omvärlden som en veritabel stamkund på Sodom och Gomorras "Red Light District". Hursomhelst så fick jag en förfrågan av en sida - www.ateism.se - att skriva en artikel, vilket jag gladeligen accepterade. Jag skrev om en enkel artikel om Gud och logik, vilket länge gick under kristna människors radar. Detta tills alldeles nyligen då en teologstudent fick syn på denna och fick för sig att kritisera densamma; detta alldeles offentligt på hans apologetiska blogg
Jag kunde givetvis inte vända andra kinden till, utan tillgodose honom med en replik. Så varför inte stilla både min bloggtörst och kontrakritisera hans kritik på en och samma gång? Effektivitet är en bra grej. Jag återger inte hela min artikel i sin helhet, vilket skulle gå emot min strävan till effektivitet och således besparar många trötta ögon och allmänt utrymme.

John, som kritikern heter, skriver om min artikel följande:

"Jag förväntar mig då att han definierar den kristna Guden på ett sätt som alla kan hålla med om… Han väljer att definiera Gud på ett mycket konstigt sätt, som sedan visar sig ha en STOR betydelse i argumentets slutsats."

Att tydligt ge sin definiendum en definiens är imperativt vid varje seriös diskussion; även svammel behöver detsamma för att klassificeras som just svammel. Således postulerade jag i början vad som menas med ’Gud’, i syfte att utifrån dessa premisser kunna angripa detta på ett löjligt förenklat Booleanskt manér. Emellertid så är artikeln skriven av en lekman för lekmän och således undviker formell skrift i syfte att vara lättåtkomligt utan att undvika kritiska punkter. Så jag utgick ifrån att vi inte diskuterade en panteistisk syn på Gud i syfte att undvika trivialisering av hela konceptet.

Jag finner det beklämmande att John kritiserar min definition av Gud då de attribut jag nämner härrör från National Catholic Almanac ackompanjerat med en myriad andra fantastiska attribut. Detta nämnde jag i artikeln vilket min opponent - häpnadsväckande nog - missade. Så redan här fallerar hans kritik som reducerar hans fundament från vilken han angriper till en högst subjektiv allegori och således undviker att känna sig träffad av en etablerad (om än inte kontroversiell, givetvis) etikett. Det är olyckligt att termen ’Gud’ har utvecklats och ändrat skepnad ett flertal gånger under historien (från en semi-antropomorf sådan till dagens abstrakta väsen), så att man kanske kan hävda att min idé om Gud är förlegad. Ändock, redan här är det tydligt att jag och min opponent inte diskuterar samma ’Gud’, och således inte kan uppnå en gemensam grund att formulera en fruktsam diskussion utifrån.

Men för att gå vidare:

Ett av attributen som kan återfinnas i ovan nämnda källa är ”oförståelig” (eller intellektuellt ovetbar som jag skrev i min ursprungliga artikel). På detta reagerade opponenten sålunda:

”Om Gud inte kan uppfattas av vårat intellekt antar jag att vi sitter i klister. Eftersom ingen skulle förstå ordet eller begreppet Gud överhuvudtaget.”

Det är helt korrekt. Emellertid tolkade opponenten det något bokstavligt, då det som avsågs var att Guds essens och djupa sanning var outgrundlig och intrikat för människans underlägsna kognition – inte själva idén och grundläggande konceptet ’Gud’.

”Ovetbar är knappast heller det en korrekt definition på Gud. Tvärtom är det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är…”

Ovetbar är inte en korrekt definition, emellertid ett korrekt attribut som föreslagits av ovan nämnda källa. Ovetbar är inte att tolkas bokstavligt (bokstavlighet har väl aldrig varit exegetikens starka sida ändå), då det endast skulle reducera hela konceptet till en irrationell agnosticism, utan behandlas som en synonym till tidigare nämnt attribut.

