Efter att mitt andra persona vaknat ur sin stilla dvala, har den bloggianska inaktiviteten slagit till med full vigör. Ett persona; en identitet som dött (Kenny von LKPG) för att låta den andre ta vid (Kenny von Askersund). Den nya identiteten - eller snarare gamla - med sin egen uppsättning sociala kontakter och rutiner. De gamla vännerna träder fram och de nya åsidosätts temporärt. Denne lystrar till ett annat namn, även om den förhoppningsvis är densamme för observatörerna. Det är som en nytt set procedurala minnen/rutiner initieras per automat; nya frukostrutiner, nya underhållningsrutiner, arbetsrutiner etc. Som att dö och födas igen med ett knapptryck. Men allt kanske är precis som det alltid har varit ändå, och att allt tidigare nämnt endast är en fascinerande önsketanke, vad vet jag? Bloggen har, som sagt, varit outnyttjad under sommaren. Detta är mycket beroende på både bristande tid och intresse att uppehålla bloggen med frekventa inlägg (men jag har ju aldrig varit en hungrig bloggare förut, så varför gå emot sin natur?), men efter att ha avverkat min arbetstid på det lokala korvhaket..err..bensinstationen så tänkte jag att det äntligen vore på sin plats.
Jag är ateist. Så, nu har jag utblottat mig för omvärlden som en veritabel stamkund på Sodom och Gomorras "Red Light District". Hursomhelst så fick jag en förfrågan av en sida - www.ateism.se - att skriva en artikel, vilket jag gladeligen accepterade. Jag skrev om en enkel artikel om Gud och logik, vilket länge gick under kristna människors radar. Detta tills alldeles nyligen då en teologstudent fick syn på denna och fick för sig att kritisera densamma; detta alldeles offentligt på hans apologetiska blogg
Jag kunde givetvis inte vända andra kinden till, utan tillgodose honom med en replik. Så varför inte stilla både min bloggtörst och kontrakritisera hans kritik på en och samma gång? Effektivitet är en bra grej. Jag återger inte hela min artikel i sin helhet, vilket skulle gå emot min strävan till effektivitet och således besparar många trötta ögon och allmänt utrymme.
John, som kritikern heter, skriver om min artikel följande:
"Jag förväntar mig då att han definierar den kristna Guden på ett sätt som alla kan hålla med om… Han väljer att definiera Gud på ett mycket konstigt sätt, som sedan visar sig ha en STOR betydelse i argumentets slutsats."
Att tydligt ge sin definiendum en definiens är imperativt vid varje seriös diskussion; även svammel behöver detsamma för att klassificeras som just svammel. Således postulerade jag i början vad som menas med ’Gud’, i syfte att utifrån dessa premisser kunna angripa detta på ett löjligt förenklat Booleanskt manér. Emellertid så är artikeln skriven av en lekman för lekmän och således undviker formell skrift i syfte att vara lättåtkomligt utan att undvika kritiska punkter. Så jag utgick ifrån att vi inte diskuterade en panteistisk syn på Gud i syfte att undvika trivialisering av hela konceptet.
Jag finner det beklämmande att John kritiserar min definition av Gud då de attribut jag nämner härrör från National Catholic Almanac ackompanjerat med en myriad andra fantastiska attribut. Detta nämnde jag i artikeln vilket min opponent - häpnadsväckande nog - missade. Så redan här fallerar hans kritik som reducerar hans fundament från vilken han angriper till en högst subjektiv allegori och således undviker att känna sig träffad av en etablerad (om än inte kontroversiell, givetvis) etikett. Det är olyckligt att termen ’Gud’ har utvecklats och ändrat skepnad ett flertal gånger under historien (från en semi-antropomorf sådan till dagens abstrakta väsen), så att man kanske kan hävda att min idé om Gud är förlegad. Ändock, redan här är det tydligt att jag och min opponent inte diskuterar samma ’Gud’, och således inte kan uppnå en gemensam grund att formulera en fruktsam diskussion utifrån.
Men för att gå vidare:
Ett av attributen som kan återfinnas i ovan nämnda källa är ”oförståelig” (eller intellektuellt ovetbar som jag skrev i min ursprungliga artikel). På detta reagerade opponenten sålunda:
”Om Gud inte kan uppfattas av vårat intellekt antar jag att vi sitter i klister. Eftersom ingen skulle förstå ordet eller begreppet Gud överhuvudtaget.”
Det är helt korrekt. Emellertid tolkade opponenten det något bokstavligt, då det som avsågs var att Guds essens och djupa sanning var outgrundlig och intrikat för människans underlägsna kognition – inte själva idén och grundläggande konceptet ’Gud’.
