An Ugly Fact Of Life

Sanningen att säga så har jag bloggat i ett inte helt oansenligt antal år nu; mer eller mindre frekvent bör väl inflikas, men här är det temporala forskridandet som är av vikt. Således har jag hunnit skriva en del inlägg, och någon gång per år får jag för mig att återbesöka de där forna tiderna och se vad som präglade mitt liv just då. Genom att läsa gamla inlägg kan man återuppleva sig själv och identifiera sitt sinnestillstånd och emotionella status. Föga intressant är det att läsa det man har skrivit för ett par månader sen, men desto mer intressant är det att återvända till det som skrevs för kanske ett eller flera år sedan. Förutom en massa pompöst och pretentiöst skitsnack som jag alltid eftersträvar, så är det - förvånande nog - ganska få saker jag kan identifiera mig med.

Är det där verkligen jag?

Jag inser att det är en rad parametrar som bör konvergeras för att man ska kunna återuppleva det förflutna i så stor utsträckning som möjligt. Om du var arg när du skrev det, så bör du vara arg när du läser det; om du var sorgsen när du skrev det, så bör du vara sorgsen när du läser det; om du var nostalgisk... och så vidare. Det är ett tämligen välkänt kognitivt fenomen. Det är inte ovanligt att jag tagit något glas rödvin när jag skriver, i och ibland när jag läser inläggen så är det möjligt att jag gjort detsamma. Men inte ens då. Inte ens när jag sätter på samma musik ("Explosions In The Sky - An Ugly Fact of Life") ger det mig någon katalysator.

Det där är inte jag.

Naturligtvis är det jag som skrivit det. Men det är ett annat jag. I en annan tid. Jag fick nyss denna känsla när jag läste igenom ett inlägg från 2006, och det stärker min uppfattning och det metafysiska konceptet 'jag' är rätteligen en illusion. Vi har våra minnen, visst, och våra beteendemönster och dispositioner. Men i ärlighetens namn är de också allt vi har, och de är flyktiga fenomen som kan försvinna när som helst. Neuroner dör och neurogenes tar vid. Det är en temporal illusion att medvetandet är ett kontinuerligt fenomen som överskrider tiden och inte består av diskreta punkter av existens. Lika lite som 'jaget' existerar i ett futurum i nuet så existerar det i det förgångna. Samma mekanismer i hippocampus och det episodiska minnet ansvarar för känslan av det förgångna, men även för mental simulering av hypotetiska scenarion. Således renderar det existensen av det förgångna lika irrelevant som hypotetiska existenser.

Det här är jag.