Det är märkligt att man blir förvånad när en tidigare mycket välbekant röst har transformerats till en främlings dito, trots den iögonfallande mängd tid som fortlöpt sedan bekantskapen kontinuerligt fostrats. Rösten kan vara identisk, så till den grad att den väcker angenäma minnen, men ändå är det något som förändrats; må det vara något givet ordval eller intonation av något särskilt ord. Man intalar sig att det endast rör sig om dumheter och villfarelser, men den naggande känslan går ändå inte riktigt att bortfäkta och i mån av tid blir man besviket upplyst om att omständigheter förändras. Jag drar mig för att säga att människan i sig förändras, oavsett om det är korrekt eller inte. Det är dock min ståndpunkt att den inte gör det. Att känna vemod inför detta faktum är i sig naturligt, men att älta främlingskapets intåg är inte annat en att erkänna en personlig förlust. Man brukar säga att det aldrig är för sent, och det är i sin tur sant – men på vilken bekostnad är man beredd att stanna upp, försumma nuet och hämta upp det där tappade föremålet? Till ingens förvåning är det naturligtvis individuellt, och vänskap är något värdefullt. Jag läste någon gång om en evolutionär teori om människans sociala kognition som förhindrade denne att aktivt upprätthålla en social cirkel som överstiger 50 personer; med familj, kamrater och vänner är det en tämligen låg siffra.
Jag gläder mig mycket över att en av mina äldsta bekantskaper besöker mig i helgen; faktum är att Gabbe och jag sällskapade redan på BB, vilket vi skrattar gott åt. Jag ska visa honom allt vad Linköpings studentliv har att erbjuda, som kontrast till Örebros bristfälliga sådana. Sakura sushi på andra sidan gatan blir det definitivt minst en gång!
Tidigare personliga affektioner är inget värt om det inte finns plats i nuet för det, och det är aldrig värt att vända sig om eller att ångra något gjort eller ogjort. Mina vänner och främlingar är här i nuet. Och jag älskar varje ögonblick med dem.