”Ovetbar är knappast heller det en korrekt definition på Gud. Tvärtom är det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är…”Ovetbar är inte en korrekt definition, emellertid ett korrekt attribut som föreslagits av ovan nämnda källa. Ovetbar är inte att tolkas bokstavligt (bokstavlighet har väl aldrig varit exegetikens starka sida ändå), då det endast skulle reducera hela konceptet till en irrationell agnosticism, utan behandlas som en synonym till tidigare nämnt attribut.
”Outgrundlig är inte heller den en primär definition på Gud. Om det innebär: Gud är MER än vad jag kan uppfatta håller jag med"
Nu har min opponent insett, dock med sitt dubiösa användande av ordet ”primär”, att de tre attributen hör ihop och att vi således har rett ut mina premisser. Således har vi kommit överens om att Gud partiellt vetbar och således är ämne för rationalistisk kritik eller empiriskt spörsmål. Han fortsätter med att kritisera mina attribut tillägnad denne Gud sålunda:
” Hur är det då med att Han existerar utanför vårat fysiska universum? Inte heller det skulle en kristen hålla med om! Tvärtom, så passande nu i Pingst tiden, hävdar ytterligare en CENTRAL lära i den kristna tron att Gud sände sin Son som sände sin Ande, för att Anden (Gud) skulle bo med sitt folk. Tidigare var uppenbarelse områden för Gud tabernaklet och sedan templet, i det nya förbundet är det hos den kristna människan.”
Här försöker man rendera min premiss icke-valid genom att fly till propositionen att ”Gud är naturlig och EXISTERAR INNANFÖR vårt fysiska universum”. Detta ger endast att Gud är bunden av naturliga lagar vars attribut ger naturliga restriktioner till denna varelse och ger kontradiktionen att Gud inte är allsmäktig och evig och är porträtterbar. Att Gud är transcendent och övernaturlig är ett nödvändigt villkor för konceptet Gud. Endast på det sättet undviker man att decimera konceptet Gud till någon slags överlägsen utomjording på en annan planet som kallas ’Gud’. Gud blir då en naturlig varelse vars attribut vida överträffar människans dito men som är limiterad till naturliga lagar och kan ges fysikaliska, multimodala attribut. Om en sådan övermänsklig varelse är Gud för oss, är det inte mindre rationellt att vi är Gud för apor och således krackelerar begreppet ’Gud’ som ett relevant semantiskt objekt.
John fortsätter idogt:
” Gud är allsmäktig. Nu har jag alltså enligt Kenny gränssatt Gud som allsmäktig även i vår fysikaliska värld, och det kan man inte göra, eftersom det går emot hela definitionen av en gud.
Men, hur är det möjligt?”
Här lyckas John med att helt missa min poäng med Guds attribut. Det var genom det klassiska argumentet som jag nämnde som teologer uppfann de obegränsade attributen. Problemet är att obegränsade attribut är kontradiktoriska från början. Exempelvis betyder ordet ”allsmäktig” ungefär ”makt utan gräns”. Med Booleansk logik skulle detta resultera i ”~MG” som står för negationen av MaktGräns. Således blir detta attribut en negation; hur något inte är. Detta är egentligen en annan form av via negativa där att beskriva något genom att nämna hur något INTE är endast är absurt. Gud är begränsad av makt – det är inte heller en icke-existens. Gud är inte en hund – det är heller inte en icke-existens. Genom dessa negativa attribut är Gud synonymt med en icke-existens vilket givetvis är absurt. Således MÅSTE man ha positiva attribut för att ge en epistemologiskt sund diskussion. Detta ger att mina argument fortfarande är logiskt valida.
John tror även att allsmäktighet är ett legitimt attribut. Problemet, bortsett från den uppenbara negativa innebörden hos makt, är att makt innebär handlingskraftighet. Handlingskraftighet innebär att man är förmögen till handlingar. Men vad äro dessa handlingar? Handlingar är blott ett temporalt beroende medel för att uppnå ett annat temporalt successivt mål. En handling utförs således för att erhålla ett önskat resultat. Implikationen som uppstår är, förutsatt att Gud är allsmäktig, ej behöver utföra handlingar för att uppnå mål. Han är allsmäktig och således har uppnått alla mål, det finns inget behov av några onödiga handlingar – målen är redan uppnådda i och med Guds obegränsade och negativa attribut. Ytterligare trångmål kan skönjas då Gud heller inte kan sägas ha en MENING med sin existens – ty mening förutsätter något syfte och mål med varanadet. Gud är således en varelse som inte kan göra något och som inte har någon mening med sin existens.
