Slutgiltiga målet kartlagt.

Till slut kom den där tiden på året då man, åtminstone skenbart, faktiskt kontemplerar över hur vändpunkten i livet kommer att manifesteras. Akademiska studier? För all del, men ambivalensen blir inte mindre påtaglig, till alla Sartre-existentialisters stora jubel förmodar jag, när utbudet är så brett som det faktiskt är. Jag menar, det finns säkert folk som idogt och allvarligt förkovrar sig i kyrkologi och exegetik, men vafan. 10p Mykologi månne? Det torde lära mig att tackla ett eventuellt mögligt duschdraperi!
Bidrar denna mångfald av val, inte bara akademiska val i allmänhet givetvis, till en prominent ökning av stress? En stress att uppnå framgång inte enkom ekonomiskt, utan även statusmässigt och socialt. Det sägs ju att "Gemene man är sin egen lyckas smed", att vi alla kan bli vad vi vill.; "Inget är omöjligt" och andra urvattnade klyschor.

Att uppnå denna framgång (ekonomiskt, socialt whatever) har ju ett slags fundamentalt syfte – affektion, respekt, validering av sitt självvärde. En form av existentiellt - och gärna guldkantsförgyllt – kvitto.
Även om alla (De flesta kanske är mer ackurat) skulle ha möjlighet till framgång så saknar de flesta förutsättningar i form av exempelvis begåvning. Gud skapade inte alla lika.
Vi lever under större delen av våra liv i illusionen att vi kan bli vad vi vill. Att vi är unika; vi lever i en autobiografisk saga i bästa Hollywood-stil där var och varannan tonåring tror att vi ska bli dokusåpastjärnor, skådespelare, fotbollsproffs, akademiker eller någon annan välrenommerad form av individ. Vi ser en efter en av våra jämnåriga kamrater som, med tur eller begåvning, avancerar på den åtråvärda statustrappan, och detta mår vi dåligt av. En sublim form av desillusion. Vi skiter i att Bill Gates kan införskaffa precis vad han vill på marknaden, han tillhör typen av celebriteter som sitter på en piedestal. Det är när människorna i vår omedelbara närhet rör på sig som kortisolhalten i blodet verkligen skjuter i höjden. Status föder snobberi och snobberi föder status. Eller något.

På medeltiden så var bönderna allmänt accepterade som ett lägre stånd. Även de själva anammade sitt epitet. Gud hade gett dem deras plats och även adeln respekterade bönderna som samhällets pulsåder. Det var ödet; ingen ringaktades. Fallet är knappast så idag, kapplöpningen till varenda resurs råder. Prospekter skärskådas för att maximera sannolikheten för framgång. Ergo respekt. Ergo kärlek. Ergo fortplantning.

Det pris vi har betalat för att vi förväntar oss att vara så mycket mer än våra förfäder, är en ständig oro och stress över att vi långt ifrån är allt det vi någonsin skulle kunna vara.

Så nu ska jag fortsätta bläddra i dessa universitetskataloger för att hitta något att stimulera min statusstress med, eller något som kanske ökar min chans till…evolutionär överlevnad.

Ångest…Itchy scratchy…stress…itchy tasty…