Mr. Hyde

Tv-programmet ”Idol” är en ganska intressant företeelse. Förutom det uppenbara underhållningsvärdet i att se människor få tillintetgjorda självkoncept via verbalt – på förhand inövade – pejorativa fraser av en lika patetisk och verklighetsfrämmande panel, så är det fascinerande att betrakta genuina människors interaktion med en makropopulation. Verktyget med vilket vi erhåller kunskap om oss själva och andra människor är ju det mest basala – jämförelse. Vi jämför oss själva med andra för att skapa en självbild, eller projicera ett dito; samtidigt som vi använder oss själva för att analysera andra. Så det är i och för sig inte uteslutande omärkligt att det kan bli lite fel. Med allt vad det innebär.

Självinsikt är något sällsynt; det sägs ju till och med att kunskap om ens egen okunskap om jaget är ett tecken på kunskap. Ändock skall vi jaga insikt och förståelse. En härlig paradox som är värdig akademiska haranger. Med aforismen ”Know thyself” såg Sokrates jaget som den största dygden och flertalet andra människor har sagt precis samma sak, men med mer intrikat och onödig formulering.

Det som är tilltalande med Stevenson’s ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” är hela konceptet med den mångsidighet som görs i anspråk hos Dr. Jekyll när denne inmundigar elixiret och således byter skepnad. Vi är inte alltid konsekventa med vår egen självuppfattning, och när den kognitiva dissonansen kommer krypande, likt Homeros karaktär Orestes värsta kval, så anpassar vi oss – utvecklas. Även om människan alltid är förutsägbar ur ett individualistiskt perspektiv med enkel neurofysiologi, psykologi och simpel kausalitet – så är det alltid intressant att se de komplikationer som uppstår ur en enda situation och gör oss oförutsägbara – och i slutändan - intressanta. För det är ju när vardagsmönstret och slentrianen bryts som vi faktiskt åstadkommer något konstruktivt och får oss att tänka. Och det måste ju i långa loppet, oavsett orsak och innehåll, ändå leda till något positivt.

Ego

"The man who writes about himself and his own time is the only man who writes about all people and all time."

-- George Bernard Shaw

En hektisk period, vars innehåll har varit tämligen homogent, har nu äntligen kommit till ända. De tidskrävande aktiviteterna har avlöst varandra under två veckors tid där allt fokus riktas bort från den egna individen och istället adresseras till en skara främmande människor vars enda vedergällning består av en slags tacksamhet som manifesteras genom glädje och trivsel. Så bortsett från några momentana situationer där det finns utrymme för självbejakelse, så har jaget legat i dvala för att sedan återuppstå och plötsligt erhålla någon form av tidsbuffert att förvalta efter eget tycke. Givetvis är denna mängd tid alldeles för knapphändig än vad som vore önskvärt – den uppfattningen delar väl samtliga människor. Så efter denna period är det inget annat än skönt att ta det relativt lugnt.

När jag var liten och färdades med bil i sällskap med min mor behövde jag alltid något att läsa, och vid en frånvaro vad något läsbart ifrågasatte jag alltid vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. Till svar från mor fick jag alltid: ”Titta ut genom fönstret och se på omgivningen”.ust då tyckte jagngen"id: "d vad för aktivitet jag kunde underhålla mig själv med under den aktuella transportsträckan. något l Just då fann jag förslaget relativt banalt och automatiserat som resultat av brist på konstruktivt dito. Men vid den åldern hade jag inte lärt mig att uppskatta de ögonblick som inte består av ett veritabelt stimulusbombardemang. Det är ju ett faktum; vi älskar att bli underhållna och är av naturen lättjefulla. Om alla människor fick möjligheten att konvertera sitt nuvarande liv till ett enda långt "Vänner"-avsnitt, där den elektrokemiska aktiviteten ständigt huseras av en konstant deltanivå med sporadiska dopaminutsöndringar, så skulle nog en övertygande majoritet välja att göra så.

Jag tror att jag har lärt mig uppskatta stunderna för introspektion, även om det inte alltid är fruktbart i någon större utsträckning. Sokrates omfamnade döden på sin dödsbädd då han ansåg att döden skulle befria honom från alla sinnenas distraherande moment och ge alla kognitiva resurser till förfogande till tänkandet som han ansåg var det centrala hos människan. Även om man inte tror på själens existens eller liv efter detta så är han nog inte helt ute på villovägar. Emellertid så är jag ganska säker på att jag kommer uppskatta den nytillkomna tiden att disponera.

Nolle-P har givetvis inte endast varit ett gissel, utan mycket givande stunder har spenderats med en förträfflig samling människor som verkligen ställer upp för varandra. Gruppdynamiken är alltid fragil under prövande situationer, där frågetecken och osäkerheten var närvarande innan arbetet satte igång på allvar. En samling intressanta individer som verkligen är unika på sitt sätt gjorde en formidabel insats; och gjorde jag ens i närheten av det jobb som vissa gjorde så kan jag inte annat än vara stolt med det projekt som fullbordats och avslutats. Ett visst dekorum vidmakthölls gällande vissa regler som inte enkom existerade för nollornas skull, där man exempelvis efter genomfört Nolle-P äntligen fick avnjuta en kall Chimay. En petitess, och rent av löjligt att ens tråna efter en sådan enkel sak efter så kort tid. Men visst är det alltid så; gräset är grönare på andra sidan - och förbjudna ting lockar alltid med sin hånfulla aura. Det kan uppenbarligen generaliseras och appliceras på det mesta.