Ett av de viktigaste elementen för människans existens är tolkning av dess omgivning och det efterföljande uttrycket av sagda upplevelse. Det kan handla om vardagstrivialiteter som behöver ältas, skrivas ned på papper och sedan tryckas ned i papperskorgen för att sedan gå vidare; detta likväl som det kan handla om djupare emotionella och existensrelaterade fenomen som behöver bearbetas för ens egen skull. I båda fallen är det en egenterapi som appliceras vid gängse tidpunkter. Modaliteten för uttrycket kan utföras via skrift – såsom poänglösa och pretentiösa bloggar som inte berör någon annan än en själv – eller via musik eller vad som helst. Jag antar att det helt enkelt att man kan åberopa paraplybegreppet ”kultur”, som är det mest innehållslösa ord som finns egentligen. Jag menar, vad fan är kultur? Är det när Sofi Fahrman (modebloggaren ni vet. Om inte så är ni lyckligt ovetandes) gick från talanglös nolla som skrev om mode som bisyssla, till att jämt och ständigt ha sin modeblogg som svepskäl för att exponera sig själv i diverse trendenliga maskeradkostymer och hoppas på någon form av modellkontrakt? Eller är det kultur när hon nu fått för sig att skriva en roman om en ung tjej som bloggar om mode och festar och har sex hela tiden på något pseudo-dekadent manér? Hon verkar påhittig. Speciellt med tanke på att hon, i brist på inspiration och patos, bad aftonbladets läsare om åsikt kring vad som skulle hända i hennes roman. Är det kultur?
Ja, det är kultur. På riktigt.
Som sagt, en av de absolut viktigaste egenskaperna hos människan är att kunna uttrycka sig. Uttrycka vad den tycker, vad den känner, vad den tänker. Men var går gränsen för intryck och uttryck? För många år sen var människan tvungen att uttrycka sig via något medium för att uppnå någon form av utlopp för sorg eller ångest eller vad det nu må vara. Idag är mångfalden av digitala intryck av olika slag så enorm att det kan ersätta vårt begär för uttryck. Istället för att en intrycksdepraverad individ på 1800-talet tog till kompositioner eller skrev anteckningar á Kierkegaard, så kan en människa idag välja och vraka på skräddarsydda paket av intryck som på molekylärnivå kan matchas mot den sinnestämning som en människa befinner sig i. Så istället för att plocka fram gitarren och uttrycka via den min ångest över föregående helgs klavertramp, kan jag pejla in något för stunden passande stycke musik. För övrigt spelas ”Explosions In The Sky” alldeles för ofta numera. Så denna ocean av val renderar gränsen mellan intryck och uttryck tämligen suddig, vars definitioner helt enkelt slutligen vilar på ett skapande kriterium för att särskilja dem.
Detta passar nog dagens lättjefulla människor ganska bra. Eller så är det bara min brist på kreativitet ackompanjerad av mitt samtidiga behov av uttryck som adekvat uppfylls. Nu ska jag snart sova, vakna om ett par timmar och sätta mig i labbet och programmera. Men jag sätter Explosions In The Sky och även ”Kyte” på repeat och är ganska nöjd ändå.
