Ett lyckat misslyckande.

Ikväll försökte jag ändra på mina bloggvanor. Det är en sen, händelsefattig måndagkväll, vilket jag ansåg skulle bädda alldeles utmärkt för ett inlägg. Väl stationerad vid tangentbordet så infinner sig, tämligen förutsägbart, en form av skrivkramp. Att prestera olika former av aktioner på beställning är inte alltid så lätt, det blir lite som att försöka snyta sig utan att vara snuvig – syftet tillika essensen av hela momentet upphör. Min favoritförfattare av aforismer sade en gång:

"Alla goda idéer uppkommer i samband med en promenad."

Något av en poäng tycker jag mig kunna skönja, men vad som är tankeprovocerande i en promenad i det fria vet jag dock inte. En kontingens är, speciellt i dagens informationsprocessamhälle, att vi vederlägger den informationsstress och allmänt anammade normen att snabbt processa information av olika modalitet för att helt enkelt överlämna våra kognitiva resurser till reflektion. Av vardagliga, eller mer djupsinniga diton. För som det är idag, så omges vi ständigt av filmer, spel, musik, människor och text var vi än befinner oss. Information som ständigt kräver kognitiv bearbetning. Dessa upptar mycket av vår explicita och även implicita uppmärksamhet, vilket obönhörligen leder till att väldigt lite tid ägnas åt introspektion eller vardagsfilosoferande.

Jag genomförde faktiskt ett sådant litet experiment, då jag försökte eftersträva all form av aktivitet utom att läsa den aktuella kurslitteraturen. Jag gav mig själv dispens emellertid för att få lyssna på "Miles Davis – Blue In Green", som jag anser lite är av ett mästerverk – samt att den inte innehåller någon form av lyrik som kan fungera som en lingvistisk/symbolisk störning för min kognitiva prestanda. Den fungerar helt enkelt som en emotionell förstärkare. Subtil. Resultatet av mitt rudimentära experiment blev ganska icke-glamoröst; inga snilleblixtar eller djupa perspektiv. Dock så infann sig några former av triviala, om än ibland ganska underhållande, självinsikter - och det är ju åtminstone inte ovälkommet. Så jag får helt enkelt lämna den seriösa och allmännyttiga tankeverksamheten åt mer begåvade individer. Ibland är det bra att inse begränsningar i tillvaron, om än icke låta sig hindras utav dem.

Det är ett psykologiskt vetenskapligt faktum att en överhängande majoritet av oss människor anser sig vara bättre än sina likar på olika förmågor. Ett exempel på detta är att de flesta män anser sig vara bättre än genomsnittet på att köra bil. Ett annat exempel är att de flesta människor anser sig vara mer fysiskt attraktiva än genomsnittet. Det är egentligen inte negativt, jag är faktiskt glad att jantelagen inte är allmänt vedertagen längre. Om jantelagen stimulerar fem människor till självinsikt, så falskeligen stimulerar den även två människor till orättfärdigad underskattning och således inhibering av deras ambitioner och potential. Då ser jag hellre att fem människor får ett hårt fall mot verkligheten och två individer med framtiden i blickfånget. Dagens barn växer idag upp med TV-serier och filmer som presenteras dagligen. Barnen exponeras varje dag för exotiska berättelser, rockstjärnor, idrottsstjärnor och vetenskapliga genier. Detta torde leda till att barn accepterar detta som ett normalförfarande av utveckling – att vi helt enkelt väljer ett område av expertis och vi alla blir kända i någon mening någon vacker dag. Många kommer till förtret se sina drömmar tillintetgöras progressivt med uppväxt. Å andra sidan influeras många i samma grad till stordåd. Det går kanske jämt ut helt och hållet - vår initiala naivitet kanske inte är helt med ont uppsåt. Det finns ju ett gammal ordspråk som lyder:

"Den som gapar efter mycket, mister oftast hela stycket."

Ovanstående kanske är en kvarleva från det mer extrema socialist-Sverige, men det kanske är dags för oss alla, oavsett vem vi är eller i vilken tid vi befinner oss, att ta ett ordentligt bett ändå.