Der wille zur augenmerk (part deux)

The power of accurate observation is commonly called cynicism by those who have not got it.

---George Bernard Shaw

Miljöhotet. Vart än blicken vänder kan man observera uttalanden och olycksbådande profetior; allt ifrån experter, akademiker, självutnämnda experter, journalister, dilettanter och svenssons har något att bidra med i den alltomspännande existensdiskussionen. Vi praktiskt taget bombarderas med åsikter och tolkningar och framför allt – spekulationer. Det är bäst att vi fattar ett beslut och skrider till verket kvickt! Eller? Ambivalens kring beslut kommer obönhörligen leda till arternas utplåning! Gemene mans attityd gentemot klimatet i allmänhet och hotet i synnerhet är fantastiskt relevant nuförtiden. Det skall initieras program, handlingar, planer. Vi ska rädda djur, vi ska rädda träd, vi ska rädda människor, vi ska rädda oss själva, vi ska rädda solen, vi ska rädda universum. Hedervärt, helt klart.

Många människor blir eld och lågor så fort en människa kan iakttas slösa med papper. Ve, denna synd! Skogen vars bestånd redan är reducerat till existensminimum! Nåja, det är ju inte helt rätt – skogen är faktiskt mer beväxt än någonsin, bortsett från regnskogen vars problem snarare är rotade i ekonomiska bekymmer än västvärldens leverne. Tack vare att vi utnyttjar papper så planterar vi som aldrig förr, vilket har berikat omvärlden. Det politiska ramaskri som borrat sig in i de offentliga rummen har skapat resonans och ringar på vattnet till världens sensationslystna medier. Stora rubriker med olycksbådande innehåll pryds sida vid sida med bilder på Linda Rosing och hennes senaste brösteskapader. Till och med filantropen Snoop Dogg uppträder i klimatets namn! Då måste det minsann vara ämne med substans och klart verifierat! En oljad blixt, är den bästa allegori jag kan finna för hastigheten med vilken exempelvis aftonbladet skriver om spekulativa fenomen såsom eventuella globaltäckande asteroidkatastrofer och förhastade klimatfrågor.

På samma sätt som det skapades panik när någon så mycket som yttrade ordet ”Akrylamid” och ”cancer” i samma mening, är det idag lika semantiskt emotionsladdat att ta upp klimat och miljö. Greenpeace är en av dessa lobbyistiska organisationer som kämpar för ett grönare samhälle. Inte mig emot, jag stöder själv Greenpeace med ekonomiska medel. Ibland tvivlar jag emellertid på deras medel, för att uppnå vissa lika dubiösa mål. Dessa individer är även aktiva inom ämnet ”genetiskt manipulerade livsmedel”, där dessa livsmedel är ett resultat från multinationella företag som endast är ute efter att tjäna pengar och befläcka den naturalistiska och goda människan. Enligt dem själva. Problemet är bara att sagda livsmedel beräknas ha räddat multipla miljoner med liv i utvecklingsländer, samt där Greenpeace är ansvariga för att ha dödat många liv genom att tvinga dem att slänga dessa livsmedel. Nåja, jag avviker från ämnet. Vill jag inte värna om miljön, kanske man kan undra efter mina haranger. Givetvis, dock så anser jag att den hysteri som står på scenen är överdriven och är mycket likt en dogmatisk religion om den inte hanteras korrekt. Vi är inte ens säkra på vad som orsaker denna globala uppvärmning, vi vet inget om orsak och verkan – kausalitet. Data tas fram kontinuerligt och är ämne för evaluering och slutsatser. Vi är inte ens säkra på om det är en naturlig effekt eller om vi är orsaken; vissa forskare hävdar att oceanernas strömmar är orsaken till uppvärmning; vissa forskare hävdar att solens naturliga temperaturfluktuation är ansvarig för koldioxidhöjningen. Ehuru! Vi skall minska förbrukningen av fossila bränslen, vi ska värna om miljön, vi ska nyttja hybridbilar och så vidare.

Det är den masshysteri och naiva emotionsorgasm som genomsyrar den passionerade och juvenila massan som är ämne för verbal pennalism här. Människor som suger åt sig åsikter vars kognitiva process går mot noll, som genomgår offentliga demonstrationer och sjunger sånger med vegano/antiglobaliserings/vänster/drogliberala/new age/wicca-innehåll utan att riktigt kontemplera över vad de faktiskt står för. Det bottnar i en önskan att uttrycka sig, att agera och försäkra sitt existensberättigande. Vi vill alla vara delaktiga i något, att kämpa mot ett mål och mening. Det är ju trots allt roligare att förespråka något och stå för något dramatiskt, och uppmärksamheten erhålls lättare. Det är emellertid inte ovanligt att det skymmer förnuftets perceptoriska periferi.

Människan skall handla med miljön i åtanke, men jag vill gärna att vi gör det utan att agera på innehållslösa tirader från paranoiainducerat nonsens. Jag kan dock ibland vilja sälla mig till skaran, och kämpa för något. Det är relativt tradigt att inte passionerat slåss för något av samma skala, på samma sätt som min rigida - och mycket explicita - ateism ibland kan uppfattas som tråkig av agnostiker och teister. Var är substansen och meningen?

Nåja, det är en annan fråga. Det vore bara trevligt att titta upp och beräkna den fallande stenens bana i luften innan den landar på marken för att undvika att få den i huvudet, istället för att springa någonstans i panik och eventuellt få den nedslagen i huvudet under uppviglat sinnestillstånd vars validitet blott vilar på en ekonomiskt styrd, tillika mediainducerad, masshysteri.