En utopi? Dystopi? Entropi.

Dessa problem. Det ter sig alltid som att det finns något. Detta något som likt en sten i skon aldrig vill ramla ur och upphöra att existera så att man kan vandra utan några påträngande oegentligheter. När väl stenen tar sitt förnuft till fånga och avlägsnar sig växer det så sakteliga fram en ny sten, som en vagel; som en tysk sommarturist redo att förpesta tillvaron.

I vår subjektiga uppfattning tror vi att vi är olyckskorpen personifierad. "Varför händer detta mig?". "X och Y råkar aldrig ut för detta eller är ens medveten om att dessa problem existerar." Förvisso är inte världen på något sätt rättvis. Vi kan inte jämföra magnituden av problem Paris Hilton erfar relativt till ett gatubarn i Rumänien. Åtminstone inte vid en första anblick. Kan en människa med dysfunktionellt hjärta, vars livsavgörande beslut består i huruvida man skall genomgå en riskfylld hjärttransplantation, jämföras med Paris Hilton och hennes livsagörande val som består i vilken bortskämd och rik nolla hon skall gifta sig med?"Patetiskt och enfaldigt att ens överväga tanken!" Emellertid kanske Paris, i sin inskränkta verklighetsuppfattning, har internaliserat sina problem likt den subjektiva uppfattningen om världens beskaffenhet. En 45-årig småbarnsfar med ett dysfunktionellt hjärta kanske också internaliserar sitt problem. Där alla problem, oavsett individ och problemintensitet, erhåller ett internt värde från 1-10.

Då ett problem dyker upp varierar de säkert i reaktionsstyrka som det genererar, men efter att tiden går problemen sjunker in - likt en process i episodiskt långtidsminne, tror jag att människor oberoende av problemens natur per se. Det själva konceptet av ett problem som är relevant. Naturen av det är ovidkommande så länge det inte handlar om kronisk dödssjukdom eller extrem fattigdom som resulterar i icke-existerande logi och föda (då en människa berövas på fundamentalt behov enligt Maslow's behovspyramid).Varför ter sig då problem avlösa varandra enligt någon slags tidtabell Statens Järnvägar borde dra lärdom av? För att vi behöver problem. Vi behöver utmaning. Utveckling. Framsteg. Whatever.
Paradiset i Eden är omöjligt enligt denna modell vilket passar mitt sekulariserade sinne alldeles utmärkt. När vi väl avverkat ett godtyckligt problem, skapar vi nya omedvetet och dessa är knappast inte lika svåra att införskaffa som en Rembrandt-tavla direkt.
Bara att skärskåda kontoutdraget, ställa sig på vågen eller bläddra i en skvallertidning innehållandes "framgångsrika" människor för att skapa lite härlig ångest. Hur tråkigt vore inte livet utan konflikter? Ingen friktion. Bara ett enda långt valiuminjicerat vakuum.

Jag är glad att jag har problem, det gör vägen mot framgång dynamisk. Levande.