Om vänskap och insikt

Häromdagen for jag, tillfälligt åtminstone, tillbaka i tiden åtta år. Spektaklet gick helt enkelt till så att man sammanstrålade med en samling människor som huvudsakligen försvunnit ur ens liv tillika identitet. Det var dags att möta sina demoner i form av en klassåterträff med högstadiet. Det var med en något ambivalent inställning jag bemötte detta.

En, åtminstone skenbart, vidmakthållen praxis för egen del är att undvika att älta och observera tiden retrospektivt. Jag söker ständigt att rikta blicken framåt; att inte involvera onödiga ögonblick av nostalgi och trygghet i min ekvation till utveckling eller någon form av framåtskridande. Därmed inte sagt att man skall försumma förgången tid med dess berikande erfarenheter och ljusa ögonblick, emellertid är jag av den enkla åsikten att människor tenderar att se sig om alltför ofta av olika skäl. Outforskade vatten kan ju tyckas vara ekvivalent med olycksbådande sådana, trots orimligheten i själva resonemanget. Att förebåda katastrofscenarion kan antas vara en enklare utväg, oavsett om det – ex post facto – visar sig vara korrekt eller inte. Man har inget att förlora, kan tyckas – vilket givetvis är felaktigt. Inställer man sig på katastrofscenarion repellerar man även möjligheten för succé. Det finns de extrema tänkare som anser att historien är roten till alla ständigt itererade misstag; detta då vi antar historiska händelser och resultat som någon slags modell av verkligen såsom den är och ständigt åberopar samma historiska cykel av misstag och framgång. Dock så leder detta anammade ad hoc-perspektiv ofta till feltolkningar, medveten förvrängning av information och allmän villfarelse. Naturligtvis är beaktande av historien inte helt och hållet negativ. Hur skulle vi annars lära av våra misstag? Men detta kan te sig av två sidor av samma mynt: på samma utgångspunkter som att vi lär oss något av våra erfarenheter så genererar vi möjligheter att begå dem igen som en produkt av stereotypt och enfaldigt tänkande.

Hursomhelst så fick jag nyligen möjligheten att stirra ett exempel av den förgångna tiden i vitögat. Detta manifesterades, enligt ovanstående, så att det anordnades en klassfest för min gamla högstadieklass, vilket bäddade för diverse hypoteser om människors utfall samtidigt som det stimulerade en viss genuin nyfikenhet. Förväntningar är alltid intressanta; oavsett vad som avhandlas så är bristen på data något attraktivt – något som för nyfikenheten till törst efter kunskap. Dock så är ofta förväntningar missriktade, lite beroende på vilken kontext som gör sig gällande. Illa kalkylerade och övervägda förväntningar är något av ett gissel som många människor drabbas av. Initialt har det väl egentligen inte så mycket med det explicita objektet som förväntningarna kan skyllas på, utan helt enkelt på den subjektiva och juvenila chimären om verkligheten. Det okända är ju lika delar intressant som skräckinjagande, eller hur man nu ska uttrycka det. Hursomhelst så angrep man situationen på så sätt att man hade förhoppningar på en viss konstans hos de personer som skulle träffa; givetvis vill man ju känna igen personerna och associera dem med sina respektive identiteter. Kontrasterande mot detta är förhoppningar och förväntningar på olika former av utveckling hos samma individer. På ett bitterljuvt sätt kan man konstatera att de olika hypoteserna som formades kring varje individ, tämligen ofta, infriades. Personerna var sig lika, de idkade det leverne som förutspåtts och var i största allmänhet ekvivalenta med de åtta år yngre individerna. Emellertid kan man skönja en viss trygghet i detta; att veta att personer förblir desamma. Det är väl denna trygghet som bottnar i att vi de facto har en viss given identitet och definition på existens. Ovillkorligen så såddes ett frö i huvudet som ifrågasatte sin egen persona och den egna mikroevolutionen. Bortsett från denna desillusion så var själva tillställningen mycket gemytlig. Gamla vänner att socialisera och fraternisera med är något som man allt för sällan evaluerar tillräckligt högt; att både få en uppdatering om gamla bekanta som man tappat kontakten med men som man ändå bryr sig om. Samtidigt som detta erbjöd tillfälle att delge tid till att umgås med personer som mer eller mindre kan klassificeras som själsfränder är ju något att omfamna i allra högsta grad. Jag förmodar att det är enkelt att låta individer glida iväg i denna ålder då saker sker relativt snabbt – människor flyttar utomlands och bedriver studier som man spenderar alltför lite tid med. För att citera en viss stackare i en viss bil: ”Människor växer inte på träd”. Så oavsett den uppenbara klyschan är det rättfärdigat att bejaka den förlegade identiteten – den är ju trots allt ett fundament för den nuvarande personen som man faktiskt är.