”Outgrundlig är inte heller den en primär definition på Gud. Om det innebär: Gud är MER än vad jag kan uppfatta håller jag med"

Nu har min opponent insett, dock med sitt dubiösa användande av ordet ”primär”, att de tre attributen hör ihop och att vi således har rett ut mina premisser. Således har vi kommit överens om att Gud partiellt vetbar och således är ämne för rationalistisk kritik eller empiriskt spörsmål. Han fortsätter med att kritisera mina attribut tillägnad denne Gud sålunda:

” Hur är det då med att Han existerar utanför vårat fysiska universum? Inte heller det skulle en kristen hålla med om! Tvärtom, så passande nu i Pingst tiden, hävdar ytterligare en CENTRAL lära i den kristna tron att Gud sände sin Son som sände sin Ande, för att Anden (Gud) skulle bo med sitt folk. Tidigare var uppenbarelse områden för Gud tabernaklet och sedan templet, i det nya förbundet är det hos den kristna människan.”

Här försöker man rendera min premiss icke-valid genom att fly till propositionen att ”Gud är naturlig och EXISTERAR INNANFÖR vårt fysiska universum”. Detta ger endast att Gud är bunden av naturliga lagar vars attribut ger naturliga restriktioner till denna varelse och ger kontradiktionen att Gud inte är allsmäktig och evig och är porträtterbar. Att Gud är transcendent och övernaturlig är ett nödvändigt villkor för konceptet Gud. Endast på det sättet undviker man att decimera konceptet Gud till någon slags överlägsen utomjording på en annan planet som kallas ’Gud’. Gud blir då en naturlig varelse vars attribut vida överträffar människans dito men som är limiterad till naturliga lagar och kan ges fysikaliska, multimodala attribut. Om en sådan övermänsklig varelse är Gud för oss, är det inte mindre rationellt att vi är Gud för apor och således krackelerar begreppet ’Gud’ som ett relevant semantiskt objekt.

John fortsätter idogt:

” Gud är allsmäktig. Nu har jag alltså enligt Kenny gränssatt Gud som allsmäktig även i vår fysikaliska värld, och det kan man inte göra, eftersom det går emot hela definitionen av en gud.
Men, hur är det möjligt?”

Här lyckas John med att helt missa min poäng med Guds attribut. Det var genom det klassiska argumentet som jag nämnde som teologer uppfann de obegränsade attributen. Problemet är att obegränsade attribut är kontradiktoriska från början. Exempelvis betyder ordet ”allsmäktig” ungefär ”makt utan gräns”. Med Booleansk logik skulle detta resultera i ”~MG” som står för negationen av MaktGräns. Således blir detta attribut en negation; hur något inte är. Detta är egentligen en annan form av via negativa där att beskriva något genom att nämna hur något INTE är endast är absurt. Gud är begränsad av makt – det är inte heller en icke-existens. Gud är inte en hund – det är heller inte en icke-existens. Genom dessa negativa attribut är Gud synonymt med en icke-existens vilket givetvis är absurt. Således MÅSTE man ha positiva attribut för att ge en epistemologiskt sund diskussion. Detta ger att mina argument fortfarande är logiskt valida.

John tror även att allsmäktighet är ett legitimt attribut. Problemet, bortsett från den uppenbara negativa innebörden hos makt, är att makt innebär handlingskraftighet. Handlingskraftighet innebär att man är förmögen till handlingar. Men vad äro dessa handlingar? Handlingar är blott ett temporalt beroende medel för att uppnå ett annat temporalt successivt mål. En handling utförs således för att erhålla ett önskat resultat. Implikationen som uppstår är, förutsatt att Gud är allsmäktig, ej behöver utföra handlingar för att uppnå mål. Han är allsmäktig och således har uppnått alla mål, det finns inget behov av några onödiga handlingar – målen är redan uppnådda i och med Guds obegränsade och negativa attribut. Ytterligare trångmål kan skönjas då Gud heller inte kan sägas ha en MENING med sin existens – ty mening förutsätter något syfte och mål med varanadet. Gud är således en varelse som inte kan göra något och som inte har någon mening med sin existens.

Hursomhelst så fortsätter John att försöka verifiera Gud som vetbar:

”…det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är för människan genom sin tjänst, sin död och sin uppståndelse. Gud valde att göra sig själv vetbar. Han uppenbarade vem Han är!”

