Vi lever alla i exil. Det krävs en ansenlig portion oöverlagd godmodighet för att hävda annorlunda. Exil kan tolkas som ett relativt begrepp, så det beror givetvis på vilka denotationer som man tillskriver det. Poängen är att vi alla är främlingar inför våra referensramar – oberoende av hur vi tolkar dem. Med exil menar jag en form av självbedrägeri där referensramen är vår facticity. Hur vi faktiskt är. Det ligger i människans essens att avvika från vår facticity. Vårt transcendentala ego. Vi kan inte inte vara självbedragare. Och det är inte nödvändigtvis något dåligt. Tvärtom så är det något alldeles eminent fördelaktigt med det. Vår förmåga att hitta alternativa verkligheter genom mentala simuleringar och självbedrägerier gör vår tillvaro så mycket mer trivsam och flexibel. I värsta fall blir vi verklighetsfrånvända där vi ignorerar uppenbara fakta, och i bästa fall projicerar vi och förändrar omvärldens syn på vår facticity.
Vi är vad vi inte är, och vi är inte vad vi är. Så förkunnade den piprökande fransmannen med förkärlek för vin, kvinnor och politisk revolt.
På något sätt symboliserar dessa termer diskrepansen av vad som är och vad som kan bli. Och endast genom förändring så är det något som kan realiseras, vilket obönhörligen leder till ett svärmande för förändring i sig. Det kanske är därför jag har en irrationell kärlek till filmer som ”Into The Wild” och ”Lost In Translation”. Den yttersta formen av exil där själva fundamentet tillintetgörs och ersätts med något radikalt annorlunda substitut, där man istället ställs inför ett kolossalt främlingskap.
För att identifiera en kemisk substans egenskaper måste man testa det i olika extrema miljöer (kokpunkt, tryck m.m.), och människan är inget undantag. Genom exil och främlingskap blir vi till.
Jag är min egen bästa fiende. Men jag älskar varje sekund!
