Freuds bidrag. Min frånvaro.

En välkänd, tämligen vriden i vissa avseenden, herre vid namn Sigmund Freud bidrog faktiskt med vissa produktiva och fördelaktiga teorier inom psykologin. Det var inte bara ekivoka dumheter - hans teori om försvarsmekanismer i syfte att bekämpa ångest är än idag vida accepterat i en ständigt föränderlig psykologiakademi. Freud ansåg att försvarsmekanismer var ett verktyg för egot att balansera ett hälsosamt förhållande mellan superego och id, vilket i frånvaro av sagda verktyg obönhörligen skulle leda till mental ohälsa. Mycket lös grund således, men substansen i försvarsmekanismerna är icke att försumma. Jag menar, vem upplever inte ångest ibland efter en drucken helg? Puritanerna göre sig icke besvär...

Så, vilka försvarsmekanismer kan jag insiktsfullt erinra mig om att ha initierat och i vissa fall även slutfört? Denial? Ja. Repression? Omöjligt. Projection? Förhoppningsvis inte. Regression? Nej. Displacement? Inte otänkbart. Rationalization? Alltid.
Varav den sistnämnda är en personlig favorit. Å andra sidan, vem skulle inte ha den som favorit om ett val av ovanstående skulle göras?
Varför skriver jag om försvarsmekanismer och ångest? Förmodligen ett sätt ett bearbeta vederbörandes mentala bördor, men vad vet jag? Kanske är detta en produkt av en alltför idog läsning av klinisk behandling och beskrivning av posttraumatic-stress disorder, anxiety disorder, panic disorder, obsessive-compulsive disorder etc. Det är inte upplyftande läsning. Om jag drabbas av någon slags hypokondri med avseende de medicinska tillstånden jag läser om, så ser jag med fascination fram emot att läsa om dissociativ identitetsstörning.

Fick ett vykort från Hong Kong idag från David. Tackar ödmjukast! På återseende.

Negativa rön eller bekräftelse?

Jag sitter och njuter av den efterlängtade vårsolen, som skänker lite ljus i min annars ganska mörka lägenhet, samtidigt som lyssnar på Yoko Kanno och är i den sällsamma uppfattningen att vardagen rullar på obehindrat.
Jag hamnar sedermera på aftonbladets websida och får syn på en artikel med rubriken: "Tonårstjejer mediesmartast". Förväntansfull klickar jag vidare för att se vad "journalisterna" kokat ihop för neologism. Det visar sig att en "omfattande" studie har genomförts i England som undersöker människors mediakonsumtion, där variabler såsom frekvens av tv-tittande, radiolyssning, bruk av mobiltelefon, telefonbruk, internetanvändning, dataspelande (SIC: bra jobbat aftonbladet) och TV-spelande kontrollerades fördelat på ålder.

Resultatet? Det visar sig att tonårstjejer pratar mest i telefon, pratar mest i mobiltelefon, tittar mest på TV och kommunicerar via MSN mer än andra åldersgrupper samt män i samtliga ålderskategorier. Unga män samt tonårskillar var emellertid störst förbrukare av TV-spel samt "dataspel". Summa summarum: Tonårstjejer är mediasmartast! Okej, vem är upphovsmannen till begreppet "Mediasmart"? Nog för att begreppet skulle kunna anammas i akademien om ordet i fråga skulle betyda något i stil med "Via djup och bred kunskap, såväl mjukvarumässigt som hårdvarumässigt, tillämpa ett effektivt användande av olika mediaplattformar". Den slutsatsen kan man nog knappast utröna av artikeln åtminstone. Förutom Aftonbladets dubiösa artikel, så bör man nämna att "studien" gjordes av ett TV- och radiokommunikationsbolag. Det är gött med källkritik.

Jag hade ingen aning om att titta på "Big Brother"på TV, vältra sig i skvaller med bästa kompisen via telefon och ragga på MSN kunde - på något sätt - associeras med "smarthet".
Men vi är ju inte bättre, eller hur X?

Jag vet inte vem jag tycker mest synd om; mig själv, de som kollar på "Big Brother", Aftonbladet, människor som är kongeniala med Aftonbladet eller det där TV- och radiokommunikationsbolaget.
Jag säger som en välkänd tysk:

"Det är synd om människan"