Janus

När det gäller affekt för andra människor så beter vi oss som utilitarister, där vi gör moraliska bedömningar av handlingar och beteende utifrån subjektiva preferenser snarare än universella eller transcendentala värderingar.

"Varje människa betecknar det som behagar och förnöjer honom som 'gott'; och 'ont' det som misshagar honom: på samma sätt som alla människor skiljer sig från varandra till kroppskonstitution, så skiljer de sig också från varandra vad gäller uppfattningen om gott och ont."

--Hobbes

Om någon uppfattar att någon gjort denne ont så beror det på att man "misstyckte" eller kände sig kränkt, och inte därför att personen i fråga är ond. Individens egna värderingar fungerade som ett rättfärdigande av en situation, snarare än som en förklaring till "ondgörarens" brott i enlighet med en absolut norm. Dett är ett klassiskt misstag som mannen med mustaschen iakttog:

"Till att börja med betecknar man individuella handlingar som goda eller onda helt utan avseende på deras motiv, och bara med hänvisning till deras nyttiga eller skadliga konsekvenser. Snart glömmer man emellertid dessa beteckningar, och tror att egenskaperna 'gott' och 'ont' finns inneboende i handlingarna utan avseende på deras konsekvenser..."

--Nietzsche

I affektens värld så är det således vad som ger tillfredsställelse och smärta som avgör vad som individen tycker är gott och ont, och vilka etiketter som oaktsamt kan klistras på. Man är en egocentrisk moralist som dömer vad som är rätt och fel utifrån sina egna intressen. Ens moralkodex är inget annat än en sublimering av ens begär. Och i ögonblick av oaktsamhet, eller litervis med alkohol, så är det lätt att uttrycka dessa förenklingar av verkligheten till vederbörande "ondgörare", trots att man egentligen själv är egoistisk snarare än vice versa. Och trots att man har gjort sig införstådd och rationaliserat sig till att "ondgörarens" handling egentligen endast är av godo, kan man inte skaka av sig känslan och åsikten av att ha blivit ondgjord.

Vidare är detta ännu ett ypperligt exempel på när den rationella sidan - kognition - av en själv inte lyckas utgöra sig till envåldshärskare och stävja inflytandet från affektens sida - emotion.

Men jag vet att det är rätt.

Palate

Bland det absolut bästa jag vet är att köra bil, och detta både att köra själv och i sällskap med andra. Förutom det uppenbart terapeutiska i att göra något repetitivt, och sålunda inträda i en slags introvert trans, så är frihetskänslan i fokus. Att med kort varsel ta sig från A till B är naturligtvis en viktig del i detta, men det är också något i själva rörelsemomentet som är intressant. Genom att köra fort så är det som att man expanderar rent spatio-temporalt; man tar upp lite större geografisk plats när man rör sig, även vid en viss given punkt i tiden. På så sätt känns det som att man är större, och i förlängningen också mer signifikant för världens existens och mer anknuten till den. Låter givetvis som rena gojan, men det var en känsla jag fick senast idag.

Eller så är förklaringen lika enkel som uppenbar – distansen minskar sin signifikans och därvid blir världen lite mindre voluminös. Oavsett hur det egentligen förhåller sig så är poängen att bilkörning är en uppskattad aktivitet (särskilt nu med tanke på att jag saknar egen bil men temporärt har tillgång till en), och av ovanstående resonemang att döma så skulle man kunna dra slutsatsen att jag är en fartdåre med hybris. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka det; jag är en beklagansvärd konformist som gärna håller hastighetsgräns+10km/h. Denna tumregel leder inte sällan till en viss frustration när någon medtrafikant håller hastighetsgräns-10km/h vid optimalt väglag och en visuell sikt som skulle få Kopernikus att smälla av utav hjärtsvikt.

--

När man då kommer på sig själv med att ligga bakom en bil med hastighetsgräns-15km/h först efter ca. en halvtimmes Följa John, samt att man skulle göra vad som helst för att få bilfärden att vara ännu längre än vad den egentligen är, då måste man erkänna att sällskapet i bilen är något utöver det vanliga.

--

Fick besked från San Diego att Dept. of Homeland Security nu fastställt att jag inte är någon terrorist, samt att jag har Visum-dokument som skickats till mig. Det var som tusan…

You May Emerge From This More Dead Than Alive

Om någon skulle skriva min biografi, så skulle det säkert vara Stephen King. Intressant uppbyggnad som löper ut i ett mäkta oödesmättat antiklimax. Från elegi till fars, eller från fars till elegi. Langoljärerna comes to mind.

--

Jag såg den gillrade fällan på avstånd. Den är som ett slutkapitel som ingen läser för att intrigen redan är avslutad.

--

"Get out of here and move forward. This never happened. It will shock you how much it never happened."

-- Don Draper

--

Återupptäckte post-rock bandet "Hammock" som bl.a. pryder serien "Californication" med sin närvaro, samt att de har en vacker Ingmar Bergman-referens i den här låten. Den som identifierar hela den svenska monologen i låten , samt namnger filmen i vilken den figurerar, får ett pris! Den här låten för tankarna till Twin Peaks, som alltjämt betingar upplevelsen med en synnerligen välstämd bitterljuv känsla. Hammock brukar vara fullkompligt perfekt pluggmusik mycket tack vare sin vemodiga tonart och tempo; detta tillsammans med det faktum att musiken huvudsakligen är lättlyssnad och instrumental som undanröjer eventuella verbala uppmärksamhetsinterferenser.

--

Emellertid passar musiken alldeles ypperligt för andra tillfällen.

Libertin

Lösningen på alla ens problem är lika välkommen som ovanlig; i de flesta fall handlar Lösningen om självmord, där man vid sitt beslut finner total förnöjsamhet och lättnad över att det fattats. I mitt fall handlar Lösningen dock om något helt annat, men ändå något som kan åtgärda öppnandet av självaste Pandoras ask.

På bilden ser man campus på UCSD. Kan bli bra. Nu hoppas jag bara att Department of Homeland Security inte misstycker och klassar ateism, liberalism och fulvinsbryggning som terrorism!

--

Allt kan förändras över en helg. I sanning.

--

Jag är en väldigt okomplicerad människa; till och med träden förstår mig. Jag ligger ju under dem också. Jag är som vilken lövhög som helst.