Bitterljuv eftersmak.

I slutet av 90-talet, inkvarterat i den den gamla akademikerstaden Lund, skrev Timbuktu en bland massan populär singel vars refräng löd: "The botten is nådd, hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må?"
Nu tror säkert läsaren av detta att jag anammar samma sinnelag och uttrycker detta i en trivial klagovisa, och det är i och för sig delvis rätt. Emellertid pratade låtförfattaren om att botten var nådd, där jag istället hävdar att toppen är nådd.

Timbuktu befinner sig i närvaron av ultimat misär, vilket i sig synnerligen obekvämt - dock så vet vi alla att kurvan går mot normalisering. Det är ju egentligen bara en fråga om tid.
I andra änden av spektrat har vi mitt tillstånd, där toppen har nåtts och en hänsynslös färd mot normalisering gör sig gällande.
Timbuktu kan således redan nu se fram emot en prospektiv lycka, där jag kan se fram emot en prospektiv... inte nödvändigtvis olycka, men istället frånvaron av den topp som passerat. Den sorts topp jag fick erfara lär knappast dyka upp igen, utan den rann ut mellan fingrarna likt sand. För att använda en frugal metafor.

Det är lätt att hamna i en tankecirkel där man frågar sig vad man skulle ha gjort bättre för att hålla kvar vid den där toppen, men vi vet ju alla hur fruktlöst och självdestruktivt det är.

I dag känns den där toppen som en oövervinnerlig barriär som man är oförmögen att mäta sig med i framtiden, men å andra sidan vet man inte att man har besegrat barriären förrän man faktiskt är där - så den som lever får se.

Paint it black. Kognitionsvetenskap. Suikoden. Nåja...