Behaviorism och Nya tider

En gärningsman tenderar att återvända till brottsplatsen. Samma princip ter sig kunna appliceras på bloggar uppenbarligen…

Generellt sett handlar mina bloggar relativt sällan om mig själv, åtminstone på ett emotionellt plan. De är oftast iakttagelser på fenomen som uppstår i min omedelbara omgivning. Det är förvisso inget fel med det, det är sannolikt att det är en reflektion av mig själv om hur jag är som individ. Eller så är det bara ett stilistiskt drag i mitt skrivande – jag vet faktiskt inte. Jag ser mig som en emotionell person, men exponering av känslor i digital form för allmän beskådan kanske inte är min kopp te, helt enkelt. Kanske är det en sida i mitt skrivande jag väljer att inte utveckla.

En ledstjärna för de flesta människor i samhället är att sträva efter utveckling, detta exkluderar dock vissa givna avvikelser som exempelvis innevånare i Askersund som befinner sig i någon slags anomali i rumtiden och således ej påverkas av tidens tand. Om en människa upptäcker livselixiret och nyckeln till evig ungdom - eller evig ålderdom om man ska vara realistisk – så är sagda individ garanterat från Askersund.
Staden där de gemensamma och mest kittlande samtalsämnena är vädret, semestern och skvaller om kvasi-sodomitiska aktiviteter.

Jag avlägsnar mig nu från denna stad efter en temporär backtrack från Örebro och har kursen inställd på Linköping och studier i fyra år framöver. För er halvmänniskor som inte kommunicerat med mig i någon form det senaste året, kan jag nämna att jag ska studera Kognitionsvetenskap. För att undvika att denna blogg ska innehålla 90% förklaring av sagda utbildning så hänvisar jag er hit: http://www.kogvet.se/index.php?id=157
Något som jag sett fram emot i över ett år fick plötsligt en något bitter avsmak tack vare att jag träffade Mia, och alla de underbara stunder vi tillbringade tillsammans. Jag väljer att se möjligheter för oss; bland de många saker vi hade gemensamt var vår avsky för begränsningar och således ett område jag inte ens tänker beblanda mig med. Möjligheter är värt allt.
Trots att en människa behöver förändring för att växa, så behöver samma människa även ett fundament. Fundamentet består av vissa grundläggande behov som exempelvis näringsmässig tillfredsställelse likväl som social trygghet och rutiner. Rutiner gör att vi finner trygghet i tillvaron, där annars så många sinnesintryck skulle skapa kaos. Rutiner kan dock övergå till excess, som utmynnar i ett statiskt leverne. Vi stagnerar. Vi blir rigida och tröga. Detta undviks genom att utmana sig själv för att finna ny stimulering.

På samma sätt som en rät linje är kortaste sträckan mellan punkt A och punkt B, är rutiner och scheman den kortaste sträckan mellan nuet och döden.

Begynnelsefundamentet i Linköping är en social krets där jag dels har David, som erbjuder sällskap och provisorisk logi; dels CSN som erbjuder monetärt stöd; dels Universitetet som erbjuder stimulerande aktivitet och socialt umgänge. I denna bördiga trygghetskompott ges jag tillfälle att utvecklas.

Man skulle kunna påstå att min strävan efter utveckling är fåfäng, att det är en destruktiv jakt på någon slags chimär till självförverkligande. Det är mycket möjligt, men även destruktion är en form av kreation. På sikt tror jag emellertid inte att det kan komma något negativt ur en sådan exkursion, oavsett egentlig målsättning eller kortsiktigt resultat. En man hävdade för länge sedan att människan endast är summan av sina minnen och erfarenheter, vilket obönhörligen skulle leda till att en ny erfarenhet av denna magnitud (relativt till mina egna tidigare erfarenheter givetvis) skulle ha en mycket stor inverkan på den personlighet som skulle utformas därefter.

Jag är faktiskt glad att han hade fel.