If history repeats itself, and the unexpected always happens, how incapable must Man be of learning from experience.
--George Bernard Shaw
Nåja, ännu en bekant och tröttsam tirad om allt och inget gör sig gällande. Precis som vanligt.
Om det är något som är ständigt förutsägligt återkommande i mina pekoraler så är det temat angående utveckling, tämligen ironiskt då jag själv inte verkar vara Darwins protegé i detta avseende direkt. Dock i detta fall innehållandes en liten välbehövlig och egenupplevd twist.
Fåfänga. Det är ett ord som sällan återfinns i positiva kontexter (Tack, kristendom), utan utgör ett slags överdrivet egocentrerat perspektiv som en förhöjd gradient på en måttstock. En av mina personliga svagheter är just sagda dödssynd. Dock inte i den traditionella ”Hej, jag heter Sofi Fahrman”-meningen, utan mer i den meningen att jag söker optimera mitt existentiella värde i ett ständigt komparativ. Utveckla färdigheter. Även om vi i vår jantelagssocietet söker reducera den högfärdige individen till ett försumbart element i domänen, så strävar människan som kollektiv att uppnå framgång och utveckling. Människan lever i någon slags vanföreställning om det ultimata samhället; där välfärd, hälsa, förnöjsamhet och förmågor uppnår en sublim nivå för människan som släkte där utilitarism och hedonism sammanstrålar i en härlig kompott. Ett bekymmersfritt och perfekt samhälleligt tillstånd; med andra ord – Utopia. Det är inget pejorativ i sig, och är väl värd att eftersträva som subjektiv idealstat. Akilleshälen i just denna strävan är ju emellertid att en utopi är just subjektiv. Trots att vi skulle realisera ett samhälle byggt kongenialt med, exempelvis, Platons vision förmedlad i ”Staten” eller i Huxley’s ”Du sköna nya värld” – så finns det alltid okontrollerbara variabler som förhindrar det perfekta samhället att vara hugget i sten. Detta då en fundamental princip inom fysiken säger att den enda egentliga konstanten är Förändring, och att utopi är synonymt med Perfektion där Perfektion är ett statist koncept uppbyggt på ett idealtillstånd. Men om samhället är uppbyggt av människor i en fysisk värld – reglerat av Förändring – så är perfektion således en logisk omöjlighet. Såtillvida att man inte frångår premissen att perfektion är statiskt, givetvis.
Men vi klåfingriga människor kan inte lämna saker i fred, och påverkar således all materia vi kommer i kontakt med och initierar således ständigt upprepade förändringar hos variablerna i rumtiden. Sammanfattningsvis kan man säga att så länge människor existerar och filosoferar om en eventuell strävan efter utopi så kommer denna utopi att vara omöjlig att realisera i praktiken. Inte ens Eden eller konceptet om det metafysiska konceptet om ”himlen” kan således existera eller ens bibringa förnöjelse. Såvida inte Gud plötsligt börjar tillämpa sin paradoxala och vakuuminjicerade allsmäktighet för att förkroppsliga denna vantro.