Detta skulle, enligt John, resultera i att Gud delvis ej är övernaturlig och att han är vetbar. Men att hänvisa till en icke-verifierad historisk figur och dennes utsagor om en Gud som ett slags giltigt argument för att Gud IDAG är existerande och allestädes närvarande är olyckligtvis bara absurt. Vi lever idag och måste arbeta intellektuellt utifrån dagens rationella underlag. John hävdar att Gud är tillgänglig och inte dold, vilket tyvärr endast medbringar att Gud är epistemologiskt vetbar i naturligt hänseende och således gränssatt av naturliga lagar och kausalitet. Det är endast genom att hävda att Guds existens residerar utanför de naturliga gränserna, och sålunda undviker de prekära konsekvenserna utav det, ackompanjerat av Tro och dogma som vi uppnått par.

Sedan skrev jag som ett summerande avslut i artikeln efter mina åsikter lagts fram: De flesta troende teister svarar då att "Ja, Gud är ovetbar, bortom vår förståelse och hans vägar är outgrundliga". Vilket John, oförstående, reagerade starkt på:

” Men jag frågar mig fortfarande, vad ÄR argumentet? Vart ÄR den logiska motsättningen?”

Problematiken ligger häri att Gud i någon mening är övernaturlig, vilket är en negativ form av naturlighet och således bortom de naturliga lagarna. Det säger oss ingenting om vad Gud är, endast vad han inte är och således kan reduceras till ren absurd smörja som inte säger oss mer än schizofrenproducerade neologismer. Gud existerar i någon mån i en övernaturlig dimension, vilket det inte råder några åsiktsmässiga diskrepanser kring.

Ett gruskorn i det redan befläckade maskineriet uppenbarar sig då alla former av attribut kräver kausalitet och limitationer för att kunna klassificeras och definieras. Detta då Gud antas vara övernaturlig, ty naturlig per definition är lagregelbundenhet. Restprodukten blir en entitet vars natur ej går att varken beskriva eller kontemplera. Gud är således existentiellt obestämd. För ett objekt (ja, även Gud är ett objekt inom metafysiken) att kunna existera måste det kunna vara NÅGOT, men vi har precis anlänt till slutsatsen att Gud de facto ej innehar något definitivt existensberättigande karakteristika. Gudskonceptet resulterar i två möjliga utvägar: antingen befinner sig denne inom de naturliga lagarna (och således direkt motsäger definitionen av Gud) eller så existerar denne utanför dessa gränser men inte kan ha några positiva attribut och således ej kan sägas existera överhuvudtaget - logiskt. Eller som Ludwig Feuerbach sade: ”To deny the qualities of a being, is equivalent to denying the being itself. A being without qualities is one which cannot become an object of the mind and such a being is non-existent.” Argumentet resulterar i en absurd agnosticism, vars huvudsakliga ståndpunkt skulle kunna sammanfattas såhär:

Agnostikern: - Jag tror på Gud, men jag vet inte vad det är och kommer aldrig att veta. Jag kan heller inte beskriva vad det är jag tror på, men av något outgrundlig paradoxal anledning gör jag det ändå.

Kort sagt är agnosticism en ståndpunkt som är ekvivalent med ingen ståndpunkt alls. Gud som semantiskt objekt blir jämförbart med en neologism såsom ”trofta”, vilket är ett ord jag endast hittade på för sammanhangets skull. Den innehar inga positiva karakteristika och är övernaturlig – således är min trofta Guds nyfunne klon. Summa summarum: Genom att säga att något är övernaturligt så innebär det intet annat än att säga att man inte har en aning om vad man avhandlar från början. Konceptet Gud är så långt ifrån logisk plausibilitet man kan komma och således gör vederbörande försvarare rätt i att retirera till dogmatik och tro.Debatten mellan ateister och teister är bland de mest, ur pragmatisk synvinkel, fruktlösa schismer som finns. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid på det, och ska nu gå och göra något produktivt som att beta av några "Futurama"-avsnitt samt inmundiga lite härligt vederkvickande kaffe! Gud vet ju ändå redan om via sitt allvetande huruvida jag blir frälst eller ej, så vafan.

Nostalgia

För inte alls långt bak i tiden ställde jag mig i fascination frågande till ett - för mig åtminstone - intressant fenomen. Sagda fenomen uppmärksammades av Nietzsche som nämnde att ”Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad”. Idkandes just en sådan godtycklig promenad slog det mig att det givetvis beror på avsaknad av kognitiv belastning i form av externt påverkande stimuli i kombination med att en individ utför ett kraftigt automatiserat beteende; exempelvis i form av en promenad vilket torde vara automatiserat för de flesta bipedala livsformer. Då man gör något i stil med en promenad hamnar hjärnvågorna ibland i alpha- eller thetanivå vilket stimulerar kreativt och fokuserat tänkande.

