Ältandets eftersmak

Sådär, ännu ett år till ända efter ett ceremoniellt spektakel värdigt den eviga staden och invånarna som har den som habitat. Givetvis undgår man inte den nästintill obligatoriska summeringen av de 365 dagarna som flytt och att kontemplera de eventuella prospekter som man önskar uppfylla under nästa temporala cykel. Det är säkerligen hälsosamt för ens psyke att utvärdera tid spenderad och uppnå någon slags avslutning för att se framåt, men det är ju inte alltid så simpelt. Tiden är ju tyvärr mer sekventiell än episodisk, men några enkla riktlinjer är ju inte malplacerat i kontexten. Vid varje årliga retrospektion slås man, tämligen missriktat, av en insikt om hur välfyllt av intressanta händelser och kvantitet av händelser året har erbjudit. Emellertid är det ju något av en patologisk illusion, men inte nödvändigtvis en skadlig sådan.

Partikulära företeelser under året ser man tillbaka på med viss ånger, och i vissa instanser önskar man att man hade mer tid att spendera än de begränsade 24 timmarna per dygn för att således uppnå vissa utsatta mål. Man önskar ibland att man hade obegränsat med tid där man kan uppfylla sina drömmar och krav. För det är ju inte helt ovanligt att man frågar sig vad allt leder till i slutändan på riktigt kvasi-existentiellt manér och konkluderar att det i slutändan är absurt när tiden ändå kommer att ta slut. Men hur absurt hade det inte varit om livet varit oändligt? Man hade kunnat utföra sina göromål, tillfredsställt sin libido till fullo och ens existens hade fortsatt att ge avtryck. Ponera dock det hypotetiska fallet att man faktiskt hade oändligt med tid – hur uttråkad hade man i slutändan inte blivit? Det sägs ju att man kan ge en apa en skrivmaskin och oändligt med tid och denne kommer att ha skrivit en akt av Shakespeare. Givet en oändlig tidsrymd. Vi skulle ha erfarit allt som finns att erfara. Det är absurt om något. Så bristen på en oändligt med tid ger oss en befrielse från oändligt med tristess.

Så begränsat med tid för självbejakelse är väl en dygd i sig – och numera finner jag mig sällan uttråkad, snarare infinner sig en forcerad ambivalens och iver gällande de flesta spörsmål; vilket jag har förhoppningar på att upplösa och konkretisera under detta år. Förhoppningsvis ska jag upphöra att springa in i samma vägg hela tiden, då det endast skadar vederbörande tillslut. Jakten är inte värd självdestruktiviteten; efter ett antal fall mot väggen kanske det helt enkelt är dags att borsta av mig och gå därifrån.