Mauvaise foi

Ett av människans mest önskvärda/oönskvärda attribut är att kunna fatta egna medvetna beslut. Själv ska jag ganska omgående fatta ett beslut om huruvida jag ska skriva min masteruppsats i USA eller ej. För er som har legat under min personliga sten under det senaste halvåret så kan jag förtälja att jag har fått ett erbjudande om att skriva min masteruppsats på University of California, San Diego (UCSD), som bedriver framstående forskning inom kognitionsvetenskap/neurovetenskap.

Vad är då haken?

Likvida medel! Människor har en tendens att förringa ekonomiska aspekter såvida det inte berör dem själva; i synnerhet om människorna kommer ifrån välbärgade socioekonomiska kontexter. Dock är så inte fallet för min del, utan jag får vrida och vända på de flesta mynt jag kommer i kontakt med. Emellertid verkar det som att universitetet kommer att anställa mig och således delvis täcka mina utgifter, vilket jag givetvis är tacksam för.

Givet att de finansiella kraven är tillgodosedda, så följer genast de mer akademiskt betingade sådana. Vad ska det hela utmynna i för akademiskt meriterande resultat? Givet att jag tackar ja till jobbet så kommer jag att ha två alldeles ypperliga handledare, men projektets essens och syfte är fortfarande oklart men ska utmynna i någon form av publicerbart material. Skulle jag tacka nej så har jag fortfarande mitt nuvarande projekt att bygga vidare på, som förövrigt är ett intressant neurovetenskapligt projekt tillsammans med Barrow Institute i USA och universitetet här i Linköping. Jag kommer att författa åtminstone en intressant vetenskaplig artikel utifrån koncepten mental energy, och skulle jag besluta mig för att fortsätta med detta projekt även i masteruppsatsen så kommer det bli ännu fler artiklar utifrån andra intressanta variabler.

Detta leder obönhörligen till att jag har två attraktiva alternativ att välja mellan: Ett upplevelsemässigt sublimt alternativ (Kalifornien) som eventuellt/möjligtvis kan leda till ett arbete med hög akribi, och ett alternativ som alldeles garanterat kommer att leda till publicerbart material. Man skulle kunna kalla det för ett akademiskt I-landsproblem, men de omkringliggande faktorerna bör inte ignoreras. Detta är ett beslut som involverar risk, och jag hade hoppats på att kursen i beslutsteori skulle kunna mildra mina kval.

Men icke.

Magical transformations of the world

"What you don't understand you can make mean anything."

--Chuck Palahniuk

Kognition är intressant. Så länge jag kan minnas har jag alltid fascinerats av det, och i grunden så antar jag att det bottnar i det faktum att den nivå av kognition som människan huserar är smått väsensskilt från andra etologiska motsvarigheter. Rekursivt tänkande, jag-känsla och medvetande comes to mind (no pun intended). Den smått koketta tillika grandiosa förklaringen består, förmodar jag, tillnärmelsevis i det faktum att det är det närmaste man kan komma till det gamla folkpsykologiska begreppet ”själen”. Även om jag numera ser mig själv som relativt bildad inom denna embryoniska disciplin, så har vi – i ärlighetens namn – en ansenlig bit kvar innan vi vet hur kognition realiseras. Det som på senare tid istället har fångat min uppmärksamhet (inte för att jag lämnat tillbaka begreppet kognition på hyllan, utan bara tillgodosett objektet med lite sällskap) är emotion. Emotion har alltid spelat andrafiolen till kognition; det är en slags oönskad men accepterad utomäktenskaplig avkomma, eller en välartad men ack så irriterande cysta. Emotion har bibringat en suddighet till den annars så skarpa och rationella människan. Min uppmärksamhet, och övriga kognitionsvetenskapen som helhet, har börjat riktas allt mer mot emotionernas intressanta värld.

Alla människor vet vad kognition är. Åtminstone tror de att så är fallet. Lekmännens uppfattning skiljer sig mäkta ifrån expertisen i detta fall. Men gällande emotioner och deras subjektiva och kvalitativa aspekt så har lekmännen – kreti och pleti – nästan en lika god insyn i som expertisen. Vi vet alla hur det är att uppleva känslor av olika slag och hur kausalt beroende de är av psykosociala faktorer. Vi är våra egna experter, tror vi, men naturligtvis är det fel. Emotion och kognition är två sidor av samma mynt med en ”intersection” (Venn-diagram comes to mind) där skillnaden av respektive process snarare löper längs en kontinuerlig skala snarare än att de är kvalitativt åtskilda entiteter.

I en mer intressant utsträckning så tror jag att emotion har en mer prominent koppling till qualia än kognition eller perception. Kognition och perception, tror jag, är ett slags övergripande styrraketer för emotioner och qualia. Dock bör jag påpeka och påminna om att det inte finns någon qualia utan en känsla av jag, vilket i sin tur är beroende på en högre kognitiv process och aktivitet i insular cortex. Men för att inte bli långrandig så vill jag bara slänga ihop ett summa summarum om att om vi ska förstå qualia så måste även förstå hur emotioner realiseras och ackompanjerar jagets subjektiva upplevelse. Det leder oss osökt in på nivåer av qualia, men det beyond the scope just nu. Jag är tillräckligt långrandig ändå.