Hursomhelst, så är det just detta som gör sig gällande när jag ägnar mig åt min favoritaktivitet på sena sommarnätter: då man helt enkelt ger sig ut i bilen på en nyckfullt vald landsväg med sommarens soundtrack ljudande i stereon samtidigt som man beskådar solens crescendo vid horisonten som signalerar om en nalkande dag. Då jag befinner mig i dessa situationer erinras jag ofta om tidigare instanser av detta beteende; hur jag kände då, vilka aktiviteter som var aktuella och så vidare. Relativt överlägset så är det i denna fas i säsongen som bär på de mest minnesvärda stunder och erfarenheter vilket inte sällan leder till retrospektiva tankar som mynnar ut i nostalgi. Parallellt med detta beteende sällskapas jag med musik som gärna återkommer, huvudsakligen beroende på den nostalgi som bibringas som skulle ha gjort självaste Pavlov exalterad. Varje säsong så skapas en nytt soundtrack som kommer att prägla resten av året samt vara den frekvent mest spelade samlingen mp3:or på winamp otal nätter/dagar/år framöver. Redan idag är jag övertygad om att denna låt kommer outtröttligt spelas i diverse kontexter i min omedelbara närhet: ”Jack’s Mannequin – Dark Blue”.

Emellertid är jag av den uppfattningen att nostalgi är ett överflödigt – rentav destruktivt – ting. Ett konservativt förhållningssätt gentemot tid och det förflutna i synnerhet. Detta strider mot ett av de viktigaste postulaten för människans existens: utveckling. Ty utveckling är nyckeln till framgång och förbättring hos individer och samhällen. Nostalgi, ältande och den positiva attityden gentemot det förgångna kan snarast liknas vid emotionell masturbation; tillfällig utilitaristisk belöning utan någon egentlig konkret produktion. Trots mitt försök till en rationell inställning gentemot detta, anser jag alltjämt att det ibland kan vara värt att ta ”the scenic route”. Framtiden är ju trots allt oviss, liksom det förgångna – men det är ju faktiskt ett helt annat ämne för en annan tid.

Der wille zur augenmerk (part deux)

The power of accurate observation is commonly called cynicism by those who have not got it.

---George Bernard Shaw

Miljöhotet. Vart än blicken vänder kan man observera uttalanden och olycksbådande profetior; allt ifrån experter, akademiker, självutnämnda experter, journalister, dilettanter och svenssons har något att bidra med i den alltomspännande existensdiskussionen. Vi praktiskt taget bombarderas med åsikter och tolkningar och framför allt – spekulationer. Det är bäst att vi fattar ett beslut och skrider till verket kvickt! Eller? Ambivalens kring beslut kommer obönhörligen leda till arternas utplåning! Gemene mans attityd gentemot klimatet i allmänhet och hotet i synnerhet är fantastiskt relevant nuförtiden. Det skall initieras program, handlingar, planer. Vi ska rädda djur, vi ska rädda träd, vi ska rädda människor, vi ska rädda oss själva, vi ska rädda solen, vi ska rädda universum. Hedervärt, helt klart.

Många människor blir eld och lågor så fort en människa kan iakttas slösa med papper. Ve, denna synd! Skogen vars bestånd redan är reducerat till existensminimum! Nåja, det är ju inte helt rätt – skogen är faktiskt mer beväxt än någonsin, bortsett från regnskogen vars problem snarare är rotade i ekonomiska bekymmer än västvärldens leverne. Tack vare att vi utnyttjar papper så planterar vi som aldrig förr, vilket har berikat omvärlden. Det politiska ramaskri som borrat sig in i de offentliga rummen har skapat resonans och ringar på vattnet till världens sensationslystna medier. Stora rubriker med olycksbådande innehåll pryds sida vid sida med bilder på Linda Rosing och hennes senaste brösteskapader. Till och med filantropen Snoop Dogg uppträder i klimatets namn! Då måste det minsann vara ämne med substans och klart verifierat! En oljad blixt, är den bästa allegori jag kan finna för hastigheten med vilken exempelvis aftonbladet skriver om spekulativa fenomen såsom eventuella globaltäckande asteroidkatastrofer och förhastade klimatfrågor.