Hursomhelst så fortsätter John att försöka verifiera Gud som vetbar:
”…det CENTRALA i den kristna tron att Gud sände sin Son (Jesus Kristus) till denna JORD för att Han skulle uppenbara vem Gud är för människan genom sin tjänst, sin död och sin uppståndelse. Gud valde att göra sig själv vetbar. Han uppenbarade vem Han är!”
Detta skulle, enligt John, resultera i att Gud delvis ej är övernaturlig och att han är vetbar. Men att hänvisa till en icke-verifierad historisk figur och dennes utsagor om en Gud som ett slags giltigt argument för att Gud IDAG är existerande och allestädes närvarande är olyckligtvis bara absurt. Vi lever idag och måste arbeta intellektuellt utifrån dagens rationella underlag. John hävdar att Gud är tillgänglig och inte dold, vilket tyvärr endast medbringar att Gud är epistemologiskt vetbar i naturligt hänseende och således gränssatt av naturliga lagar och kausalitet. Det är endast genom att hävda att Guds existens residerar utanför de naturliga gränserna, och sålunda undviker de prekära konsekvenserna utav det, ackompanjerat av Tro och dogma som vi uppnått par.
Sedan skrev jag som ett summerande avslut i artikeln efter mina åsikter lagts fram: De flesta troende teister svarar då att "Ja, Gud är ovetbar, bortom vår förståelse och hans vägar är outgrundliga". Vilket John, oförstående, reagerade starkt på:
” Men jag frågar mig fortfarande, vad ÄR argumentet? Vart ÄR den logiska motsättningen?”Problematiken ligger häri att Gud i någon mening är övernaturlig, vilket är en negativ form av naturlighet och således bortom de naturliga lagarna. Det säger oss ingenting om vad Gud är, endast vad han inte är och således kan reduceras till ren absurd smörja som inte säger oss mer än schizofrenproducerade neologismer. Gud existerar i någon mån i en övernaturlig dimension, vilket det inte råder några åsiktsmässiga diskrepanser kring.
Ett gruskorn i det redan befläckade maskineriet uppenbarar sig då alla former av attribut kräver kausalitet och limitationer för att kunna klassificeras och definieras. Detta då Gud antas vara övernaturlig, ty naturlig per definition är lagregelbundenhet. Restprodukten blir en entitet vars natur ej går att varken beskriva eller kontemplera. Gud är således existentiellt obestämd. För ett objekt (ja, även Gud är ett objekt inom metafysiken) att kunna existera måste det kunna vara NÅGOT, men vi har precis anlänt till slutsatsen att Gud de facto ej innehar något definitivt existensberättigande karakteristika. Gudskonceptet resulterar i två möjliga utvägar: antingen befinner sig denne inom de naturliga lagarna (och således direkt motsäger definitionen av Gud) eller så existerar denne utanför dessa gränser men inte kan ha några positiva attribut och således ej kan sägas existera överhuvudtaget - logiskt. Eller som Ludwig Feuerbach sade: ”To deny the qualities of a being, is equivalent to denying the being itself. A being without qualities is one which cannot become an object of the mind and such a being is non-existent.” Argumentet resulterar i en absurd agnosticism, vars huvudsakliga ståndpunkt skulle kunna sammanfattas såhär:
Agnostikern: - Jag tror på Gud, men jag vet inte vad det är och kommer aldrig att veta. Jag kan heller inte beskriva vad det är jag tror på, men av något outgrundlig paradoxal anledning gör jag det ändå.
Kort sagt är agnosticism en ståndpunkt som är ekvivalent med ingen ståndpunkt alls. Gud som semantiskt objekt blir jämförbart med en neologism såsom ”trofta”, vilket är ett ord jag endast hittade på för sammanhangets skull. Den innehar inga positiva karakteristika och är övernaturlig – således är min trofta Guds nyfunne klon. Summa summarum: Genom att säga att något är övernaturligt så innebär det intet annat än att säga att man inte har en aning om vad man avhandlar från början. Konceptet Gud är så långt ifrån logisk plausibilitet man kan komma och således gör vederbörande försvarare rätt i att retirera till dogmatik och tro.Debatten mellan ateister och teister är bland de mest, ur pragmatisk synvinkel, fruktlösa schismer som finns. Jag har lagt ner alldeles för mycket tid på det, och ska nu gå och göra något produktivt som att beta av några "Futurama"-avsnitt samt inmundiga lite härligt vederkvickande kaffe! Gud vet ju ändå redan om via sitt allvetande huruvida jag blir frälst eller ej, så vafan.
