torsdag, augusti 28, 2008

Ett rop på Fox

Vi har alla varit där; efter inmundigande av sällskapsdryck till den grad att hämningar släpper, prefrontalcortex är aktiv endast i periferin med ett självuppblåst ego som resultat. Vi kungör våra mycket viktiga värderingar för de stackars medmänniskor som ackompanjerar den sociala och trevliga tillställningen. Värderingar som vi anser som välgrundade, angelägna och korrekta. Givetvis uppstår ibland mycket intressanta meningsbyten av filosofisk art, men sanningen att säga så är man ju inte intelligentare vid högre promillehalt. Eller? Ibland blir jag förvånad av den elokvens med vilken substantiell kommunikation sker mellan mig och andra människor; så till den grad att det skulle förvåna mig att jag skulle kunna besitta samma insikt vid nyktert tillstånd. Hursomhelst så satt jag, Fredrik, min sambo och Tomas vid ett bord på en studentfest. Vi diskuterade religion och Gud, vilket inte är helt ovanligt. Jag och Fredrik försvarar reson och logiska argument där Tomas och Alexandra yrkade på att tro var tillräckligt.

Tro och rationalism är två helt skilda saker. Tro är en uppfattning om någonting utan underlag från resonemang, och rationalism är uppfattningar som grundar sig på just någon form av underlag. Jag kan inte tro på Guds existens baserat på tro, då jag anser att tro är en icke-valid kognitiv procedur. För att jag ska ”tro” på något behöver jag någon form av rationellt fundament som anledning, men då förvandlas min ”tro” till en rationellt baserad uppfattning och då inte längre kan kallas tro. Genom rationalism antar man att varje del av verkligheten i någon mån kan förstås av det mänskliga intellektet och av vår förmåga att härleda och rättfärdiga vår kunskap. Genom att införa tro som koncept gör man per automat ett påstående att rationellt tänkande inte räcker för att förstå vår omvärld. Om rationellt tänkande hade räckt för att förstå allt som existerar i vår värld så skulle man inte behöva retirera till begreppet tro. De som ”tror” är alltså av uppfattningen att vi är begränsade.

Reson är en mental fakultet med vilken vi erhåller kunskap, och rationella demonstrationer är processer med vilka vi verifierar vår kunskap. En uppfattning som baseras på reson är en uppfattning som har skärskådats efter bevis, allmän koherens och kompatibilitet med tidigare erkänd kunskap. Reson kan inte ha gränser som ger andrum för ”tro”. Att försvara ståndpunkten att en uppfattning kan hållas utan reson är att säga att en uppfattning kan antas som sann utan eftertanke och verifikation.

Tro är en kognitiv genväg man tar när reson inte finns i tillräcklig mängd för att rättfärdiga en ståndpunkt. Det finns även en viss form av resonlig ”tro”, men det är en tro av helt annan art. Exempelvis tror jag på en morgondag, att solen kommer gå upp och att Francesco Totti kommer att vinna skytteligan i år. Men detta gör jag på rationella grunder och induktiva resonemang, således är de välgrundade. Steget är långt till en tro på Gud, det är en helt väsensskild form av tro.

Alexandra tycker att jag är tråkig, och på ett sätt är jag beredd att hålla med. Det är ett sätt att se på världen genom en viss typ av lins, å andra sidan har jag sett prov på människor som ser på världen helt och hållet utan någon form av sensorisk lins och således blir ämne för skada på både människor och samhälle. Det finns vissa saker i mitt mentala schema i världen som jag skulle vilja tro på, själens vidareexistens för att nämna ett exempel. Att få möjlighet att få träffa min far igen är något som jag desperat skulle få möjlighet till, men jag saknar anledning att tro något sådant. På ett sätt är det handikappande, men på så många andra sätt är det styrkande. Ibland känner jag avsaknaden av en naiv tro, men jag kanske tröttnar på mitt rationella förhållningssätt en dag och blir scientolog eller liknande. När jag var 10-12 år så trodde jag på sensationella världsomfattande konspirationer såsom UFO, New world order, Area 51 och liknande. Numera tror jag mer på kognitionsvetenskapliga framtidsvisioner om AI, bioteknik som integrerar människa och maskin till en varelse, och internet som framtidens verklighet. Jag var roligare när jag var liten.

På ett sätt skulle jag vilja säga som Fox Mulder så tidlöst yttrar det i Arkiv X:

”I want to believe”

tisdag, augusti 19, 2008

Alienation i ett luftslott

”Det blir aldrig som man tänkt sig”. Det är ett av svenskans mest vanvårdade uttryck i folkmun. Man kan då underhålla sig med att undra varför folk anstränger sig alls. Förväntningar, modeller, optimism kontra negativism och tidigare erfarenheter är bara ett par faktorer som utgör detta ”tänkt sig” som aldrig riktigt utspelar sig enligt förutbestämt manus. När man befinner sig i en outforskad domän så renderar den kontexten de tidigare erfarenheterna tämligen urholkade och ej tillämpbara. Denna smått abderitiska följd kanske inte går att undvika, snarare enbart dra lärdom utifrån och generalisera till framtida situationer som kan vara av motsvarande natur som det förgångna förloppet. Av primär relevans är att ackommodera efter dessa rådande omständigheter och mer eller mindre bara komma till insikt att ”det är som det är” för att ånyo ta nya tag. Vem vet, man kanske har lärt sig något som kan appliceras i framtiden? Det verkade ju fungera för Socrates och Xantippa.

