Dante's requiem

Jag tycker att det är lite intressant att Svenska Kyrkan numera har avskaffat helvetet. Likt sina nordiska grannar har de numera reviderat sin uppfattning kring konceptet, och betydelsen av helvetet är nu upp till individen och dennes fria tolkning. Då slipper jag således fortsättningsvis att ha ångest för prospektiva, glödande högafflar och antropomorfa svansar.

Puh!

Termodynamik 101

Jag är föga förtjust i den kalla, sterila och obördiga vintern; och i sällskap med övertygelsen att endast det hjärta som kan böja sig är välsignat, då det ej kan krossas, så ter sig vintern särskilt diger.

Men det kanske krävs en sådan kall vinter för att inse att det inom mig finns en evinnerlig sommar; och om omvärlden är kall och obeveklig i sin existens, så kan man alltid kasta tärningen och fly till värmande destinationer som gör mitt inre sällskap i en sympatisk omfamning.

Darwins misstag

Det sägs att människans benägenhet till misstag är något som är tillhör hennes innersta väsen. Detta så till den grad att en devis cirkulerar i folkmun som lyder: ”Att fela är mänskligt”. En tröstande replik i tider av förtvivlan, oförutsedda konsekvenser och allmänna oegentligheter är det empatiska klargörandet att alla människor begår misstag. Det som dock särskiljer den intellektuelle från dåren är det faktum att den förre lär sig utav dem, och tillser att det förblir en engångsföreteelse; detta i kontrast till dåren som inte förstår sina misstag, eller åtminstone inte kan modifiera sitt beteende i enlighet med dem. Man skulle kunna tänka sig att människans misstagsdimension består av denna dikotomi, ett tillstånd med två polariserade ändpunkter. Antingen lär man sig, eller upprepar dem i blindo. Emellertid slår det mig: vad kallar man en människa som gör sin beskärda del av misstag och förstår dem, men ändå upprepar dem? Medvetet till och med! En människa som begrundar sina misstag retrospektivt och inser att konsekvenserna av handlingarna är mer ondsinta än den momentana tillfredsställelsen som gav upphov till misstaget, men ändå upprepar dem. Människan som inser att prospekterna för handlingarna är minst sagt illavarslande, men ändå accepterar dem till förmån för handlingarna i sig. Vad är denna människa? Denna människa renderar hela dikotomin till intet. Om en människa som lär sig av sina misstag och undviker att upprepa dem kan sägas vara smart, och en människa som inte lär sig av sina misstag och upprepar dem i blindo kan sägas vara dum, då måste sannerligen den medvetna misstagaren vara den största dåren av dem alla. Han är människan som förstår att man inte bör slicka på en lyktstolpe när det är minusgrader, även om det kan verka lockande (?), men ändå gör det. Upprepade gånger. Det måste vara det största darwinistiska håneriet någonsin.

Men denna dåre kanske anser att vissa misstag är värda att göra. Han kanske inte hinner uppleva sina handlingars konsekvenser. Kanske känner han något för en gångs skull. Eller så vet han bara att han ska dö.