Jag är uttråkad.

Ett av de mest oönskade elementen i människans liv är leda - känslan av att vara uttråkad. Människor skyr inga medel för att befria sig från den aktuella situationen. Därav omger sig människan med en myriad av underhållningskällor såsom TV, spel, vänner, fiender, sex och – föga ovanligt – alkohol. I dagens digitala samhälle är dock ledan snart ett minne blott. Ledans frånfälle realiseras genom den valmöjlighet och välstånd som ackompanjerar dagens bourgeois, där människan har ypperliga möjligheter att fly verklighetens ångestframkallande existens. För nog är det så, att det i slutändan handlar om en flykt från vardagliga göromål och – inte minst – existentiell ångest. Sartre hävdade att skratt och humor var en ursäkt och undanflykt för att inte engagera sig i de spörsmål som faktiskt var av värde och betydde något, såsom politik. Jag håller nog inte helt och hållet med honom, då han går ganska långt i slutändan, men det hindrar inte en människa att inse att han har en viss poäng. Antagligen skulle han vända sig i sin grav om han insåg vilken hysterisk ansvarsflykt som pågår en masse i dagens samhälle. Hursomhelst så är min poäng att den kollektiva attityden gentemot leda är att det är något notoriskt dåligt. Leda för oss ingenstans, det är fruktlöst, inget händer, och det är – givetvis – tråkigt. Vi vill ha tillfredsställelse; saker måste hända!

Vad jag vill hävda, istället, är att leda är något bra. Det är bra, och intressant (!), att vara uttråkad! Ordvalet av ”intressant” i samma mening som ordet ”uttråkad” kan te sig smått paradoxal: ”Hur kan något tråkigt vara intressant?!” Men jag vill hävda att det hela handlar om ett attitydfel, om att människan lärt sig att leda är något felaktigt och oönskvärt. De element som konstituerar fenomenet ”leda”, är människans behov och förmåga till existentiellt tänkande som manifesterar sig i ett behov och förmåga att söka och kräva mening och semantik bakom varje aktion och i den rådande omgivningen. Hade inte människans haft detta behov/kapacitet att strukturera och förstå sin omgivning och sin existentiella tillvaro, så hade inte fenomenet föresvävat oss. Människans strävan efter mål och mening gör livet spännande och varierande, men när målen och strukturerna krackelerar så finns inget ramverk kvar att ackommodera sina upplevelser utefter, vilket obönhörligen leder till känslan av fruktlöshet, meningslöshet och – med andra ord – leda och känslan av att vara uttråkad.

Men jag måste nog snabbt poängtera att det säkerligen finns två olika, distinkta, former av leda. Dels den mer uppenbara av de två, den situerade ledan, där man upplever en momentan känsla av brist på underhållning och känsla av engagemang i nuet. Den mer temporalt allomfattande formen av leda är den existentiella ledan, vilket består i ett tämligen kroniskt tillstånd av situerad leda, där människan är utled på världens existens och ens plats i den. Man saknar meningsfull struktur för sig själv, andra och världen. Denna typ av leda, spekulerar vissa, är ett fenomen som manifesterar sig hos människor som saknar aktiva livsval med efterföljande moraliska åtaganden och implikationer. Med rigorösa moraliska levnadsregler så eliminerar man existentiell leda. Detta torde således inte vara alldeles ovanligt i vår gudsförnekande, sekulära och – i mitt tycke – nihilistiska omvärld; pick your drug of choice.

Det är genom denna reflektiva leda som människan blir varse om livets absurditet där universum blottar sin frånvaro av värde. Det finns inga värden, och genom leda identifierar vi detta faktum och kan omfamna absurditeten och börja leta efter botemedel som tillfälligtvis kan kurera frånvaron av mening.

Så, när man har tråkigt och kommer på sig själv mitt uppe i en sörja av leda, så är det bara att inse att man har hittat kaninen undangömd i livets trollkarlshatt, och därefter göra sig varse att även om man blivit bluffad av en simpel illusionist, så har det i slutändan varit ganska underhållande ändå.