På samma sätt som det skapades panik när någon så mycket som yttrade ordet ”Akrylamid” och ”cancer” i samma mening, är det idag lika semantiskt emotionsladdat att ta upp klimat och miljö. Greenpeace är en av dessa lobbyistiska organisationer som kämpar för ett grönare samhälle. Inte mig emot, jag stöder själv Greenpeace med ekonomiska medel. Ibland tvivlar jag emellertid på deras medel, för att uppnå vissa lika dubiösa mål. Dessa individer är även aktiva inom ämnet ”genetiskt manipulerade livsmedel”, där dessa livsmedel är ett resultat från multinationella företag som endast är ute efter att tjäna pengar och befläcka den naturalistiska och goda människan. Enligt dem själva. Problemet är bara att sagda livsmedel beräknas ha räddat multipla miljoner med liv i utvecklingsländer, samt där Greenpeace är ansvariga för att ha dödat många liv genom att tvinga dem att slänga dessa livsmedel. Nåja, jag avviker från ämnet. Vill jag inte värna om miljön, kanske man kan undra efter mina haranger. Givetvis, dock så anser jag att den hysteri som står på scenen är överdriven och är mycket likt en dogmatisk religion om den inte hanteras korrekt. Vi är inte ens säkra på vad som orsaker denna globala uppvärmning, vi vet inget om orsak och verkan – kausalitet. Data tas fram kontinuerligt och är ämne för evaluering och slutsatser. Vi är inte ens säkra på om det är en naturlig effekt eller om vi är orsaken; vissa forskare hävdar att oceanernas strömmar är orsaken till uppvärmning; vissa forskare hävdar att solens naturliga temperaturfluktuation är ansvarig för koldioxidhöjningen. Ehuru! Vi skall minska förbrukningen av fossila bränslen, vi ska värna om miljön, vi ska nyttja hybridbilar och så vidare.

Det är den masshysteri och naiva emotionsorgasm som genomsyrar den passionerade och juvenila massan som är ämne för verbal pennalism här. Människor som suger åt sig åsikter vars kognitiva process går mot noll, som genomgår offentliga demonstrationer och sjunger sånger med vegano/antiglobaliserings/vänster/drogliberala/new age/wicca-innehåll utan att riktigt kontemplera över vad de faktiskt står för. Det bottnar i en önskan att uttrycka sig, att agera och försäkra sitt existensberättigande. Vi vill alla vara delaktiga i något, att kämpa mot ett mål och mening. Det är ju trots allt roligare att förespråka något och stå för något dramatiskt, och uppmärksamheten erhålls lättare. Det är emellertid inte ovanligt att det skymmer förnuftets perceptoriska periferi.

Människan skall handla med miljön i åtanke, men jag vill gärna att vi gör det utan att agera på innehållslösa tirader från paranoiainducerat nonsens. Jag kan dock ibland vilja sälla mig till skaran, och kämpa för något. Det är relativt tradigt att inte passionerat slåss för något av samma skala, på samma sätt som min rigida - och mycket explicita - ateism ibland kan uppfattas som tråkig av agnostiker och teister. Var är substansen och meningen?

Nåja, det är en annan fråga. Det vore bara trevligt att titta upp och beräkna den fallande stenens bana i luften innan den landar på marken för att undvika att få den i huvudet, istället för att springa någonstans i panik och eventuellt få den nedslagen i huvudet under uppviglat sinnestillstånd vars validitet blott vilar på en ekonomiskt styrd, tillika mediainducerad, masshysteri.

Julevangelium

Enligt den kristna doktrinen infaller varje år en period där Jesu födelse skall erinras och helgas medelst olika absurda ritualer och förfaranden. Detta faktum medför att jag erhåller ett litet studieuppehåll för att kunna hälsa på mina nära och kära, i syfte att kunna fira julens ankomst med dem.
Väl på plats vankas det mat, dryck, bitterljuva lata dagar smått präglat av julstress och så vidare. Detta i enlighet med den kristna traditionen.

