Är det där verkligen jag?
Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.
Det där är inte jag.
Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.
Det här är jag.
2 kommentarer:
Intressanta reflektioner. Jaget är definitivt något flytande som ändrar form över tid, på samma sätt som vårt yttre gör. Vad som är intressant är de där någorlunda fasta punkterna såsom grundläggande värderingar etc som i och för sig också förändras, men inte i samma utsträckning. Tror du att det finns någon kärna i det som är jaget eller är det illusion rakt igenom?
Absolut har vi saker som förblir stabila över tid; personligheten är förvånansvärt stabil, men den kan förändras ganska snabbt med både invärtes och utvärtes trauma. Det vi kallar jaget är ett samlingsnamn för en viss disposition till beteende känslan av en enhetlig existens. Det är summan av våra minnen och vår genetik och vår kroppsuppfattning. Jaget är ett användbart begrepp för att lokalisera en särskild individ, så att säga, men jag tror inte att det är något mystiskt eller särskilt exotiskt med det. Jaget består av någon form av "central" som främst består av medvetandet och sedan förnimmelser och minnen. Men det finns inget, tror jag, som tyder på att jaget är något konkret och stabilt väsen över tid. Jag ser lite jaget som en bildruta i en filmrulle, varje bildruta är kausalt beroende av tidigare rutor, men de är fortfarande separata rutor som är sin egen existens.
Även om jag funderar på kvalia, så tänker jag ju att "men det var ju faktiskt jag som drack den där goda ölen igår, jag kan ju föreställa mig den där goda smaken!", men det kan ju vara som vilka minnen som helst. Bara för att man har minnen av kvalia, betyder inte det var samma 'jag' som upplevde dem.
Skicka en kommentar