Eller i och för sig, det blir ju aldrig som man tänkt sig.

söndag, augusti 03, 2008

Lethe

Följande scenario inträffade för ett par dagar sedan.

”Vill du ha kvitto?” frågar jag slentrianmässigt samtidigt som jag med ett nonchalant grepp om kvittot med lång- och pekfingret påbörjar en rörelse som fjärmar sig från kvittomaskinen och rör sig med resolution mot den överfulla papperskorgen skymd från allmän beskådan. Sannolikheten för att den aktuella kunden med sitt luggslitna anlete skulle vilja ta emot kvittot bedömer jag som relativt liten. Om nu inte vederbörande köper ut något drickbart till en redan överberusad dryckeskompanjon. Kunden grymtar något oskönjbart, begraver sedan den smutsiga växeln som mottagits i dennes ännu smutsigare jeansficka varefter ett alltför bekant ”PLINGPLONG” ljuder från sensorn när denne lämnar butiken på väg att återuppta vandringen på dekadensens stig. Nog för att jag gillar dekadens, men denna dos är sannerligen mig ofta övermäktig. Kassalådan skjuts igen med van hand och jag lutar mig över disken lutandes mot dess kant med hjälp av båda armarna, detta då jag alltid står upp i kassan. Stolar är av någon outrannsaklig anledning bannlysta på min arbetsplats, vilket leder till att man gärna tar alla tillfällen i akt att sträcka på ryggen eller genomföra andra avlastningsmanövrar. Jag gnider bort lite biprodukter efter nattens sömn – eller frånvaro av densamma – från ögonvrån och funderar på om det är såhär det känns att gå på valium; att aldrig riktigt vara närvarande, där alltsammans lika gärna kunde vara något som för någon minut sedan upplevts via TV.

”PLINGPLONG”. Jag hajjar till och jag upptäcker att nästa stamkund är på intåg. Svettpärlor pryder hans panna och hans hår spretar som om fem hårfönar på maxeffekt nyss stylat honom från olika håll. Inget av ovanstående attribut är något som överraskar, men jag observerar att han är lite blekare än vanligt. Vätskebrist som resultat av de 30 celsius som råder utanför butiken, eller har han blivit rånad på all sin vodka? Han går målmedvetet mot hyllan där dagens fix av ”Renat Brännvin” står alldeles för lättillgängligt. Jag ser i periferin hur han och hans svarta T-shirt – numera grå efter en ansenlig mängd tvättar – och hans blåa jeans med anakronistiskt hög midja närmar sig min kassa. Får de lokala alkoholisterna stiltips från Linköpings Tekfak:are? Eller är det viceversa? Nåja, tillbaka till ämnet. Samtidigt som han lämnar fram sin skrynkliga 100-lapp och erhåller två enkronor i växel säger han till mig följande: ”Idag har jag varit med om den värsta upplevelsen i mitt liv.” Vi medarbetare inom systembolaget i Askersund fungerar som någon slags social institution för dessa förtappade själar, vilket manifesterar sig i att de gärna ventilerar väder och vind och således inte enkom får stimulans via alkoholens neurokemiska egenskaper. Lakoniskt svarar jag föga intresserat ”Jasså, hur kommer det sig?” Han tittar på mig ovanligt intensivt och kontrar ”Idag, när jag skulle gå till toaletten, fick jag en hjärtinfarkt! Det var det värsta jag har varit med om, det var en otrolig smärta som började i bröstet och strålade ut i armarna! Det slutade med att jag kollapsade på golvet!”

Jag visste inte hur jag skulle reagera, och med ambivalenta intentioner om hur jag skulle respondera honom svarade jag något patetiskt i stil med ”Usch, det låter inte alls bra.” Jag fnissade nästan åt mitt löjeväckande och blaséartade svar. Men situationen kändes minsann surrealistisk och jag förlät således mig själv för mitt svar. Tankarna snurrade i mitt huvud, och det var snarast parodiskt att han gick direkt till systembolaget och köpte sprit. Jag var inte i auktoritär position att explicit uttrycka mitt misstycke gällande hans annalkande spritkonsumtion i ljuset av hans ohälsa, vilket ledde till att jag avslutade vår interaktion i samband med hans uttåg ur butiken genom att subtilt säga ”Ta hand om dig.”. Han svarade omsorgsfullt och tankfullt ”Ja, tack du. Det ska jag göra” och nickade emot mig. Han missade hela min poäng fullständigt.

Om han efterlevde min uppmaning återstår att se, svaret ges sannolikt om jag ser honom igen eller ej.

fredag, augusti 01, 2008

John Blund är en klåpare

Jag öppnar och avslutar mitt abrupta blogginlägg med att bifoga ett soundtrack som anbelangar hela den gångna sommaren utöver den dagens rådande datum:

R.E.M. - Daysleeper