Om vi accepterar ovanstående premiss, samt att vi erkänner det faktum att kognition handlar om beslut – om val, oavsett kognitiv abstraktionsnivå. Så leder detta obevekligen till att även emotioner gör det. De behöver inte nödvändigtvis vara medvetna, men de är åtminstone förmedvetna (eng. preconscious) och är en drivkraft i samma dimension som kognition. Med två kollegor till mig så kom vi fram till att alla kognitiva processer ackompanjeras av emotioner och vice-versa i olika grader av medvetande. Jag står fortfarande bakom den triad-modell vi utvecklade, även om den kanske är naiv.

Poängen jag vill föra dock är att samtliga emotioner består av val, oavsett om de är storslagna eller småskaliga. Och med val följer ansvar. Emotioner är det slutgiltiga verktyget, när handlingar tar slut, med vilket vi kan påverka och förändra vår fenomenologiska existens och upplevelse av omvärlden. Handlingar i världen förändrar den ontologiska existensen, och emotioner tillgriper vi när handlingar inte räcker till eller vi är handfallna och sålunda påverkar den fenomenologiska existensen. Genom emotioner kan vi distansera oss från ångest (”kognitiv dissonans” comes to mind), eller glädje distanserar oss från viktigt ansvar, och så vidare. Emotioner är en fenomenologisk strategi för att göra världen till en trivsammare, rättvisare eller bara uthärdlig plats. Men med detta kraftfulla verktyg med vilket du kan bejaka din frihet så kommer också ett ansvar.

Emotion är intressant. Och jag anser att fokus bör läggas på det och inte bara ur ett filosofiskt exporativt syfte för att förstå kvalia, utan för att inse att emotioner involverar val även om det är kontraintuitivt. Emotioner formar vårt tänkande, men vårt tänkande kan även forma emotioner. Det är ditt val - och ansvar - hur.

Qualia

Efter en liten uppfriskande höstpromenad så fick jag för mig att skriva om kvalia (eng. Qualia) och hur det kopplas till jaget. Den uppmärksamme individen upptäcker dock att jag skrev om jagets icke-existens för ett par inlägg sedan, vilket kan uppfattas som hyckleri eller i värsta fall någon form av begynnande schizofreni, vilket är korrekt och jag vidhåller mitt perspektiv; dock bör jag klargöra att känslan tillika illusionen av ett jag är det som jag åsyftar med kopplingen till qualia (i ärlighetens namn är den svenska termen fruktansvärd, så jag håller mig till den internationellt gångbara sådana). Jag anser att qualia kräver ett meta-jag som representerar den subjektiva upplevelsen, även om detta meta-jag inte har något med ett faktiskt jag att göra. Jag hittade detta klipp med Ramachandran (som förövrigt är något av min cerebrala Adonis som den neurovetenskapligt inriktade kognitionsvetare jag är) där han spekulerar kring förhållningen mellan dessa termer. Jag låter honom tala, inte bara för att jag håller med utan också för att hans kroppsspråk och retorik är något...utöver det vanliga.




Jag sympatiserar med hans synsätt, emellertid vill jag använda begreppet känslan av jag snarare än ett faktiskt neurologiskt realiserat jag. Vidare vill jag lägga till en kortikal struktur som imperativ för realiserandet av denna känsla - insular cortex, som jag förövrigt håller på att studera i ett pågående projekt. Men annars köper jag hans ansats. Förvisso tror jag att det finns nivåer av qualia och att dessa kan realiseras med olika kortikala nervbanor beroende på nivå, men det är oväsentligt i sammanhanget.

Om det finns en akademiker som gör mig skräckslagen och fascinerad samtidigt, så är det denne man! Här är det inte om blickar kunde döda, utan om kroppsspråk och explosiva klusiler kunde döda! Prospekterna på att jag kanske ska möta denna man under mitt exjobb i San Diego (ta i trä, peppar peppar osv) är faktiskt riktigt episkt.

Long Nights

Det är föga originellt att citera låttexter, men Eddie Vedder får vara mitt undantag.

Have no fear
For when I'm alone
I'll be better off than I was before

I've got this life
I'll be around to grow
Who I was before
I cannot recall

Long nights allow me to feel
I'm falling
I am falling
The lights go out
Let me feel
T'm falling
I am falling safely to the ground

Jag har lite svårt att bestämma mig om låten är bättre än filmen, i vilken den figurerar, än vice versa.

Butterfly effect

Jag anser mig själv vara en tämligen förutsägbar människa. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att människor i allmänhet är föga oberäkneliga; det är därför vi överhuvudtaget har begrepp såsom "dispositioner" och en - i ärlighetens namn - något överskattad disciplin kallad "psykologi". Regelbundenheter. Emellertid har jag alltid hävdat att människan är förutsägbar, men att situationerna i vilka de bevistas är allt annat än sålunda. Och det är när man stöter på dessa fantastiska variabler som människan blir intrikat. Variablerna kan förvisso vara tämligen ointressanta emellanåt. Faktiskt för det mesta. Men ibland...ibland dyker det upp något utöver det vanliga som rubbar balansen och smittar existensen och bildar en sublim entropi som sedermera renderar hela levnadsvillkoren fullkomligt inverterade.

Äntligen! Som jag har saknat det!