Min antinomi

Jag har i min hand ett antal vissheter som jag inte kan komma ifrån. Det jag vet, det som är säkert, det som jag inte kan bestrida, inte förkasta - detta är det väsentliga. Jag kan förneka hela den del av mig själv som lever på obestämda stämningar, men inte längtan efter enhet, kravet på klarhet och sammanhang. Jag kan förkasta allting i den värld som omger mig, som stöter bort mig eller hänrycker mig, men inte det kaos, den kungliga slump och den gudomliga likvärdighet som föds ur anarkin. Jag vet inte om denna värld har en mening utöver sig själv. Men jag vet att jag inte känner till en sådan mening och att det för ögonblicket är omöjligt för mig att lära känna den. Vad har en mening att betyda för mig, om den ligger utanför mina gränser - såsom språnget till Gud? Jag kan bara förstå i mänskliga begrepp. Jag förstår det som jag rör vid och det som gör motstånd mot mig. Och jag vet att jag inte kan förena dessa två vissheter: min längtan efter det absoluta och enheten å ena sidan, å den andra omöjligheten att föra tillbaka världen på en enda rationell och förnuftig princip. Hur skulle jag kunna erkänna någon ytterligare sanning utan att ljuga och utan att tillgripa ett hopp som jag inte har och som inte har någon mening inom gränserna för mina villkor?