…and you’re never really awake.
Han fångade det där fenomenet ganska bra, den gode författaren av “Fight Club”. Har man någonsin fallit offer för insomnia så är det nästan lustigt familjärt. Är man lyckligt lottad och har ingått en blodspakt med John Blund så kanske man åtminstone kan, med lite ansträngning, erinra sig den senaste gången man var kraftigt sömndepraverad. Känslan av att man är distanserad från verkligheten där omgivningen känns märkligt främmande infekterar ens medvetande. Föreställ dig att du lämnar lägenheten dagen efter en lyckad festkväll för att inhandla godtycklig bakismat. Har du då någonsin känt att husen, människorna och färgerna känns något… udda? Känns det rent av som att världen är en blek kopia av sig själv alternativt förklädd i en semi-transparent slöja? Kanske känns det som att du inte är riktigt dig själv?
Det är för att du inte är det.
Enter ’derealization’.
Faktum är att derealization är tillstånd som är ett neurologiskt beskaffat sådant där emotionell innebörd och perceptuellt djup komprometteras. Derealization kan uppstå vid akut stress, neurokemisk förgiftning, neurologiska lesioner, sömndepravering samt – det intressanta – alkoholutträde (eng. alcohol withdrawal). Med andra ord så är det inte ovanligt att derealization följer som resultat av baksmälla. Emellertid skulle jag dock vilja påstå att den kraftigaste effekten kommer när man befinner sig i gränslandet mellan berusning och nykterhet/baksmälla.
En förklaring till detta fenomen är att det råder en temporär dysfunktion i konnektiviteten vid occipito-temporal cortex. Subkortikala strukturer som insula (nåja), amygdala och Wernicke’s area avskärmas ifrån våra synintryck. I funktionella termer innebär detta att visuella percept inte tillskrivs de emotionella och semantiskt värdeladdade attribut som annars gör sig gällande. Rent fenomenologiskt så skulle man kunna säga att individen förpassas till baksätet av verklighetens bil, eller att man beskådar den cartesianska ”inre teatern” från bakre raden istället för första parkett. I mitt tycke är detta ett mycket intressant fenomen, som är en kusin till depersonalization som jag inte avhandlar här, särskilt om man på sina läppar har koncept som qualia och jaget. Då kommer man åter in på nivåer av medvetande och nivåer av qualia, som jag i min långrandighet tydligen vägrar släppa. Medvetandet, qualia och jaget är kontinuerliga fenomen – snarare än diskreta entiteter – som ständigt fluktuerar och antar alternativa skrudar beroende på temporära neurokemiska egenskaper.
Så nästa gång man upplever vissa pinsamheter när man onykter/bakfull, så kan man ursäkta sig med att man helt enkelt inte var sig själv. För det finns inget sådant.
