Back to the dark ages

En lördagskväll tillbringad ensam satt jag och funderade på hur jag, på ett kort och koncist vis, kunde beskriva min nuvarande livssituation med tillhörande val och kval.
Till min glada förvåning får min shufflelista för sig att spela "City and Colour - Comin' Home", vilket egentligen är så fantastiskt träffande att jag inte kunde låta bli att småle för mig själv. Efter en obligatorisk turbulens som genomsyrade många aspekter, så ter det sig som att kursen numera är satt till Colonia. Ur någon form av plattitydmässig tidsvinkel kan man - inte helt ogrundat - konstatera att jag tagit ett steg framåt och nu två steg bakåt. Naturligtvis är det en burdus simplifiering och på många sätt missvisande, men nog stämmer det i vissa avseenden. När nu beslutet är fattat så efterföljer en något prekär period av väntande. Terminen lider mot sitt slut, och när nästa börjar så initieras en ny Början. Denna inkubationsperiod som löper mellan mitt beslut och verkställandet av detsamma känns oerhört lång. Men valet är fattat åtminstone, och det var väl det Sartre menade är det essentiella i livet, inte själva resultatet av våra handlingar. På många sätt kan jag inte annat än instämma.

I'm comin' home

Go green!

Jag brukar sällan romantisera naturen i mina små pekoraler; mycket på grund av personliga principskäl då de oftare förekommer i huvudet än kanske berättigat vilket leder till bortfäktande för att bibehålla någon form av intern tillika projicerad självbild. Vad vet jag. Emellertid efter en kort promenad till Colonia efter dagens diaboliska domedagsregn måste jag erkänna det faktum att fuktig hägg och nyklippt gräs i lagom kombination är den i särklass mest utsöka doften som existerar. Om det är själva doften i sig eller de affektiva associationer som väcks till följd av denna perceptuella graal låter jag vara osagt. Men vissa dofter väcker sannerligen fler affektionsladdade minnen än något annat objekt av valfri modalitet; i par med vissa små guldkorn till musikkompositioner.

Nu ska jag inte orera mer om det. ”Det är inte därför jag är här”. Faktum är att jag snubblade på lite information om att man numera – på vissa exceptionellt sällsynta platser – kan bli begraven på ett ”grönt” manér. EKO-begravd™. Det klingar ungefär lika förnuftsvidrigt som det faktiskt är. Konceptet som sådant kan i korta ordalag sammanfattas på följande sätt: På en särskilt avsedd plats på kyrkogård X kan man bli placerad i en grav vars kista uteslutande består av ekovänliga material i både trä och interiör. Textilen är speciellt framtagen för att underlätta dekomposition, detta gäller både den inneboende kistägarens kläder såväl som kistans innandöme. Bottnen på kistan består av små hål som även de underlättar maskätand- eh dekompositionen av liket. När det väl gått ett par månader så har den biokemiska dekompositionen fullbordats och graven kan återanvändas för en ny person att nyttja.
Ett fullkomligt genialiskt mänskligt ekosystem.

Jag är alldeles euforisk över mina möjligheter att kunna tillintetgöras till fullo, varför ska min eftervärld och våra barn behöva dras några månader extra med min onödiga existens? Varför ska man bara bidra till samhället när man lever genom att köpa ekologisk mjölk och köpa kilowattfrämjande lampor? Det är ju det här som faktiskt markerar min ståndpunkt om det sekulariserade efterlivet samt fullbordar min karma till omvärlden när jag redan är död. Jag kan redan nu föreställa mig en polemisk konversation mellan två ”medvetna” tillika moraliskt elitistiska människor:

1: Jag specialimporterade en hybridbil från Sri Lanka (levererad med första klassens jetplan *host*) häromdagen. Den går på hundexkrement och presterar ett CO2 på under X!
2. … (10s) Jaha, jag ska bli EKO-begravd. Take that!

Nåja, jag överdriver som vanligt. Hursomhelst så ska jag fortsätta läsa evighetsprojektet ”Bröderna Karamazov” och alltjämt bota mina segdragna konsekvenser som efter SOF lämnat tydliga spår i både kropp och…medvetande.