Pendeo

”It is not always the same thing to be a good man and a good citizen”
--Aristoteles

När barn uppfostras är alltid målet för den auktoritära förmyndaren att stipulera och lära ut till barnet vad som är rätt och fel. Att ledsaga barnet så att det inte stjäl, inte slåss och i största allmänhet är, vad man skulle kunna kalla det, rättrådig. Barnet indoktrineras till den enkla binära världen där allt är svart och vitt; det finns ett givet rätt och ett givet fel gällande beslutsfattande i varje given situation. I den domän som barn huserar kanske situationerna är så pass mundana att det är en generellt fungerande strategi, som helt enkelt slås till i spillror när verklighetens dörr öppnar sig några år längre fram. För nog är det väl lite väl grovt förenklat att säga att allt är antingen rätt eller fel, eller kanske är det bara bristande information och ignorans som gör att det ter sig som att det inte finns ett rätt och ett fel?

Faktorer som är bakomliggande varje beslut är otaliga. Och en stor procentuell andel härrör ur sociala aspekter, där vi förväntas uppfylla särskilda betingelser som enligt den stora massan anses vara eftersträvansvärda och icke-agiterande. Således är en stamkund hos den villrådige människan tanken ”Vad skulle andra människor tycka om jag gjorde såhär?”, där vi på något sätt försöker integrera våra personliga åsikter med kollektivets i en fin beräkningsprocess för att få fram ”rätt” beslut. Denna kompromiss mot konformism kan ju tyckas skälig, speciellt när vi faktiskt värderar oss själva utifrån andras åsikter och syn på oss som individer. Desto mer prekär blir omständigheten om uppfattningen om rätt går näst intill diametralt emot kollektivets, där det egentligen inte existerar en gyllene medelväg. Inte utan förkastliga konsekvenser som följd åtminstone.

När emotioner är iblandande har vi en förmåga att agera synnerligen irrationellt, eller rationellt beroende på hur man ser på det. Då kan vi sällan sätta fingret på vad som gör en giltig slutsats just giltig. Våra medvetna, explicita, tankar upptar ju uppenbarligen en relativt liten del av vår totala pågående kognitiva aktivitet, och i många resonemang kan försöksdeltagare i experiment inte verbalt redogöra för sin introspektion – utan litar mycket på en ”magkänsla” – intuition, och således implicita tankegångar. Så ibland kanske det är rättfärdigat att handla utifrån dem, oavsett vad massan anser om det. En överväldigande majoritet av den stora massan är ju trots allt relativt ignoranta och tämligen enfaldiga, i alla fall om man sympatiserar med piedestalupphöjde, åtminstone enligt hans egna självbild, Schopenhauer och hans intelligenta misantropi. Det kanske är på sin plats att lita till sin egna begåvning och förmåga.

Så när man hyser dessa tvivel om rätt och fel blir ofta utgången någon slags pseudo-kompromiss där man försöker legera variabler från båda läger, vilket obönhörligen leder till en alldeles eminent soppa.

Uttrycket ”Varken hackat eller malet” comes to mind. Jag antar att endast tiden och andra externa faktorer utvisar om vakuumet blir hackat eller malet tillslut.

Non sequitor

“If you cannot get rid of the family skeleton, you may as well make it dance.”

--George Bernard Shaw

Även om gode herr George Bernard Shaw verkar ha en märklig förkärlek till empiricismen, så är han är en fascinerande cyniker och realist. Eller ja, cyniker och realist är väl i mångt och mycket synonymt med varandra – men det är irrelevant för stunden.