Om vi backar tillbaka sisådär ett par tusen år, kan vi gräva fram en idé om ”original sin” – arvsynden. Detta är idéen om att människan i grunden är benägen till synd gentemot ’Gud’. Ur detta deriverades de sju dödssynderna som kom att bli ett postulat för hur människan skulle bete sig för att vara rättfärdig och god gentemot ’Gud’. Begick man ett brott mot ett av dessa skulle man fördömas till ett evigt, plågsamt liv i helvetet ackompanjerad av ’Djävulen’ – som tydligen inte är en trevlig man att ha att göra med. Varför ’Gud’ skapade honom vet nog bara Han själv.

Tanken slog mig, inmundigandes en eller två gudomliga saffransbullar som min mor gjort, att jag faktiskt har begått en dödssynd – frosseri - då jag ser att jag konsumerat halva min mors bullpåse – på denna heliga tid då jag skall akta ’Gud’ med vördnad och undergivelse. Vid närmare betraktelse färgas varje julbord av en veritabel dödssynd, där mat och alkoholhaltiga drycker förtärs med enorm energi.
Tankekedjan har sedan uppnått momentum då jag ponerar över de andra dödssynderna: högmod, lust, avund, girighet, ilska och lättja.

Stadskärnorna fylls på mer och mer med individer som avser att införskaffa diverse prylar att byta med sina vänner, i hopp om att få något ännu bättre tillbaka. Varje förväntansfullt barn öppnar för varje år dyrare och dyrare paket i hopp om att få mer och bättre ting än sina likar. Icke så förbluffande är då faktumet att girigheten tar överhanden för dessa ”fallna själar” – dödssynden är ett faktum.
Om det aktuella barnet ej får sitt önskade ting och något annat barn erhåller sagda ting, fylls denne av avund gentemot den andre – ännu en dödssynd att förakta.
När jag väl kommer hem till min familj över julhelgen, drabbas jag av en lättare letargi. Jag omfamnar en lugn tillvaro fylld av långa dagar i sängen och desto mer av improduktiva timmar framför populärmedia och sällskapsspel med mina vänner. Jag inser ganska snart att lättjan infaller obönhörligen – ännu en vämjelig dödssynd.

Julen handlar emellertid om så mycket mer än ovanstående. Vi bryr oss om våra vänner och familjer, utöver oss själva. Vi beklagar de otursdrabbade som inte har några vänner att älska och bli älskad av. Varje år blir de påminda om den ensamhet som råder och i vilken olycklig situation de befinner sig. Vi uttrycker våra sympatier samtidigt som vi fyller på fettdepåerna genom att öppna ännu en chokladask som vi genast trycker i oss eller någon annan. Medlidande är egentligen en känsla som görs sällskap av högmod och överlägsenhet, där vi vältrar oss i vår egen framgång som rättfärdigar vårt leverne och fördömer de apatiska antagonisterna – som vi dock uttrycker vårt medlidande för. Ännu en dödssynd gör sig således gällande.

Det är inte särskilt svårt att tillföra flera instanser där de övriga dödssynderna kan appliceras, lust och ilska.
De är basala mänskliga emotioner som likt de andra dödssynderna egentligen endast är mänskliga egenskaper med vilka vi betraktar och agerar på den omvärld vi lever i. Att identifiera dessa som någon vedervärdig synd är att förneka det fundamentalt mänskliga. Vi vill kunna vara stolta över våra framgångar, anamma lite högmod utan att underkastas för att ta bort fokus på individen och istället rikta den mot ’Gud’. Vi vill kunna uttrycka ilska för att försvara våra moraliska och etiska ställningstaganden, vara lata för att kunna kontrastera och balansera ett hektiskt vardagsliv, uttrycka avund för att ha något att sträva mot och vara likaledes giriga.

Julen kan således, ur ett skeptiskt perspektiv, ses som paradoxalt och som en fundamentalt antikristen tillställning fylld av dubbelmoral och hyckleri. Kanske likt kristendomen i övrigt. Det är kanske dags för oss människor att anamma ett mer humanistiskt perspektiv på julen, som kan bibehålla sin socialt värdefulla tradition utan att påverkas av semikristna doktriner. Men jag tar ändå ner julstakarna den trettonde efter jul, då nådde ju de tre vise männen fram till Betlehem - det måste vi ju beakta tills dess.