Qualia

Efter en liten uppfriskande höstpromenad så fick jag för mig att skriva om kvalia (eng. Qualia) och hur det kopplas till jaget. Den uppmärksamme individen upptäcker dock att jag skrev om jagets icke-existens för ett par inlägg sedan, vilket kan uppfattas som hyckleri eller i värsta fall någon form av begynnande schizofreni, vilket är korrekt och jag vidhåller mitt perspektiv; dock bör jag klargöra att känslan tillika illusionen av ett jag är det som jag åsyftar med kopplingen till qualia (i ärlighetens namn är den svenska termen fruktansvärd, så jag håller mig till den internationellt gångbara sådana). Jag anser att qualia kräver ett meta-jag som representerar den subjektiva upplevelsen, även om detta meta-jag inte har något med ett faktiskt jag att göra. Jag hittade detta klipp med Ramachandran (som förövrigt är något av min cerebrala Adonis som den neurovetenskapligt inriktade kognitionsvetare jag är) där han spekulerar kring förhållningen mellan dessa termer. Jag låter honom tala, inte bara för att jag håller med utan också för att hans kroppsspråk och retorik är något...utöver det vanliga.




Jag sympatiserar med hans synsätt, emellertid vill jag använda begreppet känslan av jag snarare än ett faktiskt neurologiskt realiserat jag. Vidare vill jag lägga till en kortikal struktur som imperativ för realiserandet av denna känsla - insular cortex, som jag förövrigt håller på att studera i ett pågående projekt. Men annars köper jag hans ansats. Förvisso tror jag att det finns nivåer av qualia och att dessa kan realiseras med olika kortikala nervbanor beroende på nivå, men det är oväsentligt i sammanhanget.

Om det finns en akademiker som gör mig skräckslagen och fascinerad samtidigt, så är det denne man! Här är det inte om blickar kunde döda, utan om kroppsspråk och explosiva klusiler kunde döda! Prospekterna på att jag kanske ska möta denna man under mitt exjobb i San Diego (ta i trä, peppar peppar osv) är faktiskt riktigt episkt.