Utveckling är intressant. Inte bara från ett individuellt perspektiv med jaget och dess attribut i centrum där man strävar efter självförverkligande med allt vad det innebär, utan från ett makroperspektiv med multipla individer över ett större tidsspann. Evolution med andra ord. Den där vackra teorin om fitness och reproduktion över en väldig mängd generationer där fördelaktiga gener favoriseras i ett flux och förs vidare av den tidigare generationens lyckligt lottade själar. Att på något sätt bortse från sitt futila individcentrerade perspektiv inger någon slags lättnad. Projicera bort och ignorera sitt egenvärde i den upplysta omvärld vi nu befinner oss. Människor anser sig alltid ha en relativt omfattande uppfattning om sig själva, vilket – i motsats till vad vi ofta behagar tro - ofta missar målet med flertalet meter i anspråk. Ibland måste vi anamma den tanken att vi är vår största kännare tillika bedragare.

Jag har alltid ansett att människor som bedriver aktivitet inom den andliga/ideella domänen har det simpelt i största allmänhet – jag menar, även martyrskap är enkelt så länge man lurar tillräckligt många människor att kontemplera det. Må det vara Che Guevara eller Muhammed. Skillnaden mellan Al Qaida och Jesus är egentligen marginell, bortsett från det faktum att Al Qaida-medlemmar är bekräftat existerande livsformer av den mänskliga rasen. Så om man inte riktigt kan bekanta sig med dessa ideal eller tankegångar så kan andra – mer materialistiskt beskaffade – perspektiv omfamnas. Man skulle kunna hävda att den evolutionära psykologin är spekulativ och cynisk, med dess jägarsamhällen och simpla utveckling och – i viss mån – tilltalande logik. Det är inte politiskt korrekt att framhäva orsaker till varför män föredrar kvinnors blonda lyster i håret, eller fertila smala midja vilket korrelerar med reproduktiva hormoner som utsöndras i hypofysen. Det är blott en social konstruktion av patriarkatet, enligt den förnöjsamma socialvetenskapen. Så med tiden kan vi ju bara hoppas att män med adekvat IQ blir mer reproduktivt eftertraktade i denna tid av informationsprocess än män med stora muskler som fungerade som fysiskt skydd mot animaliskt angrepp för många tusen år sedan. Emellertid så är ju inte reson och mutation alltid i tangent.

Det jag egentligen vill komma till är att anledningen till många givna konsekvenser inte nödvändigtvis behöver vara så märkvärdiga. Omfamna idéen att prejudikatet om öde och mening helt enkelt är förlegad och att ta aktivt ansvar för de val man gör på grund av konkreta och givna orsaker. Och inse att man fattar besluten enbart av den enkla anledningen att man har möjligheten att fatta sina egna beslut och stå för dem. Det är väl ett mer stimulerande och frihetsgivande substitut för högre mening om något.

Produktivitet är vad evolution kretsar kring, och vi lever ständigt i en kamp mot andra individer i alla närvarande åldersperioder. Det verkar dock som att en viss given åldersperiod är mer aktiv inom just alla sorters produktivitet; både inom kriminalitet, eller genialitet såsom konstkreationer eller jazzkompositioner gör sig gällande. Mellan 15-30-års ålder så eskalerar kriminell aktivitet tillika allmän produktivitet såsom ovan nämnda företagsamhet, vilket bottnar i någon evolutionär önskan om reproduktiv framgång. Eller helt enkelt som Alan S. Miller relativt förenklat uttryckte det:

“Men have had to conquer foreign lands, win battles and wars, compose symphonies, author books, write sonnets, paint cathedral ceilings, make scientific discoveries, play in rock bands, and write new computer software in order to impress women so that they will agree to have sex with them. Men have built (and destroyed) civilization in order to impress women, so that they might say yes.”

Ovanstående är så förtjusande politiskt inkorrekt och - i viss mån - sant att jag inte kan låta bli att småle och samtidigt ana oråd inför den ignorans vi ständigt vi måste bearbeta. Faktum är att jag, evolutionspsykologiskt sett gällande ålder, befinner mig vid ett vägskäl där det gäller att kristallisera mina färdigheter för att öka mitt reproduktiva värde. Jag är ju trots allt 23 jordsnurr så att säga, och det vore ju uppriktigt deprimerande att försöka uppnå något mitt under den kognitiva deklinationen som faktiskt är närvarande inom snar framtid. Å andra sidan; ska man ta till sig någon socialvetenskaplig konstruktion, så bör ju ovanstående ålderskris inte vara en utav dem.

Eller så skrattar jag gott åt föreställningen.