I am Jack's sense of Happiness

I en tid präglad av ständiga åtaganden, uppsatser, deadlines, åtaganden, deadlines och uppsatser såhär i slutfasen av terminen är det inte helt ovanligt förekommande att man känner sig något mättad, stressad och allmänt agiterad. Maratonsessioner av arbete är något jag aldrig excellerat, men som den veritabla utilitarist jag är har jag lyckats finna ett vinnande koncept för att uthärda långa kvällar. Det handlar inte om någon mysticism eller plattityder från Mia Törnblom a.ka. licensierad livscoach™, tvärtom så är lycka en av de mest simpla emotioner som existerar. Faktum är att det – rent fysiologiskt – räcker med att forcera fram ett artificiellt leende ett par minuter varje dag för att signifikant öka serotoninnivån och det allmänna välbefinnandet som nästan kan liknas vid eufori. Detta tack vare människans eminenta feedbacksystem. Så jag botar numera alla mina problem genom att ständigt sitta med ett fånigt leende när jag pluggar! Nej, givetvis inte; poängen är att det inte behöver vara så svårt att vara lycklig som kreti och pleti itererar in absurdum. I min mening behöver inte lycka vara synonymt med någon form av världsfrånvänt självförverkligande i Maslows anda, utan snarare om önskvärda trivialiteter.

Så vadan denna allmängiltiga känsla av misär bland så många människor? Lika förmätet som självklart och icke-originellt kan man väl beskylla vår mysiga konsumtionskultur blandat med en skvätt vanföreställningar. Vanföreställningen består enligt mig i den desillusion som träder i kraft då vi ideligen letar efter form av lycka långt mer komplex än den som faktiskt existerar. Vi letar efter något som inte finns, vilket givetvis leder till sagda besvikelse. Ungefär enligt samma manus som kvinnor som tittar alldeles för mycket på Hugh Grant-filmer ala Love Actually som sedan letar efter just den där sublima Kärleken. Enligt studier så är dessa romantiska konsumenter signifikant mer missnöjda med sitt kärleksliv än andra människor.

I am Jack’s complete sense of surprise.

Så enligt samma mekanik är människan olycklig. Skogen är i vägen för träden, så att säga, och leder till en kognitiv dissonans som får hundens jakt på sin egen svans att verka meningsfull.

Själva konsumtionsfällan ger sig till känna så att vi aldrig känner förnöjelse; vi letar ständigt efter DEF efter att vi erhållit ABC. Människan förväxlar lycka med önskningsuppfyllelse, vilket gör att denne oupphörligen kommer att fortsätta att försöka uppfylla sina önskningar så fort en önskning uppnåtts som sedermera leder till flera önskningar att uppfylla och en ständig känsla av misslyckande och otillfredsställelse som obönhörligen infaller. Allt detta när man egentligen bara behöver höra ett simpelt skämt, prata lättsinnigt med en god vän eller bara le artificiellt. Vi måste döda illusionen om det grönare gräset. Men gräset kommer alltid att vara grönare så länge som företag talar om för oss att produkter kommer att göra oss lyckligare. Lite schysstare bil, lite schysstare TV, lite schysstare kök, lite schysstare allting. Om alla gick runt och var lyckliga och tillfreds, vem skulle då spendera sina pengar? Vi jobbar ihjäl oss för att tjäna pengar för att få våra vanföreställningar realiserade. Allt detta för att vi tror att lycka är något komplext.

Det är det inte.

Jag är inte det minsta bättre. Men när jag susar igenom en ljummen sommarnatt, med alldeles för stora hörlurar, på mina inlines - då är jag lycklig som få.